Sverige i maj 1917: Nytt socialistiskt parti bildas

Är det verkligen vänsterpartiet som fyller 90 år? • Ett nytt arbetarparti måste byggas

Publicerad av Lina Thörnblom

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia, Nya arbetarpartier

Ryska revolutionen fyller 90 år, samtidigt har också vänsterpartiet 90-årsjubileum. I aprilnumret av deras tidning Vänsterpress finner man artikeln ”90 år av kamp för socialismen”. Men vad hände egentligen med det parti som i sitt första program antog stridsparollen: ”Fram för den socialistiska rådspolitiken”?

Dagens vänsterparti har under åren drabbats av flera uppsving och fall. Inte minst under senare tid. På hösten 2004 attackerades v-ledaren Lars Ohly för att ha kallat sig kommunist. Det uttalandet tog han snart tillbaka och numera är vänsterpartiet enbart inriktat på att få bilda regering med socialdemokraterna.
Vänsterpartiet har aldrig kunnat göra någon riktig analys av vad som gick fel i Sovjetunionen och varför det man kallade ”den reellt existerande socialismen” kollapsade. Ser man tillbaka på partiets historia så förstår man snart varför.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundet (Stormklockeförbundet) var drivkraften och vänstern i den svenska arbetarrörelsen i början på 1900-talet.

Stormklockeförbundet

Ungdomsförbundets kampanj ”Ned med vapnen” 1905 var exempelvis en viktig orsak till att kungen och andra krigshetsare fick backa i unionsstriden med Norge.
I takt med att ungdomsförbundet växte sig starkare och höjde profilen så hamnade man mer och mer i konflikt med socialdemokratins dåvarande ledare Hjalmar Branting som gick allt mer åt höger i sin strävan efter ett organiserat samarbete med de borgerliga liberalerna. (Socialdemokratin var vid denna tid dock ett arbetarparti och kan inte jämföras med dagens borgerliga s-parti.)
Ungdomsförbundet krävde bland annat att partiledningen skulle avbryta samarbetet med liberalerna och förbereda för en ny storstrejk, likt den framgångsrika politiska strejken för rösträtt 1902.
Kapitalistklassen försökte i en period av lågkonjunktur och ökande massarbetslöshet 1909 krossa den allt mer växande fackföreningsrörelsen. Man provocerade LO med en masslockout som besvarades med storstrejk. Efter en månad avbröts strejken sedan LO-ledningen drivit en passiv strejktaktik utan massdemon strationer och andra aktioner, medan strejkkassorna tömdes. Strejken följdes av svartlistning av tusentals socialistiska arbetare och LO:s medlemsantal halverades.
Ungdomsförbundet, Europas starkaste, och dess veckotidning Stormklockan med en upplaga på 40 000 exemplar, tog täten i arbetarrörelsens återuppbyggnad efter bakslaget 1909. Detta gjorde man samtidigt som man riktade skarp kritik mot moderpartiet för att inte vara tillräckligt aktivt.
1914 utsattes den socialdemokratiska Andra internationalen, den internationella socialistiska organisation som bildats 1889 för att förena arbetarna i gemensam kamp mot förtryck och krig, för ett avgörande test.
När första världskriget bröt ut sommaren 1914 beslöt nästan alla socialdemokratiska partier att ge stöd till kriget och sluta upp bakom det egna landets härskande klass. Istället för att agitera mot det krig (första världskriget) som skulle innebära attacker på arbetares löner och villkor gjorde exempelvis Branting uttalandet att ”Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa de än är, träda tillbaka”. Han gav också Hammarskölds högerregering sitt stöd.
Medan Branting upprätthöll ”borgfred” organiserades krigsmotståndet av den socialistiska oppositionen med ungdomsförbundet i spetsen en Arbetarfredskongress 1915.
I mars 1916 förklarade Zeth Höglund på ungdomsförbundets kongress den Andra internationalen som död och uppmanade till en utomparlamentarisk kamp mot kriget. I november samma år föreslog partistyrelsen inför den kommande partikongressen att ungdomsförbundet antingen totalt skulle underordna sig eller anses ha ställt sig utanför partiet.

