Sverige våren 1917

”Missnöjet har nått en farlig punkt”

Publicerad av Per Olsson

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia

Under våren 1917 revolterade hundratusentals människor i Sverige mot hunger och dyrtid – för bröd och frihet. ”Missnöjet hade nått en farlig punkt”, som Ragnar Casparsson anmärkte i sin historik över LO. Massdemonstrationerna avlösta varandra och överklassen fruktade att timmen var slagen.
”Man har en känsla av att en explosion kan inträffa när som helst”, skrev Hugo Hamilton i sin dagbok den 20 april 1917. Hamilton hade tidigare varit kungens politiske rådgivare och 1917 var han Första kammarens (riksdagen) talman.

Våren 1917 betecknade inledningen till en revolutionär process som nådde sin kulmen i slutet av 1918.
En revolution är inte en händelse utan en process som främst kännetecknas av snabba förändringar i massornas medvetenhet.
Vad som kännetecknar en revolutionär period är ”massornas direkta ingripande i historiska händelser”(Leo Trotskij i Den ryska revolutionens historia). Under den revolutionära processen börjar arbetarna och de fattiga bli medvetna om sin styrka och sina möjligheter. Sverige 1917-18 var inget undantag.

Västervik i april 1917

Upproret i Västervik för nästan exakt 90 år sedan har ofta betecknats som startskottet för den svenska revolutionen.
Men redan månaderna innan arbetarna vid AB Bröderna Flinks Granitstenhuggeri i Västervik gick i strejk den 14 april 1917 hade landet skakats av två omvälvande händelser; socialdemokratins splittring i februari och en utdragen regeringskris som ledde till att högerregeringen avgick i mars. Det rådde dessutom en alarmerande brist på livsmedel efter den hårda vintern 1917.
Det var dock inte bara inhemska händelser som spelade in. Den ryska revolutionen i mars 1917 (som ofta benämnts som februarirevolutionen eftersom Ryssland fortfarande använde sig av den gamla julianska kalendern) gav inspiration och visade vägen framåt. Betydelsen av revolutionen i Ryssland kan inte nog understrykas.
I exempelvis Göteborg i april ropade en spontan demonstration ut sina leven för den ryska revolutionen och sitt krav på bröd när ”den tågade längs borgerlighetens paradgator” (Hans Nyström, Hungerupproret 1917). Veckan innan hade arbetarkvinnorna i Borlänge demonstrerat och på sitt möte antagit en resolution med följande budskap: ”Exempel finnes från vår granne i öster som visar hur man genom kraftiga åtgärder kan avskaffa livsmedelsbristen.”
Den 11 april genomförde 200 kvinnor i Söderhamn den första dokumenterade demonstrationen mot bristen på föda.
Några dagar senare gick arbetarna i Västervik i strejk och den 16 april lamslogs staden av en lokal generalstrejk. Arbetarna marscherade på olika håll genom staden för sina krav och på vägen såg de till att själva kontrollera exempelvis handlarnas och mjölnarnas lager.
På ett massmöte på kvällen den 16 april antogs den så kallade Västerviksresolutionen, som förutom krav på omedelbara åtgärder för att trygga tillgången på livsmedel innehöll krav på åtta timmars arbetsdag och kompensation för reallöneförsämringarna sedan 1914 (det år då första världskriget bröt ut).
Under några dagar låg makten i Västervik i arbetarnas händer, myndigheter och arbetsgivare kunde inte annat än backa. ”På flera företag framtvingades löneförhöjningar eller dyrtidstillägg, priserna på bland annat bröd, mjölk, ved och kött sänktes och staden upplät jord för potatisodling [i enlighet med arbetarnas krav]. Brödransonerna ökade och livsmedelsförsörjningen blev över huvud taget effektivare” (Nyström, Hungerupproret 1917).
Exemplet från Västervik spreds sedan snabbt till andra platser runt om i landet.

Revoltstämning

Enligt Nyströms beräkningar genomfördes nära 150 liknande aktioner som i Västervik under april och maj 1917.
I de olika manifestationerna, som genomfördes på 107 platser runt om i landet, deltog sammanlagt 300 000 människor. På flera håll gick arbetarkvinnorna i spetsen för demonstrationerna. ”Påfallande är det stora inslaget, ja ofta dominansen, av kvinnor i många av hungerdemonstrationerna” (Nyström, Hungerupproret 1917).
Det är både rätt och fel att använda beteckningen ”hungerdemonstrationerna”. Det var en kamp för både bröd och frihet.
Strejkerna var många, totalt förekom 359 registrerade strejker 1917 – i verkligheten långt fler. På många håll härskade ”rena revoltstämningen” inom arbetarklassen, skrev Casparsson. Inte bara arbetarna drogs med utan även soldaterna – ”kamraterna i vapenrocken”.
Första världskriget 1914-18 innebar ständiga försämringar i arbetarnas levnadsstandard. Sverige stod utanför kriget och kapitalisterna gjorde enorma vinster på den världsbrand som ödelade Europa. Under kriget steg priserna snabbt samtidigt som bristen på livsmedel bredde ut sig. Redan i början av 1916 infördes de första ransoneringarna.
När det sedan blev brist på potatis under våren 1917 fanns inte mycket som kunde köpas. Bristen förvärrades av spekulationen, varorna undanhölls från marknaden i väntan på att priserna skulle stiga.
Från sommaren 1916 till april nästan tredubblades priset på potatis. Prisstegringarna medförde att arbetarnas reallöner rasade.

