”Vänsterenhet” blev högerkurs

Tyskland: WASG och PDS går samman • Fortsatt kamp för nytt socialistiskt arbetarparti

Publicerad av Sascha Stanicic

Plats: Berlin Tema: Nya arbetarpartier

Den 24-25 mars röstade de båda tyska vänsterpartierna WASG (Valalternativet för arbete och social rättvisa) och PDS (Partiet för demokratisk socialism) på sina respektive kongresser med bred majoritet för en sammanslagning till det nya partiet Die Linke (Vänstern).

Dessa beslut fattades efter att WASG existerat i tre år med en lika lång och hård debatt bland medlemmarna om vilken riktning partiet ska ta.
SAV-medlemmen Lucy Redler, ledamot i WASG:s partistyrelse, slog i sin resolution från minoriteten i partistyrelsen fast att detta innebär ett steg i fel riktning. (SAV, Sozialistische Alternative, är CWI:s parti i Tyskland). Lucy tillkännagav att hon skulle rösta emot sammanslagningsförslaget och förklarade också varför WASG:s regionala organisation i Berlin har för avsikt att ställa sig utanför det nya partiet för att i stället skapa en egen oberoende regional vänsterorganisation.
Detta står i stark kontrast till de flesta i vänsterflygeln inom WASG, som trots stark kritik mot det nya partiets program, stadgar och förväntade politik ändå är för en sammanslagning. I slutänden vågade bara 44 delegater av de 375 närvarande på WASG:s kongress rösta mot sammanslagningen. Bland nejsägarna återfanns samtliga SAV-medlemmar och större delen av Berlins delegater.
”Enigheten” innebär en högersväng. WASG bildades som ett svar på högerkursen hos socialdemokraterna, SPD, vilka efter 2002 genomfört de värsta attackerna på levnadsstandarden och arbetares rättigheter i den tyska efterkrigstidshistorien. Men WASG utgjorde också ett svar på det existerande vänsterpartiets, PDS (det före detta styrande stalinistpartiet i DDR), misslyckande.
I östra Tyskland ingick PDS koalitioner med det nyliberala SPD på lokal och delstatlig nivå och deltog på så vis i brutala nedskärningar på löner och välfärd, jobbslakt och privatiseringar.
I västra Tyskland visade sig PDS vara inkapabelt att vinna insteg bland de breda skikt arbetare och ungdomar som var missnöjda med SPD:s nedskärningspolitik.
Resultatet var att PDS var på tillbakagång som politisk kraft vid tiden för bildandet av WASG, 2004-05. WASG såg sig som ett brett parti för alla som var emot nyliberalism och nedskärningar på välfärden, från fackligt aktiva till marxister. Men man drog en viktig slutsats från SPD och PDS historia: man vägrade delta i några regeringar som genomförde några som helst nedskärningar på välfärden, privatiseringar eller attacker på jobben.
Vid nyvalet 2005 klev SPD:s tidigare ordförande Oskar Lafontaine – som åtminstone utåt haft en vänsterprofil – tillbaka på den politiska arenan och erbjöd sig att kandidera mot sitt gamla parti på ett villkor – att WASG och PDS bildade en valallians. Så skedde också, och valalliansen (som dominerades av det starkare och rikare PDS, vilka hunnit ändra namn till Vänsterpartiet PDS, L.PDS) fick 8,7 procent i valet till förbundsdagen och tågade in med 54 ledamöter. Detta blev början på sammanslagningen av de båda partierna, vilket också varit målet för bådas respektive ledningar allt sedan hösten 2005.
Varje förnuftig socialist är för största möjliga enighet bland arbetarklassens organisationer, men i detta fall innebär en organisatorisk enighet ett viktigt brott mot WASG:s grundläggande politiska princip, nämligen att inte ingå i någon regering som genomför nedskärningar, vilket L.PDS ju gör i östra Tyskland.
Därför innebär sammanslagningen av partierna inte ett steg framåt för arbetarklassen utan ett steg i fel riktning, bort från bildandet av ett stridbart arbetarparti, och i stället i riktning mot ännu ett parti som hamnat i etablissemangets knä och genomför nedskärningar.