S splittras 1917

Sedan den socialdemokratiska kongressen i februari 1917 antagit detta ultimatum var splittringen ett faktum. Svaret blev att vänstern i partiet tillsammans med ungdomsförbundet bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV) i maj 1917.
Efter oktoberrevolutionen i Ryssland samma år blev den internationella splittringen av socialdemokratin oåterkallelig och uppgiften ställdes att bygga en ny revolutionär och verkligt socialistisk international.
SSV hade vid bildandet 24 000 individuellt anslutna medlemmar. Socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) hade 114 000 till större delen kollektivt anslutna medlemmar.
Den vänster som bildade SSV var långt ifrån en politiskt homogen samling. Alla var heller inte beredda att stödja en revolutionär socialistisk politik och gå med i den Kommunistiska internationalen, Komintern, när denna bildades 1919. Efter sitt inträde i Komintern bytte partiet namn (1921) till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP).
Även Zeth Höglund lämnade senare partiet 1924 och med honom följde 2 500 anhängare, varav de flesta följde Höglund tillbaka till socialdemokratin.

SKP under 20-talet

Det rådde fortfarande oklarhet om den bolsjevikiska traditionen och det syntes i SKP:s politik och program. Partiet saknade en klar strategi för hur man skulle vinna över dem som fortfarande såg socialdemokratin som ett arbetarparti.
Klasskampen skärptes på 1920-talet. Över 360 000 arbetare deltog i demonstrationer i hela landet mot kollektivavtalslagar och arbetsdomstol 1928.
SKP hade i mitten av 1920-talet stöd av cirka en femtedel av medlemmarna i de stora LO-förbunden. LO, som än idag är styrt av socialdemokratin, svarade med uteslutningshot i stor skala.
Under 1920-talet blev stalinismen starkare vilket påverkade Komintern. I SKP fanns heller inget utbrett motstånd mot stalinismen, knappast någon av partiets medlemmar var medveten om den kamp som Trotskijs Vänsteropposition bedrev i Sovjet mot stalinismens framväxt och Kominterns politiska urartning under 1920-talet.
SKP:s politik blev en svensk variant av den högerkurs som Stalins Sovjetunionen slagit in på efter 1924 och som bland annat innebar en mild kritik av socialdemokratin.
Sedan dess var det Stalins sicksackkurs och den styrande byråkratins intressen i Sovjet som dikterade SKP:s och dess efterföljares politik och kampanjarbete.

Tyskland 1933

Partiet splittrades på nytt 1929 efter en kursomläggning till en ultravänsterpolitik av Stalin, som bidrog till katastrofen i Tyskland 1933. Denna sekterism motiverades med att kapitalismen stod inför sitt sammanbrott och man förklarade hur socialdemokratin (eller socialfascismen som man sade) var den värsta fienden. Endast socialdemokratin påstods stå i vägen för revolutionen.
Den politiken splittrade arbetarklassen och gav socialdemokraternas ledning en ursäkt för sin opportunism. I Tyskland blev följden av stalinismens och socialdemokratins svek att Hitler kunde ta makten och krossa den tidens starkaste arbetarrörelse i Europa.
Nederlaget i Tyskland öppnade vägen för andra världskriget 1939-45.
Att ingen debatt bröt ut inom Komintern – och SKP – om varför nazismen segrat visade för Trotskijs och den tidens revolutionära socialister att tiden var inne för att bygga en ny kämpande socialistisk international.
Efter några år följde en ny halsbrytande kursomlägning, då ultravänsterpolitiken byttes ut mot eså kallad folkfrontspolitik. Denna gick ut på att samla alla mot fascism och nazism, alltså även ledarna för borgerliga partier. De sistnämnda representerade inga andra än sig själva, då den härskande klassen i sin desperation var beredd att söka stöd bakom diktatur och fascism för att hindra arbetarklassen från att ta makten i Europa.
När andra världskriget inleddes 1939 bröts SKP:s medlemstillväxt av Stalins plötsliga icke-angreppspakt med Hitler. Pakten, som slöts en vecka innan krigsutbrottet i augusti 1939, isolerade partiet och gav borgarna ammunition till sin kommunisthets.
Sverige har alltid påståtts ha stått neutralt i andra världskriget, vilket är lätt att motbevisa. Bland annat så var Sveriges regering övertygad om att nazisterna skulle vinna kriget och man ville ha en god relation till ”Europas nya ledare”. Därför sågs kommunisterna som ett hot och 800 kommunister och vänstersocialdemokrater sattes i arbetsläger i Storsien, Öxnered och Sveg.

