Ryssland 1917: Lenins program för socialism

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Ryska revolutionen

Först en kort resumé. Efter fem dagars uppror, som startade som en spontan strejk från textilarbetarna den 23 februari, tvingades tsaren abdikera. Arbetar- och soldatsovjeter styrde i praktiken samhällets funktioner. I slutet av mars fanns det 82 sovjeter som var och en utgjordes av tusentals representanter, deputerade, som i sin tur valts från fabriksgolven och i kasernerna.
Samtidigt hade liberala ledare som inte spelat någon roll under själva revolutionen klivit in och bildat en borgerlig regering, kallad den provisoriska regeringen. Det rådde en dubbelmaktsituation. Arbetarnas och böndernas största politiska partier var vid denna tid mensjevikerna och socialrevolutionärerna och det var dessa reformister som givit bort makten till borgarna.
Bolsjevikerna hade sedan de konstaterade att revolutionen redan startat varit de mest hängivna aktivisterna för en seger, men de befann sig efter februari fortfarande i minoritet i sovjeterna. Frågan var hur man skulle se på den nya situation som uppstått. Från partidistriktet i Viborg, den arbetarstadsdel i Petrograd (idag St. Petersburg) där revolutionen startade, förespråkades nödvändigheten att sovjeterna tog den politiska makten. Det blev inte partiets linje.

Stalins högerkurs

I mitten av mars anlände Stalin och Kamenev, som båda satt i partiets centralkommittée, från exilen i Sibirien. De tog över partitidningen Pravdas redaktion, vilket innebar politiska steg högerut. Tidningen förespråkade nu att man skulle ge stöd till den provisoriska regeringen och att man skulle släppa parollen ”ned med kriget” och vara för ett försvarskrig. Det fanns de som talade för ett samgående med mensjevikerna.
Lenin befann sig i Schweiz när revolutionen bröt ut. Det tog en dryg månad för honom att ta sig till revolutionslandet. De med Ryssland allierade länderna förvägrade alla välkända socialister genomresetillstånd, så till slut återstod ingen annan väg än att resa genom Tyskland. Väl hemma den 3 april hälsades Lenin av tusentals arbetare och soldater med en välkomstceremoni organiserad av Petrogradsovjeten.
Men dagen därpå byttes applåderna och hurraropen ut mot förbryllade huvudskakningar. Detta då Lenin lade fram det program som kom att kallas aprilteserna (se artikeln intill). Den allmänna slutsatsen var att Lenin varit för länge utomlands och tappat fotfästet.
Pravdas redaktion skrev ”Vad gäller kamrat Lenins allmänna schema så är det oacceptabelt för oss på så sätt, att det utgår ifrån antagandet att den borgerligt demokratiska revolutionen slutförts och räknar med en omedelbar omvandling av denna revolution till en socialistisk revolution” (ur Ryska revolutionens historia av Leo Trotskij).
Den politiska förvirring som uppstått inom partiet är inte helt oförståelig. Innan revolutionen hade partiet haft siktet inställt på att det skulle krävas en arbetar- och bonderegering för att störta monarkin. Borgarklassen hade redan vid revolutionsförsöket 1905 visat sig vara alldeles för svag som självständig klass, snarare uppbunden vid tsaren, för att genomföra en borgerlig revolution.
Men det bolsjevikpartiet tvekat kring, var hur mycket av socialistiska åtgärder som en arbetar- och bonderegering skulle genomföra. Man hade däremot varit fullständigt klara i sitt perspektiv på att en arbetarledd rysk borgerligt demokratisk revolution skulle tända en europeisk revolution, socialistisk till sin karaktär, som sedan i sin tur skulle sprida tillbaka socialismen till de ryska arbetarna och bönderna. Inte heller hade man räknat med att en dubbelmaktsitution skulle uppstå.

