Första maj från början

Kamp och blodig repression gav upphov till arbetardagen

Publicerad av

Plats: Chicago Tema: Historia

Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890. Det var Andra internationalen som tog initiativet till att fira första maj, till åminnelse av Haymarketmassakern som inträffade i Chicago 4 maj 1886.

Det som hände i Chicago var kulmen på flera års kamp. Den radikala arbetarrörelsen hade fått ett uppsving efter depressionen 1883-1886. Under början av 1886 startades en landsomfattande rörelse i USA som kämpade för 8 timmars arbetsdag.
Vid denna tid i Chicago, speciellt bland stadens immigrantarbetare, hade den ”svarta internationalen”, d v s anarkisterna, fått stort inflytande. De gav ut fem tidingar i staden, på tre språk.
Tack vare deras ledande position bland stadens arbetare, blev de ledare för den lokala 8-timmarsrörelsen. Anarkisterna förde en revolutionär känsla till arbetarna, och som ett resultat av deras insatser blev Chicago den mest dynamiska platsen for 8-timmarskampen.

Första maj-tåget

Första maj 1886 strejkade 300 000 arbetare i USA, varav 40 000 i Chicago. Albert Parsons, hans fru och deras barn ledde 80 000 arbetare upp längs Michigan avenue i Chicago. Denna demonstration är ofta sedd som det första 1 maj-tåget.
Demonstrationen var hårt bevakad av polis och militär. Men trots det, och den laddade stämningen, passerade 1 Maj utan incidenter. Men lugnet varade inte länge, den 3 maj blev det problem. På eftermiddagen inträffade en blodig incident på McCormicks fabrik.
När klockan ringde för avslutad arbetsdag utbröt oroligheter. Strejkbrytarna som kom ut från fabriken blev tillbakadrivna av strejkvakterna som började att kasta sten mot fabriken. Polisen kom snabbt till undsättning med en enorm styrka. De möttes av en skur stenar från de strejkande arbetarna. De öppnade eld mot arbetarna som chanslösa mot polisens vapen bröt upp och flydde. Många blev skadade, minst två dödligt, inga av de skadade var poliser. Den exakta siffran skadade är osäker, men den mest troliga dödssiffran är två. Anarkisterna agerade snabbt när de fick veta vad som hänt, och på kvällen bestämdes det att ett protestmöte skulle hållas följande dag på Haymarket Square. Det skulle vara ett protestmöte med några talare, ingenting om någon beväpnad aktion sades.

Försenat möte

Mötet skulle starta 19.30. Men på grund av olika missförstånd mellan talarna blev mötet sent och började inte förr än omkring halv nio, när folk redan börjat gå hem. Antalet människor var mindre än väntat, cirka 2 000-3 000 fanns på platsen.
Spies var den som började att hålla tal. Han överlämnade till Parsons som talade cirka en timme. Parsons avslutade sitt tal och gav ordet till Fielden, en annan Chicagoanarkist. Han hade pratat ca 10 minuter när mörka moln rullade in. Det dåliga vädret fick folk att börja röra sig hemåt. Fielden fortsatte sitt tal inför cirka 300 människor. Han började avrunda sitt tal och sa:
”Lagen är endast till för dem som har förslavat arbetarna. Det enda man kan göra med den lagen är att strypa den, döda den, knivhuggga den – göra allting man kan för att skada den”.
Dessa ord fick två civilpoliser att springa till den väntande polisstyrkan något kvarter därifrån och rapportera. Inspektör Bonfield gick omedelbart till handling. Polisstyrkan började marschera mot mötet. De stannade en bit ifrån talarens vagn. Fielden höll på att avrunda och folkmassan löstes upp eftersom. Folket stannade till, förvånade över att se polisen när de ändå var på väg att bege sig hemåt. Polisen utropade order om att mötet skulle upplösas. Fielden protesterade från sin position på talarvagnen och sa att de var fredliga. Men ordern upprepades och Fielden sa okej, och började stiga ner från vagnen.