Kommunisthets

SKP:s tidningar fick transportförbud och LO spred ett cirkulär om att kommunister inte fick ha fackliga förtroendeuppdrag. Trots det valde arbetare kommunistkandidater på till exempel Volvo, Eriksberg och Götaverken i Göteborg.
Stödet till SKP ökade igen efter Nazitysklands anfall mot Sovjetunionen 1941. Man fick över 10 procent i riksdagsvalet 1942. Inom Metallarbetareförbundet fick SKP:are starkt stöd i kritiken av det lönestopp som hade utlysts under kriget. Det här bäddade för Metallstrejken 1945 med 123 000 arbetare. 1945 röstade 890 för den kommunistiska klubbstyrelsen för Metall i Göteborg, bara 50 röstade emot.
Strejken inleddes den 5 februari, men man hade inte bara arbetsgivarna emot sig utan också Metalltopparna och LO. Alla sympatiåtgärder nekades och LO meddelade efter två månaders strejk att man inte tänkte ge något i bidrag utöver vad stadgarna föreskrev.
Förbundsordförande Oscar Westerlund försökte flertalet gånger genom medlemsomröstning avblåsa strejken, men förlorade varje gång. Efter att strejken hade pågått i fem månader sa 55 procent av medlemmarna ändå nej till en ny uppgörelse. Ordföranden körde då över förbundet och medlemmarna och undertecknade avtalet den 6 juli. SKP:arna accepterade Westerlunds uppgörelse och partiledaren Linderot, som fruktade att strejken skulle försämra relationerna med socialdemokratin, förespråkade en reträtt.
År 1943 upplöste Stalin Komintern för att klargöra för sina allierade i Väst att en världsrevolution inte längre stod på Moskvas agenda. Att ingen i SKP protesterade visade vad partiet hade blivit. Det innebar att SKP nu stod utan partiprogram och antog socialdemokraternas efterkrigsprogram som sitt eget. Delförstatliganden, ekonomisk planering och en demokratisering av statsapparaten skulle åstadkomma en förskjutning av maktförhållandena inom det kapitalistiska samhället till massornas förmån. SKP-ledare framhöll nu ”att ett allmänt samförstånd kring de parlamentariska spelreglerna råder i Sverige”. Linderot slog 1946 fast att SKP ”inte längre var ett oppositionsparti”. 1946 gjorde SKP sitt dittills bästa kommunalval med 11,3 procent.

I kalla krigets skugga

Men vinden skulle vända igen i slutet av 1940-talet, i Europa och Sverige, när borgarna inledde sitt ”kalla krig” mot socialism och kamp.
Kommunistpartierna i Italien och Frankrike, som legat väldigt lågt, kastades när de inte längre behövdes som ett alibi gentemot arbetarna ut ur regeringarna de suttit i efter andra världskrigets slut. Stalinismens framfart i Östeuropa och maktövertagande i Tjeckoslovakien 1948 fick den socialdemokratiske statsministern Tage Elander att utlysa alla arbetsplatser som slagfält mot kommunismen.
1949 publicerade SKP den makabra hyllningen till Stalins 70-årsdag i partitidningen Vår Tid, ”De kommunistiska partiernas mål är att vara sin läromästare värdiga. Vi läser Stalin, vi studerar Stalin, vi lyssnar till Stalin och vi lär genom Stalin. Sådant är kommunisternas förtroende för Stalin över hela världen. Stalin, det är Sovjetunionen. Stalin, det är partiet. Stalin, det är den proletära internationalismen. Stalin, det är freden”.
Under 1950-talet backade SKP kraftigt. Från att ha styrelsemajoritet i över 500 fackavdelningar vid andra världskrigets slut till att 1952 ha majoritet i knappt 100.
Högerlinjen inom partiet och det kalla-krigs-klimat som rådde efter 1948 och stalinismens krossande av Ungernrevolten 1956, ledde till att partiet föll till 3,8 procent av rösterna 1962. CH Hermansson blev ny partiledare 1964 och tre år senare bytte partiet namn till vänsterpartiet kommunisterna och en viss kritik av styrningen från Moskva inleddes.
Den nya partiledningen under CH Hermansson ville modernisera och bredda partiet efter att stödet för SKP hade fallit under 1960-talet och att man bland ungdomar i en opinionsmätning hade fått noll procent. Man sökte samarbete med vänstersocialdemokrater och ville minska Moskvas inflytande.