Lenin i minoritet

Lenin lyckades befria sig från de scheman som han själv tidigare snickrat ihop och anpassa programmet till den nya verkligheten.
Till att börja med var Lenin i förkrossande minoritet inom sitt eget parti. Detta faktum är i sig ett svar på förtalet att Lenin skulle ha styrt partiet diktatoriskt. Tvärtom.
Allteftersom utvecklingen själv kom att bekräfta riktigheten i teserna (se artikeln om aprilteserna) och eftersom partiet i grunden var genuint socialistiskt förändrades minoritet och majoritet.
Under april månad växte partiet till att ha 79 000 medlemmar (från 8 000 i februari). Ute bland arbetarmedlemmarna skedde en vänstervridning och distrikt efter distrikt antog aprilteserna när de kom ut. På den allryska kongressen i slutet av månaden godkändes teserna, förutom på den sista punkten där kongressen inte ville ta initiativet till en ny arbetarinternational.
Det var förankringen av programmet ute bland de arbetare som själva varit delaktiga i att störta tsaren som tog partiet framåt. Man välkomnade att få svar på den komplicerade situationen. En del av partiledningen teg men hade inte ändrat åsikt. Däribland Stalin som senare kom att bli diktator i Sovjetunionen. I liknande situationer i andra länder framöver skulle han diktera kommunistpartierna att glömma aprilteserna. Följden blev misslyckade revolutioner som dränktes i fascismens och kapitalismens blod och förödelse.
Önskan om att kriget måste ta slut var den starkaste kraften som utlöste revolutionen. På vilket sätt förvaltade den provisoriska regeringen detta uppdrag? Först hände ingenting. Däremot revolutionerades armén av att soldaterna inte längre accepterade gammal skit och slängde officerarnas disciplin och straffmetoder på skrothögen.
Bland folket i stort fanns ett visst gehör för att man skulle driva ett försvarskrig. Regeringens verkliga intresse doldes fortfarande bakom falska deklarationer om ”krig för frihet”. Exekutivkommittéen för sovjeterna, som utgjordes av mensjeviker och socialrevolutionärer, gav ut ett manifest som appellerade till arbetare i Tyskland och Österrike-Ungern att vägra tjäna som verktyg för kungar, godsägare och bankirer. Hyckleriet låg i att de själva överlåtit utrikespolitiken åt liberalen Miljukov som sedan länge planerat att omvandla Ostpreussen till en rysk provins.

Stoppa kriget

Den 18 april (enligt den ryska kalendern) firades första maj över hela världen och även i Ryssland. Samma dag offentliggjorde utrikesministern sin plan att invadera Konstantinopel, Armenien och Persien och att dela Österrike och Turkiet. Om det funnits ett stöd för idén om att försvarskrig behövdes för att försvara revolutionen, så möttes varje form av krigsoffensiv med fullkomligt hat. I mars hade Miljukov försökt få till stånd en offensiv mot Dardanellerna, men det misslyckades eftersom soldaterna vägrade ställa upp. Varför skulle man offra sitt liv på ett meningslöst krig om friheten stod för dörren?
Den 20 april bemötte 30 000 beväpnade soldater, från bl a Finlandsregementet, Moskvaregementet och Östersjöflottan, Miljukovs provokation med en demonstration genom Petrograd. Dessa så kallade aprildagar slutade med att Miljukov fick avgå. Kerenskij som sågs som en vänstertyp i regeringen blev krigsminister. Sovjeternas exekutivkommitté tvingades pressa regeringen att ta avstånd från planer på militäroffensiver.
I utbyte krävde denna att de skulle ingå i koalitionsregering och själva börja ta ansvar. Så kom mensjeviker och socialrevolutionärer, som kallade sig socialister, att ingå i regeringen. Petrogradsovjeten röstade för koalitionsregeringen eftersom arbetarna fortfarande resonerade att det var ett sätt att få slut på den borgerliga politiken. De hundra bolsjevikerna i sovjeten röstade emot.

Bolsjevikerna vinner stöd

Men att dubbelmakten visat upp sin rätta natur fick ett växande skikt att gå åt vänster. Bolsjevikpartiet började få majoritet i distriktssovjeterna i vissa arbetardistrikt. Att halvsocialister i en borgerlig regering inte skulle innebära någon skillnad för regeringens kapitalistiska karaktär avslöjades snart. Den 11 maj åkte Kerenskij till fronten för att börja agitera för en ny krigsoffensiv. Detta var något som de västallierade imperialistiska regeringarna krävde och den ryska regeringen gick villigt dem till mötes.
Gång på gång uppvisades samma mönster; så länge revolutionen stannade halvvägs så kom inga av de för folket livsviktiga frågorna att lösas. Därför måste revolutionen hela tidden gå vidare.

Elin Gauffin