”Vi viker inte en tum”

Efter IF Metall måste låglönefacken visa samma kampvilja som gruvarbetarna

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Facklig kamp

IF Metalls avtalsråd sade i förra veckan ja till fem treårsavtal. Ingen rösträkning genomfördes, men beslutet fattades först efter en lång debatt.

En av dem som yrkade på avslag, Jan-Olof Karlsson, vice klubbordförande på Volvo Lastvagnar i Umeå, uppskattade efteråt andelen kritiker till 20-30 procent.
Gruvtolvans ordförande Harry Rantakyrö gick tidigt in i debatten med krav på nej till de föreslagna treårsavtalen. För detta hade han stöd från både gruvarbetarnas riksförening och IF Metalls avdelning i Malmfälten.
– Våra medlemmar kommer aldrig att godta något annat. En fackförening är en kamporganisation och vi är beredda på konflikt. Det finns ingen anledning att lägga sig platt. Nu har förbundet chans att ta strid för sina medlemmar, sade han enligt Dagens Arbete.
Efteråt var Rantakyrö inte nöjd.
– Nej, jag hade hoppats på ett totalt nej, vi vill ha ett ettårigt avtal med riskerna från den här regeringen, svarade han på TV4:s fråga.
Ändå vågar inte IF Metalls ledning rakt av köra över gruvarbetarna, som nu får fortsätta sina centrala förhandlingar ännu ett varv.
– Det har vi väl visat förut, svarade han på följdfrågan vad gruvarbetarna då har för maktmedel.

Lokal lönekamp

Rolf Häggman från ABB Ludvika hade ABB-facken och avdelningen i Västra Dalarna med sig på ett nej.
En hård lokal lönekamp i Malmfälten kan komma att inspirera många andra, inte minst inom de många lönsamma verkstadsföretagen.
Enligt LO-tidningen delas missnöjet över avtalen av IF Metall på Scania i Södertälje.
– Vi hade kunnat få mer. Nu går de procenten i löneutrymmet till bonusar, styrelsearvoden och aktieutdelningar i stället för att de anställda får bättre löner, säger Scaniaklubbens ordförande Kjell Wallin.
Inom stålindustrin är många som sagt ja till avtalet i själva verket ytterst tveksamma.

”De vill rösta om avtalen”

Conny Carlsson från SSAB i Borlänge hörde till dem som till sist underkastade sig ett ja i delegationen för stål- och metallindustrin, men rapporterade på avtalsrådet att detta inte fått stöd från medlemmarna.
– De säger nej till treårsavtal och vill rösta om stål- och metallavtalet.
IF Metall har skrutit om höjda lägstalöner, men inte talat om hur detta går ut över de lågavlönade i tvätterier och glasbruk.
Mikael Johansson från Sanmina i Forserum kritiserade lägstlönesatsningens konstruktion.
– I avdelningen har vi många företag med ett stort antal lågavlönade. Höjningarna av lägstalönerna kommer att räknas av från potten och då blir det knappt några pottpengar kvar.
Enligt DA ville representanterna för glas- och tvätteriarbetare säga nej.
– Löneökningar i procent gör att våra lågavlönade medlemmar fortsätter att tappa. Jag väntar på den dagen vi faktiskt får mer i kronor och ören, sade Arne Bredberg, ordförande på Berendsen i Göteborg.
Att det inte varit nödvändigt att backa om de tidsbegränsade anställningarna har också visats av det ”gemensamma metallavtalet” för underleverantörer inom bilindustrin. Där krävs i fortsättningen en lokal överenskommelse för visstidsanställningar upp till 12 månader.
Majoriteten sade trots kritiken ja, men IF Metalls ledning vågade inte heller rakt av köra över gruvarbetarna. Enligt Leif Ohlsson, IF Metalls förste vice ordförande, tillåts dock inte de fortsatta förhandlingarna för gruvarbetarna gälla någon högre nivå än industriavtalens 10,2 procent över tre år.
Men utan en central reglering av gruvornas underjordstillägg lär protesterna i Malmfälten bli massiva. Krav på ett höjt och differentierat underjordstillägg på upp till 2 800 kronor i månaden för dem som jobbar närmast ”fronten” är en viktig del av gruvarbetarnas mål på höjd lön med 4 000 kronor i månaden. Ett nej till detta bäddar för en hård lokal lönekamp senare i vår.
Från andra förbundstoppar inom LO är kritiken enligt LO-tidningen tydligast från Transport och Elektrikerförbundet, som också kritiserar eftergifterna om flexibla arbetstider.
– Det går fantastiskt bra för industrin. Med tanke på vilka signaler de sänder ut till aktieägare och styrelseledamöter så känns det futtigt att erbjuda de anställda så lite, säger Transports ordförande Per Winberg.

Nu gäller det Handels

Vid sidan av den fortsatta kampen i gruvorna är den just nu viktigaste avtalsfrågan om Handels med stöd av LO kan driva igenom en ny ”norm” för de kvinnodominerade låglönefacken med ett avtal som i kronor räknat inte är sämre än IF Metalls, och därutöver en kvinnolönepott. I själva verket krävs det ett lönelyft i år på cirka 1 000 kronor inom detaljhandeln om inte lönegapet åter ska öka, när industrins ”löneglidning” räknats in.
När detta skrivs har Handels just lagt ett varsel om strejk med anledning av att Svenskt Näringsliv försöker stoppa ett avtal som Svensk Handel gått med på.
Även Byggnads kan tvingas lägga varsel om strejk.
”Vi viker inte en tum” är det budskap från gruvarbetarna som nu måste gälla för den fortsatta avtalsrörelsen.
Därför måste solidariteten med de kämpande gruvfacken gå hand i hand med en intensifiering av särskilt låglönefackens avtalsrörelser.
För Handels, Kommunal och andra kvinnodominerade låglönefack gäller det nu att inte vika en tum från de alltför låga utgångskraven på ett ettårsavtal med en tusenlapp i höjd lön här och nu 2007. Goda riktmärken för den lokala lönekampen är här också kravet från fackligt aktiva RS:are på minst 1 500 kronor till alla och en lägstalön på 18 000 kronor i månaden.

Rösta om avtalen

Med anledning av den överrumplande snabba upplösningen av IF Metalls fem första avtal måste också de demokratiska kraven skärpas inom hela fackföreningsrörelsen på att medlemmarna ska mobiliseras till en aktiv kamp och sedan också tillåtas rösta om avtalen.
Den utsugning som nu sker med ständiga vinstrekord inom storföretagen på lönernas bekostnad är en skam för Sveriges fackföreningar. Med demokratiska och kämpande fack skulle mycket mer vara möjligt att uppnå – och är fortfarande möjligt även i den lokala lönekamp som måste följa de centrala avtalen.

RS står för:
  • Vik inte en tum – allt stöd till gruvarbetarna och låglönefacken.
  • Upp till kamp för höjda kvinnolöner och jämställdhetspotter.
  • Inga reträtter om arbetstiderna – ta strid för rätt till heltid.
  • Fortsatt kamp för ettårsavtal – bilda lönekampsgrupper på alla nivåer.
  • För minst 1 500 kronor till alla och lägst 18 000 i månadslön.
  • Avtalen ut på omröstning.
Arne Johansson