Revolutionen som störtade tsaren

Arbetarkvinnornas demonstration i februari 1917 visade vägen

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Ryska revolutionen

Dagens Nyheter från 1917 kallade det dumans, d v s liberalernas, revolution: ”Statsvälvning i Ryssland, riksduman har handlat ... understödd av befolkningen har den exekutiva kommittéen gjort revolution” (den 15 mars, då nyheten nått Sverige). När de inte längre helt kunde förneka arbetarnas roll målades bilden av folkets spontana avgrundsvrede upp. Dessa befolkningslager uppmanades att återgå till det normala, men det är just det man aldrig mer tänkte göra. Då var det revolution på gång.

”Ned med kriget. Ned med höga priser, ned med hungern. Bröd åt arbetarna”. Så ljöd textilarbetarnas talkörer på revolutionens första dag, den 23 februari (den 8 mars enligt den västerländska kalendern). Tiotusentals arbetare, främst kvinnor, lade ner arbetet i Petrogradförorten Viborg för att det var den internationella kvinnodagen och för att måttet var rågat av hungersnöd och den död och förödelse som kriget skapade. Kvinnorna gick till männens arbetsplatser och slängde snöbollar på fönstren för att påkalla uppmärksamhet. De lyckades ropa ut dem och under dagens lopp växte demonstrationerna till att totalt omfatta 90 000.

Kvinnorna i fronten

Det är inte enda gången som kvinnor först ger utlopp för nya stämningar och sparkar igång kamp. Genom sin ställning i samhället drabbas kvinnan av fler konsekvenser av krig och nöd, det är hon som lämnas tomhänt framför hungriga barn då mannen skickats till fronten.
Ännu visste ingen att revolutionen hade startat, men istället för att bara vara en dag av protester så fortsatte rörelsen dagen därpå, och det med fördubblad styrka. Nu var hälften av Petrograds industriarbetare i strejk. Bland dem 2 500 arbetare på Eriksson som var den största fabriken i Viborg. Nu hade parollerna ”för bröd och fred” mer och mer bytts ut till krav på tsarens fall, för ett slut på enväldet.
Ett rykte spred sig att kosackerna (ridande soldater som utgjorde en egen kast) inte skulle skjuta. Vilket de inte gjorde. Kampviljan växte. I revolutionären Leo Trotskijs verk Ryska revolutionens historia beskrivs mycket levande hur arbetarna avläste tecknen, man pratade om att kosacker setts vinka, blinka och le. Till skillnad från bemötandet av polisen, som jagades ”på flykten med visslingar, stenar och isbitar” samtalade och fraterniserade arbetarna med soldaterna. ”Kosackerna stod orörliga, i perfekt disciplin, men hindrade inte arbetarna från att dyka under deras hästar. Revolutionen väljer inte sina vägar: den tog sina första steg mot seger under magen på en kosackhäst”.
Den 25 februari lamslogs huvudstaden av generalstrejk, då en halv miljon strejkade. Småföretagare och studenter anslöt sig. Inte heller denna dag sköt soldaterna. Detta tillsammans med rörelsens snabba tillväxt skapade ett starkt självförtroende bland arbetarmassorna – något som är avgörande för en revolutions utgång.
Både arbetare och soldater bar på erfarenheter från revolutionen 1905, en generalrepetition för 1917. Den gången startade revolutionen den 9 januari med ett fredligt demonstrationståg på 200 000 personer, anfört av prästen fader Gapon. Soldater beordrades skjuta rakt in i folkmassan och lydde. Över tusen kvinnor, män och barn dödades. Därmed blev nödvändigheten av att vinna över soldaterna en oförglömlig läxa. Då soldater sätter sina egna liv på spel om de inte lyder order måste de övertygas genom arbetarnas segervittring för att våga ta steget över. Det i sin tur kräver att arbetarna tror på sig själva.
Natten till den 26 februari massarresterade polisen hundratals arbetarledare, däribland bolsjevikernas Petrogradkommitté. Även nästa dag fortsatte kontraoffensiven. Polisen sköt demonstranter och en trupp aspirerande soldater sköt in i massorna. (Totalt sett dödades 1 443 människor under revolutionen, som ändå av historiker räknas som relativt oblodig.) Det som är betecknande för denna dag var att massorna trots elden och offren ändå inte ryggade tillbaka.