En ny vänstervåg

Detta försök till förnyelse sammanföll med radikaliseringen i slutet på 1960-talet, med generalstrejkerna i Frankrike 1968 och den växande rörelsen mot USA:s krig i Vietnam.
Men partiet hade, till följd av att man gick i Moskvas fotspår, svårt att förankra sig i denna vänstervåg. Redan 1967 hade man drabbats av en splittring, när de som hellre såg Kinas stalinism som exempel bildade kfml. Dessutom förlorade partiet sitt ungdomsförbund – vänsterns ungdomsförbund –1970 och det skulle ta tre år innan ett nytt kunde byggas.
I ord blev partiet mer radikalt i slutet av 1960-talet och början av 70-talet kunde man inom VPK se en radikalisering, men vpk spelade en liten roll i arbetarkampen.
I riksdagen var vpk framförallt ett stödparti till socialdemokraterna. 1977 kom en ny splittring, då en mindre grupp med två riksdagsmän bildade arbetarpartiet kommunisterna som helt stod på Moskvas sida. VPK, som fortfarande kunde tala om ”broderpartier” i Östeuropa, försökte agera mer självständigt utåt.
Men stalinismen var tydlig i stora frågor. Till exempel när arbetarna gjorde revolt i Polen så stödde VPK under Lars Werner det styrande kommunistpartiet.

VPK blir vänsterpartiet

VPK fortsatte att tappa aktivister under 1980-talet och inte ens de kraftigt förbättrade valresultaten under 1990-talet kunde ändra på detta. Den nya partiledningen under Gudrun Schyman på 1990-talet sade sig ha gjort upp med sitt förflutna och den stalinistiska traditionen.
År 1990 bytte partiet namn igen, man tog bort ”kommunisterna” och hette nu bara ”vänsterpartiet”. Den socialistiska profilen sänktes ytterligare. Valframgångarna säkrades genom missnöjet mot socialdemokraterna och att folk inte kände till vänsterpartiets roll.
Vänsterpartiet ställde upp på större delen av Göran Perssons nedskärningar 1994, som bland annat innebar att 100 000 tjänster inom offentliga sektorn försvann. 1998 gick v in som samarbetsparti för den socialdemokratiska regeringen.
Även om vänsterpartiet säger sig ha gjort upp med stalinismen har man inte kunnat producera ett enda material om vad som gick fel i Sovjet. Man ser stalinismens avtryck även idag. I kampen mot EU och EMU har v valt den nationalistiska linjen ”Sverige ut ur EU”.
Precis som Stalin agerade med sin sick-sack-politik har vänsterpartiet varit berett att släppa sitt program, t ex för upprustning i den offentliga sektorn, ta steg åt höger och istället ställa sig bakom nedskärningar. Vad som helst för att få politiska poster.
Idag är vänsterpartiet drivande för privatiseringar och nedskärningar i kommuner runt om i landet och de syns inte heller till som en kämpande opposition mot högerregeringens attacker. Vad vänsterpartiet har utvecklats till blir tydligt när de har gått från att säga ”för en socialistisk rådspolitik” 1919 till att på 1 maj 2007 nöja sig med en ”vision om ett rättvisare samhälle”.

För ett nytt arbetarparti

Det är inte vänsterpartiet som fyller 90 år, utan de socialistiska ideal som i oktoberrevolutionen 1917 fick ett levande exempel på vad som är möjligt. I dag gäller det att kämpa för att bygga ett nytt stort socialistiskt arbetarparti som knyter an till den kamptradition som det socialdemokratiska ungdomsförbundet och SKP under sina första år förkroppsligade.

Lina Thörnblom