Skott rakt in i folkmassan

Vid detta tillfälle kom ett föremål flygande över publiken och landade bland poliserna. Explosionen skakade gator och fönster flera kvarter runtom platsen. Några sekunders tystnad följde, polismän föll skadade till marken. Sen drog polismännen fram sina vapen och började skjuta. De sköt rakt in i folkmassan, genom rökdimman efter bomben. Skottlossningen fortsatte i flera minuter. Den panikslagna folkmassan flydde åt alla håll och skrik hördes. När skottlossningen upphörde var gatorna fyllda med skadade civila och poliser.
Haymarket-massakern var över. Sju polismän och ett okänt antal civila var dödligt sårade. Men endast en av de sju polismännen dog på plats av bomben. De andra dog senare av skador som inte kunde bevisas ha uppstått av bomben. Majoriteten av de sextio skadade polismännen som överlevde hade skottskador, inte skador från bomben. Anmärkninsgsvärt är att nästan alla skottskadade poliser hade blivit skjutna av sina kollegor. Förmodligen fanns det de bland åhörarna som var beväpnade, men de flesta var obeväpnade. När bomben kastades var det polisen som öppnade eld mot en till största delen obeväpnad folkmassa. Bevis på detta är en telefonstolpe på platsen. Den hade endast kulhål som kom från polisens håll. Men denna stolpe blev så klart borttagen dagen därpå, av ”telefonbolaget”, hävdades det...

Okänt antal dödade

De största skadorna drabbade civila. Det exakta antalet är okänt. Många vågade inte uppsöka sjukhus av rädsla för att bli arresterade. Med säkerhet mördades fyra civila, men det verkliga antalet är förmodligen högre. En rimlig uppskattning är 7-8 döda och 30-40 skadade.
Något som är klart är att polisen stod för de flesta skadorna, även bland sig själva.
Några minuter till – och massakern hade inte inträffat. Mötet hade avslutats, ingen polis ingripit och ingen bomb kastats.
Efter händelsen inleddes en hatkampanj mot anarkisterna.
Media spelade fullt ut och drev på för en snabb rättegång. Man ropade på en hängning av de ”kallblodiga, grymma mördarna”: Parsons, Spies, Schwab, Fielden, Engel, Fischer, Neebe, Lingg, Seliger och Schaubelt var åtalade för mord. De var även åtalade för konspiration, upplopp och olaglig folksamling. Samtliga åtalade var kända Chicagoanarkister. Polisen hade länge väntat på att få en möjlighet att tysta dem.
William Seliger undkom åtalan genom samarbete med polisen. Schaubelt rymde och levde resten av sitt liv i anonymitet, vilket har gett upphov till vissa teorier som hävdar att han var bombkastaren.
Rättegången var dramatisk, och ingenting annat än en konflikt mellan arbetarna och företagarna; en rättegång mot yttrandefrihet, ett hot från bourgeoisins lagar riktat mot folkets rättigheter. Rättegången omgavs av en fördömande atmosfär, uppiskad av borgerlig media. Demonstranterna var dömda på förhand, innan förhandlingarna ens börjat.
Under den utdragna rättsprocessen, som pågick från 21 juni till 20 augusti 1886, framkom inte något som kunde binda de åtalade till bomben. Men när domen kom var de alla skyldiga. Neebe dömdes till 15 års fängelse, de övriga till döden.
Man ansökte och beviljades prövning i Illinois högsta domstol, som meddelade sitt beslut 14 september 1887; den tidigare domen stod kvar. Då ansökte man om prövning i USA:s högsta domstol, men nekades. Den sista chansen var att de dömda blev benådade av Richard J Oglesby, Illinois guvernör.

Sista chansen

Han meddelade sitt beslut den 10 november, dagen före hängningen. Han skonade Fielden och Schwab, de dömdes istället till livstids fängelse. De andra skulle hängas nästa dag. Samma morgon hade Lingg begått självmord i sin cell med en insmugglad bomb.
Den så kallade svarta fredagen, elfte november, kom. Spies sista ord, sekunder innan luckorna öppnades, löd: ”Det kommer att komma en dag då våran tystnad kommer att vara starkare än de röster ni stryper idag.”
7 minuter och 45 sekunder efter att luckorna öppnades var alla fyra dödförklarade. Efter avrättningarna inleddes en process för att benåda de fängslade. Altgeld, Illinois nya guvernör, analyserade fallet noga och 26 juni 1893 meddelade han att Schwab, Neebe och Fielden var förlåtna och frigivna. Han förklarade att rättegången varit orättvis och att han friade dem på grund av det, inte på grund av benådan. Han visade att rätten hade företrätt den hysteri som media och polis hade piskat upp.

Martyrer

Men fyra av dem var redan döda – och de kom att bli martyrer för arbetarrörelsen. Deras gravplats är idag ett monument, där Spies sista ord finns ingraverade. På Haymarket placerades först ett monument av en polisman, som sprängdes. Först 2004 kom ett monument upp till minne av massakern.
Första maj firas till minne av den här händelsen. 8-timmarsrörelsen, arbetarnas kamp, som i Chicago kulminerade i en massaker.
Med de oskyldigt dömda dömdes också hela arbetarrörelsen. Hängningen var ett försök att strypa arbetarnas höjda röster.

Johanna Helmvall