Erfarenheter från Berlin

I delstaten Berlin har en koalition mellan SPD och L.PDS regerat sedan 2001. De bär ansvaret för utförsäljning av 100 000 offentligägda bostäder, lönesänkningar för offentliganställda, jobbslakt i den offentliga sektorn och exempelvis införandet av de ökända ”1-euro-jobben” (arbetslösa tvingas jobba för 1 euro/timme för att få behålla sin arbetslöshetsersättning).
Den regionala WASG-avdelningen, under starkt inflytande av SAV, motsatte sig sammanslagningen under dessa omständigheter och kandiderade oberoende i delstatsvalen i Berlin i september 2006, där man fick över 50 000 röster.
Men på riksplanet utvecklade aldrig gräsrötterna i WASG det självförtroende och den politiska idégrund som hade krävts för att stå emot sammanslagningen.
Båda partiernas ledningar kunde med framgång driva tesen att ”det finns inte utrymme för två partier på vänsterkanten” och att WASG inte har några framtidsutsikter på egen hand. I verkligheten var det L.PDS, inte ett kampanjande WASG, som saknade framtidsutsikter, och som bara räddades av 2005 års valallians med WASG.
Men den byråkratiska regim som utvecklats inom WASG har fått många aktivister att resignera, och medlemstalen sjunker nu, trots WASG:s relativt höga profil utåt, som man kan upprätthålla tack vare alla förbundsdagsledamöterna.

L.PDS kongress

På WASG-kongressen nyligen diskuterades flera kontroversiella frågor. Delegaterna röstade för en vänsterlinje på flera punkter. Men dessa punkter måste också accepteras av L.PDS kongress – som ägde rum samtidigt i en annan sal i samma byggnad – för att slutgiltigt få plats i det förenade partiets grundprogram. L.PDS avvisade minimivillkor för att ingå i någon regering. Man gick inte med på ett WASG-krav på att vägra ingå i regeringar som genomför nedskärningar av offentliga jobb och välfärd.
L.PDS gick heller inte med på kravet att det nya partiet skulle avbryta regeringssamarbete om koalitionspartnern i en regering bröt en överenskommelse. Dessa ståndpunkter återspeglar det faktum att L.PDS domineras av ledamöter från styrande församlingar, kommunfullmäktigeledamöter och heltidsfunktionärer, vilkas överordnade mål är att få ta plats i så många regeringskoalitioner som möjligt.

Det nya partiets framtid

Det nya partiet kommer att domineras av ledamöter av olika parlamentariska församlingar, heltidsfunktionärer och det före detta L.PDS apparat, och det kommer i stort sett att följa L.PDS gamla politik. I östra Tyskland och Berlin kommer det nya partiet bara att bli en fortsättning på L.PDS.
I västra Tyskland kommer situationen att vara lite annorlunda, eftersom det nya partiet där inte ingår i någon lokal eller delstatlig regering, och medlemskadern där står lite mer till vänster. Majoriteten av arbetarklassen kommer att se det nya partiet som ett oppositionsparti, och därmed finns ett utrymme för valframgångar och möjlighet att vinna ökat inflytande i fackföreningarna.
Men med tanke på det nya partiets byråkratiska inre liv och dess huvudsakligen parlamentariska inriktning är det en mera öppen fråga huruvida man kommer att kunna vinna några nya grupper av arbetare och ungdomar. Bara ett inflöde av arbetare och ungdomar i partiet, som en effekt av fördjupad klasskamp, kan förhindra en annars oundviklig högersväng. Detta är inte uteslutet, men det är inte det troligaste scenariot.

Vad bör göras?

Socialister såväl i som utanför det nya partiet behöver samarbeta och hjälpas åt för att utveckla klasskampen och ställa krav på det nya partiet.
SAV kommer att stödja WASG i Berlins vägran att gå med i det nya partiet och i sina försök att bygga en ny politisk vänsterkraft i huvudstaden. Man tar detta steg för att det blir omöjligt att hänvisa arbetare och ungdomar som vill bli politiskt aktiva till att gå med i Die Linke – eftersom partiet redan från första början ingår i en delstatsregering som ungdomar och arbetare kommer att behöva ta kamp emot.
I östra Tyskland kommer SAV:s medlemmar inte att gå med i det nya partiet eftersom det är knutet till det politiska etablissemanget. Därmed blir en oberoende profil nödvändig för att kunna organisera de mest medvetna skikten. I västra Tyskland kommer SAVs medlemmar att ingå i det nya partiet och där argumentera för ett tydligt socialistiskt program, samtidigt som man kommer att bedriva oberoende kampanjarbete, exempelvis inför protesterna vid det kommande G8-mötet i Rostock i juni. SAV-medlemmarna kommer också att fortsätta sitt arbetsplats- och fackliga arbete.
SAV befann sig i frontlinjen för vänsteroppositionen inom WASG och mot dess principlösa sammanslagning med L.PDS, och SAV har ett bra läge för att kunna fortsätta bygga de marxistiska krafterna. Detta är en viktig förutsättning för nästa försök att bygga ett arbetarparti med massbas. All erfarenhet visar att ju starkare de marxistiska krafterna är, desto bättre blir resultatet för masspartier sett ur arbetarklassens synvinkel.
Sascha Stanicic
SAV (CWI Tyskland)