IRAK: Bush skapade inbördeskriget

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: USA:s krig mot Irak

”Här i USA är kriget vunnet och det med marginal”, skrev Carl Bildt från Florida på sin hemsida i april 2003. Alla hade sett Saddam-statyn falla och fokus låg nu på att få igång oljeproduktionen. Idag, fyra år senare, är det bara Vita huset som förnekar USA-imperialismens stora nederlag.

”För USA är Irak värre än Vietnam”, skrev t ex Dagens Nyheters ledarskribent Per Jönsson. ”Denna tidning stödde USA:s invasion av Irak. Vi trodde, felaktigt, att Saddam Hussein arbetade för att skaffa sig kärnvapen”, skriver krigshetsartidningen The Economist, som nu är helt emot en attack mot Iran.
Situationen i Irak efter fyra års USA-ockupation kunde knappast vara värre:
  • INBÖRDESKRIG Över 34 000 civila irakier har enligt FN dödats det senaste året i det eskalerande inbördeskriget, främst mellan sunni- och shiamuslimska grupper. Detta är tre gånger fler än under själva anfallskriget 2003. Totalt har 655 000 dött som ett resultat av kriget, enligt en undersökning.
  • FLYKTINGKATASTROF Två miljoner irakier har flytt landet – de flesta till Syrien – och 1,7 miljoner är flyktingar inom Iraks gränser. Detta är världens värsta flyktingkatastrof just nu.
  • MILJARDSLÖSERI Ockupationen av Irak beräknas kosta USA:s budget 142 miljarder dollar (1 000 miljarder kronor) – för år 2008. Bara 30 länder i världen har en total BNP (produktion i ett helt land under ett år) som är större än denna summa.
  • OLJAN Produktionen av olja är idag 2,1 miljoner fat per dag – mindre än under Saddam. Däremot har det så kallade parlamentet nu antagit en lag som öppnar för privatisering av oljan, med bättre villor för utländska bolag än i något annat oljeland.
  • ELAVBROTT OCH ARBETSLÖSHET Arbetslösheten är närmast total och elektriciteten i Bagdad är bara tillgänglig en timme av sex. Återuppbyggnadsarbetet är avbrutet sedan länge.

Bushs ansvar

Ansvaret för denna katastrof vilar helt och hållet på Bush och USA-imperialismen. Genom att stödja sig på kurdernas och shiamuslimernas ledare lade USA grunden för det religiöst-sekteristiska inbördeskriget. Idag sker religiös rensning av bostadsområden och hela städer. En brittisk reporter berättar hur shia- och sunnimuslimer tvingas lära sig varandras religiösa traditioner för att försöka klara sig när det möter dödspatrullerna. ”Det kunde inte vara mer annorlunda än när jag först kom hit just efter Saddams fall 2003, när jag frågade vilken gren av islam någon tillhörde och möttes av en road blick eller ogillande. ’Varför, vi är inte shia eller sunni, vi är muslimer och irakier’”, berättar reportern.
Denna sammanhållning, som var tydlig även i t ex striderna runt Fallujah 2004, bröts definitivt med bombningen av shiamuslimernas moské i Samarra i februari 2006. Då kunde inte de shiamuslimska ledarna längre stoppa vedergällningen, som pågått och trappats upp från båda sidor sedan dess. Krisen i Irak, med en våg av antiamerikanska stämningar i hela världen och risker också för ekonomin, oroar även kapitalisterna i USA. Det var bakgrunden till Baker-rapporten, som rådde Bush att starta uttåget och inleda samtal med t ex Iran och Syrien. Detta för att försöka minska nederlagets pris och vinna tillbaka i opinionen i USA.
Men Bush valde att istället trappa upp med ytterligare 21 500 soldater, som nu i veckan blev ytterligare 7 500. Detta för att ta kontrollen över Bagdad, där de flesta bombdåden sker och inbördeskriget är som värst. Men det betyder samtidigt att attackera Mahdiarmén, den största shiamuslimska styrkan med 60 000 soldater. Dess ledare Muqtada al-Sadr är dessutom allierad med Iraks regering.
Parallellt har Washington uppmuntrat den konferens som ägde rum i helgen i Bagdad, med deltagare från grannländerna, USA och andra globala stormakter som Kina och Ryssland. Konferensen, som ska följas av ett ministermöte i april, innehåller dock så stora motsättingar att den inte kan erbjuda en lösning. Iran, som USA vill sätta press på, krävde under konferensen ett tillbakadragande av ockupationstrupperna. USA å andra sidan, sade sig ha bevis på Irans inblandning i strider i Irak. Under toppmötet genomfördes också flera bombdåd.
USA-imperialismens krig och ockupation var tänkt som en styrkeuppvisning, men har slutat i en försvagad supermakt. Små terror- och motståndsgrupper med begränsade resurser har dödat fler än 3 000 USA-soldater och skadat över 20 000.
USA:s nya upptrappning har små möjligheter att lyckas. Detta är i praktiken bara mer av samma medel som använts sedan 2003. Många väpnade band har redan lämnat Bagdad för att kunna återvända senare. Men i de gatustrider som skett har USA-trupperna stora svårigheter att slå tillbaka motståndet. Ett tecken på detta är att Muqtada al-Sadr, som från början sade sig vara beredd att samarbeta, på nytt trappat upp sin kritik mot USA. Han har också närmat sig Iran, från att tidigare ha betonat att motståndet är arabiskt.

USA utan utväg

Regeringen under Nuri al-Maliki är extremt svag, men har stöd av både USA och Iran. Den kan bara agera under USA:s skydd i den gröna zonen i Bagdad, med 10 000-tals vakter utanför och inne i departementen.
USA är både tvingat att stanna kvar och att lämna Irak, ett omöjligt val. Detta visas inte minst av demokraterna i USA:s kongress, som inte stoppar de nya trupperna men kräver tillbakadragande 2008. USA-imperialismen har ingen utväg ur denna kris.
För Irak och Mellanösterns massor är demokratiska organisationer av arbetare och förtryckta den enda vägen framåt. Irak har en tradition av revolutionär arbetarkamp från 1950- och 60-talen. Det behövs demokratiska försvarsorganisationer med deltagande av alla etniska och religiösa grupper. Ett verkligt arbetarparti i Irak måste ta strid mot ockupationen, mot kapitalismen och dagens sekteristiska marionettpolitiker. Rättvisepartiet Socialisterna och CWI står för ett demokratiskt socialistiskt Irak i en frivillig socialistisk federation i Mellanöstern.
Per-Åke Westerlund