Vem var vem?

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Ryska revolutionen

Monarkin

Den 26 februari telegraferade Alexandra till Nikolaus ”Det är lugnt i staden”. Dagen därpå rådde generalstrejk och dumans ordförande meddelade tsaren om ”stunden då dynastins öde avgörs”. Tsaren kommenterade ”Än en gång har denne isterbuk Rodzianko skrivit en massa smörja till mig som jag inte ens kommer att göra mig besväret att besvara”.
Inom aristokratin cirkulerade idén om en palatsrevolution, att behålla enväldet men byta ut diktatorn till någon mindre hatad och lite mer verklighetsförankrad. Allt man lyckades med var att lönnmörda Rasputin.

Bolsjevikerna

Bolsjevikerna var Lenins marxistiska parti, vid denna tidpunkt hade man 8 000 medlemmar. Lenin var landsförvisad och befann sig i Schweiz och hela övriga partiledningen befann sig antingen i exil eller hade deporterats till Sibirien.
De lokala bolsjevikpartiet hade inför kvinnodagen givit ut flygblad som uppmanade till möten och appeller, men inte till strejk eftersom man bedömde läget som spänt och riskabelt då partiet ännu inte var berett på öppen strid. Då strejkerna ändå väl bröt ut gick bolsjevikerna med i kampen och verkade för masstrejk.
När de lokala bolsjevikledarna släpptes ur häktet den 27 februari gick de genast till sovjeten och började organisera den. Trots heroiska insatser från aktivister fick februarirevolutionen inte någon vägledning av bolsjevikerna som parti. Däremot hade tusentals arbetare under 1900-talets första 17 år skolats av bolsjevikernas revolutionära perspektiv och metoder och dessa arbetare gjorde revolutionen.
De följande månaderna rådde en förvirring om hur man skulle se på den nya situationen och vilken ställning partiet skulle inta. Gammelbolsjeviker med Kamenev i spetsen, stödd av vindflöjeln Stalin, argumenterade för stöd till provisoriska regeringen, för ett ryskt försvarskrig och en sammanslagning av bolsjevikerna och mensjevikerna. Det fanns också de som liksom Molotov argumenterade för störtande av prins Lvov och makten till sovjeterna.

Mensjeviker och Socialrevolutionärer

Dessa partier hade vid denna tid majoritet i sovjeterna, arbetarna satte sitt förtroende till sovjeten men gjorde ingen åtskillnad mellan olika sorters socialister. Mensjevikerna och bolsjevikerna hade splittrats fullt ut 1912. Bolsjevikernas slutsats från 1905, då borgarna avslöjade sin skräck för arbetarklassen, vände arbetarna ryggen och valde att fortsätta klamra sig fast vid monarkin samtidigt som arbetare slaktades av tsarens trupper, var att vad som krävs är en oberoende koalition mellan arbetare och bönder som upprättar en arbetar- och bonderegering.
Mensjevikerna däremot hade perspektivet på en borgerlig revolution som skulle sätta borgarklassen vid makten och att detta var rätt och riktigt. Socialister, menade de, skulle ge borgarna stöd under en längre kapitalistisk era och ägna sig åt att organisera arbetare underifrån.
I vad Trotskij kallar ”februarirevolutionens paradox” genomförde arbetarklassen revolutionen, men vad som mest bekymrade deras reformistiska ledare direkt efteråt var om borgarna skulle vilja ta emot makten de fick överlämnad till sig. Detta gjordes inte ens med öppna kort, inför massorna beskrev mensjeviker och socialrevolutionärer borgarna som ”revolutionära”.
Till på köpet kom paradoxens paradox; att den provisoriska regeringen i sin tur försökte återge makten till monarkin. Miljukov (se nedan) insisterade på att det skulle vara bra att ha en tsar på pappret och gick till storhertig Michail för att få denne att ställa upp, men misslyckades.
Socialrevolutionärerna var ett stort socialistiskt bondeparti sprunget ur bonderörelsen. Politiskt kunde det, liksom bondeklassen som helhet, inte spela en ledande roll i revolutionen eftersom det representerade spretande intressen från både vänsterinriktade fattigbönder och mer välbärgade högervridna bönder.

Borgare, liberaler

Dagens Nyheters huvudrubrik den 16 mars andades lugnande ut ”Flest kadetter och oktobrister i ryska regeringen”. Kadetterna var det huvudsakliga liberala partiet och oktobristerna ett mer imperialistiskt parti. DN fortsätter: ”Det är en imponerande samling av Rysslands bästa män som tagit plats i denna nya ministär”.
Vilka var de? De flesta hade suttit för liberalerna i duman. För att ta några exempel: Nabokov var son till en av tsarens ministrar (som regeringen under pressen från revolutionen tvingats arrestera). Miljukov var kadettpartiets ledare och blev utrikesminister. Han var regeringens verklige ledare, men tvingades agera i det dolda p g a sin impopularitet. Regeringsöverhuvudet var prins Lvov, rik och liberal. Kerenskij var regeringens vänsteralibi och kom från bonderörelsen.
Provisoriska regeringen själv försökte rakt igenom falskt utmåla sig som revolutionshjältar, trots att de suttit på sina kamrar och tryckt under de våldsamma februaridagarna. Men Miljukov själv erkände ”vi ville inte ha den här revolutionen. Vi önskade inte precis att den skulle komma under kriget. Och vi hade desperat kämpat för att detta inte skulle inträffa” (Paul le Blanc, Lenin and the revolutionary party).
∫Västregeringarna hade inget intresse av en borgerlig revolution i Ryssland. De var nöjda med tsarens absolutism som var så bra på att betala räntan på skulderna (staten hade en budget på 2 miljoner och skulder på 8 miljoner), d v s att dra in skatter ifrån bönderna. England var även beroende av rysk brödexport.
Än idag försöker borgare hylla februarirevolutionen. När debatten om ”kommunismens brott” härjade under 1999 använde sig folkpartiet av journalisten Staffan Skott, som menar att februarirevolutionen var ett liberalt verk.
Detta upphöjande av februari har liberalerna tagit till för att markera sin avsky för oktoberrevolutionen. Arbetarklassen genomförde emellertid båda revolutionerna, som egentligen var en och samma revolution i olika skeden.
Orsaken till att tsaren fick sitta kvar så länge beror på att liberalerna var oförmögna att bryta med den gamla regimen. Den lilla borgarklass som fanns var alldeles för bunden till staten, utländskt kapital (40 procent av alla aktier ägdes av utlänningar) och till jordägarna för att våga bryta med dem. Ibland var kapitalisten, adelsmannen och ämbetsmannen representerade i en och samma person. Det var bara staten som kunde försvara företagsägarna mot den allt mer organiserade arbetarklassen.
Detta beskydd, d v s förtryck av massorna, kom sedan att saknas av liberalerna i den provisoriska regeringen.
Den nya regimens karaktär visades av att inga ägande- eller sociala förhållanden förändrades, kapitalismen och därmed nöden bestod. Den regering som hade satt sig själv att styra löste inga av de frågor som för februarirevolutionens massor var akuta. Därför fortsatte revolutionen.

Elin Gauffin