”En känsla av osårbarhet”

En agent i bolsjevikkommittéen, Sjurkanov, rapporterade till sin säpochef: ”Massorna har fått en känsla av osårbarhet”.
Den 27:e var dagen för myteri och för seger. Kvällen innan hade ett kompani på Pavlovskijregementet gjort myteri i protest mot att aspiranterna hade skjutit demonstranter, nu följde Volinskijregementet som sedan gick vidare till regemente efter regemente och vann dem över till revolutionen. De tomma kasernerna sattes i brand och befälen dödades.

Soldaterna revolterar

Viborgarbetarna tillsammans med soldatledare planerade därefter att erövra polisstationer, avväpna poliser och släppa ut de politiska fångarna. General Chabalov, högste befälhavare, var förstummad. Han satte in trupp efter trupp men ingenting hände. När tsargarnisonen, som i sin helhet räknade 150 000 soldater, mötte folkhavet av demonstranter bara upplöstes den och försvann. Snart var Chabalov själv avsatt.
Revolutionärerna inrättade ett centrum i Tauriska palatset för informationsspridning och ordergivning. Man beslutade att skicka trupper att bevaka järnvägsstationerna, fiender arresterades. Innan dagen var slut hade sovjeten installerat sig. Denna enastående form av demokrati hade 1905 etsat fast i arbetarnas minne. En sovjet är ett rådsorgan där ett antal arbetare eller bönder går samman och väljer riktiga representanter för folket, utan privilegier och under direkt kontroll och insyn underifrån.

Sovjeten återupprättas

Isaac Deutscher beskriver sovjetens förträfflighet: ”valmanskåren hade rätt att när som helst ersätta dem (sovjetrepresentanterna) med andra personer. Sovjeternas sammansättning förnyades därför genom täta fyllnadsval, så att de gav en ytterst trogen avspegling av den skiftande folkstämningen. Detta var orsaken till deras ojämförliga moraliska auktoritet” (ur Stalin – en politisk biografi).
Petrogradsovjeten hade 3 000 representanter. Man besatte omedelbart järnvägar, post- och telegrafstationer, banker, tryckerier, skatte-, riks- och myntverk. Den första mars beslöts om Order nr 1, som förenade garnisonen med arbetarna till en arbetar- och soldatsovjet. Därmed avskaffades officerarnas makt. Order nr 1 drog som en löpeld genom hela armén och gav revolutionen spridning.
Revolutionen avgjordes i huvudstaden, bara där krävdes strider, bara där fanns några som ville försvara enväldet. I Moskva började strejkerna den 27 februari, i provinsstäderna först den första mars.
Parallellt med Petrogradssovjeten hade den gamla duman (parlamentet från tsarens tid) upprättat en provisorisk regering ledd av prins Lvov. Det rådde en s k dubbelmaktsituation. Den provisoriska regeringen hade den formella makten, sovjeterna de facto den verkställande. ”Ack, regeringen har ingen verklig makt. Trupper, järnvägar, posten och telegrafen är i sovjetens händer. Det är helt enkelt så att den provisoriska regeringen bara existerar så länge sovjeten tillåter det”, suckade krigsminister Gutjkov.

Dubbelmakt

Den provisoriska regeringens första beslut var amnesti för politiska fångar, pressfrihet och förenings- och strejkrätt, att polischefer skulle väljas, och att det behövdes förberedelser för val till en konstituerande församling. Detta val genomfördes aldrig, regeringen var aldrig vald.
Istället för folkets krav på ett slut på kriget genomförde Kerenskij, som senare blev krigsminister och därefter regeringschef, en krigsoffensiv. Därmed följde den liberala regeringen rådet från Dagens Nyheter den 17 mars, om att ägna sig åt att ”äntligen vinna kriget”. Alltså att agera tvärtemot folkets längtan efter fred.

Elin Gauffin