”Leve revolutionen”

I många av de så kallade hungerdemonstrationerna 1917 tog arbetarna helt enkelt kontroll över de livsmedel som undanhållits marknaden och fördelade dem efter behov eller sålde dem till ”rimliga priser”.
Genom ”massuppvaktningar” tvingades myndigheterna att agera och arbetsgivarna fick gå med på lönehöjningar. På flera håll var ”hungerdemonstrationerna” ett annat namn för lokala generalstrejker.
I Ådalen (ett område som bland annat inkluderar städerna Härnösand, Kramfors och Sollefteå) genomfördes en generalstrejk med början den 21 april 1917. Under stridsropet ”leve revolutionen” lades allt arbete ned den 24 april och tusentals arbetare tågade från Kramfors till Sollefteå, då en regementsstad, för att förena sig med ”kamraterna i vapenrocken”.
Under några dagar avlöste massdemonstrationerna varandra. I Härnösand blev det ytterst dramatiskt när arbetarna förberedde sig för en stormning av fängelset för att befria den livstidsdöme socialisten Anton Nilson. Det blev igen stormning, vilken kunde ha slutat i ett blodbad. Men att 10 000 demonstrerade i Härnösand på 1 maj, en stad som då hade 9 000 invånare, ger en bild av rörelsens omfattning.
Anton Nilson skulle sedan bli frigiven julen 1917, som en direkt följd av den revolutionära jäsningen och kamprörelsen.
”Att vi inte kan lita på trupperna är det svåra i den situation”, suckade en förtvivlad civilminister (Oscar von Sydow) 1917.
Arbetarnas och ungdomens kamp splittrade militären. Vid nästan samtliga regementen fanns soldater som sympatiserade med arbetarna och den socialistiska ungdomsrörelsens antimilitarism (Det socialdemokratiska ungdomsförbundet var den nya vänsterns ryggrad och de flesta som anslöt sig till det socialdemokratiska vänsterparti, vänstersocialisterna, som bildades i maj 1917 var unga. Det socialdemokratiska vänsterpartiet gick sedan med i den nya kommunistiska Internationalen och bytte namn till Sveriges kommunistiska parti).

”Kamrater i vapenrocken”

De militära förbanden skakades under våren av strejker, ordervägran och soldater i uniform demonstrerade. Till och med vid elitförbandet Fältjägarna i Östersund genomfördes strejker och ordervägran.
Militärledningen krävde från mitten av april dagliga rapporter om stämningarna inom förbanden och åtgärder vidtogs för att ersätta vissa trupper med mer ”pålitliga”. Det beslutades även om permissionsförbud inför 1 maj. Hela militärmakten var i ett alarmtillstånd och inom överklassen började man bygga ett eget väpnat garde som skulle användas mot arbetarna. Bland initiativtagarna till detta vita garde stod bland annat högerns Sverige Nationella Ungdomsförbund (i dag ungmoderaterna, muf) och högre officerare. Motståndet mot detta vita garde och rädslan för en urladdning på 1 maj fick dock överklassen att ge upp sina planer.
I Västerviksresolutionen fanns inte kravet på en författningsreform med, utan det tillfogades av vänstern med instämmande från västerviksarbetarnas 16-aprilkommitté.
För socialdemokraterna var kravet på en rösträttsreform det centrala och man hoppades att ”massans muller” skulle skrämma kapitalisterna till politiska eftergifter för att kunna behålla sin makt och ägande.
Socialdemokraternas ledning och LO-toppen var helt emot tanken på en storstrejk för att tvinga fram allmän rösträtt, skälet var att de oroade sig för den fortsatta kamprörelsen och inte ville riva några broar till de borgerliga liberalerna.
Men partisplittringen och den revolutionära jäsningen gjorde att socialdemokratins ledning var under hård press. I ord talade man till och med om revolution och hotade med storstrejk. I praktiken var man beredd att kompromissa även när det gällde kravet om en rösträttsreform, vilket man också gjorde två år senare.
Våren 1917 var dramatisk på många platser och att arbetarkvinnorna revolterade var något som tog överklassen med överraskning. Arbetarkvinnorna fick inte ens den extra brödranson som de manliga fabriksarbetarna erhöll.
I Norrköping strejkade textilarbetarna den 20 april. Andra arbetare, främst kvinnliga, anslöt sig till strejken och tågade till rådhuset för att ”sätta kraft bakom orden”. När man kommit fram, upplöstes demonstrationen och de styrande drog, skulle det visa sig, en för tidig suck av lättnad.

Kvinnorna i spetsen

Två veckor senare samlas åter tusentals arbetare på Norrköpings gator. Demonstranterna tillgrep, med eller utan betalning, matvaror i olika affärer. Norrköpings Tidningar skrev efteråt att ”kvinnornas framfart varit sanslös”. Skandalöst nog upprepades detta även av socialdemokraternas tidning Social-Demokraten som skrev att:
”Kvinnorna åter, vilka varit i majoritet, hade uppträtt fullständigt hysteriskt och åsidosatt alla hänsyn, medan de manliga demonstranterna på det stora hela varit lugna”.
Lika föraktfulla omdömen fälldes efter att arbetarkvinnorna demonstrerat i Stockholm den 27 april och igen 5 maj.
Det skulle krävas ytterligare kamp mot kapitalismens förtryck och förstockade manliga ledare inom arbetarrörelsen innan arbetarkvinnornas roll 1917 vann erkännande. I den meningen var även våren 1917 början till den revolutionära process som under lång tid skulle sätta sin bestämda prägel på landets politiska och sociala utveckling.
Per Olsson