StopG8 vann många segrar

15 000 blockerade vägarna till mötet

Publicerad av Lina Westerlund

Tema: Antikapitalistiska protester

Demonstranterna bodde i olika tältläger och G8-ledarna på ett lyxhotell. (foto: Lina Thörnblom)
Demonstranterna bodde i olika tältläger och G8-ledarna på ett lyxhotell.
15 000 blockerade alla vägar in till Heiligendamm vid G8-mötets öppnande onsdagen den 6 juni. På plats, skyddade av 16 000 poliser, befann sig redan världens mäktigaste politiker. Men även om blockaden inte stoppade G8-mötet, var den en otrolig seger som åstadkom en fördröjning av mötet. Media hindrades från att nå fram och tvingades istället prata med oss och visa den solidaritet med alla världens fattiga som finns utanför G8:s mötesväggar.

För att ta oss fram till mål och blockera G8-mötet, hade organisatörerna enats om att använda en högst riskabel ”fem fingrar-teknik”. Tekniken går ut på att demonstranterna agerar som en hand som delar upp sig i fem fingrar, varav varje nagel har en egen färg, för att kringgå och undfly polisen och sedan slutligen komma samman i en hand igen.
Att dela upp sig i fem fingrar jagade av 16 000 poliser med hundar på öppna fält hade kunnat resultera i en katastrof. Men tack vare den stora uppslutningen i varje finger, polisens totala förvirring och avsaknaden av polishundar, samt målet att blockera de fyra vägarna in till Heiligendamm istället för att försöka komma så nära muren som möjligt, ledde ”fem fingrar-tekniken” till seger.

Över fält och vägar

På vägen fram till fotbollsplanen där demonstranterna skulle mötas, stoppades vi tre gånger av polis som gick igenom våra väskor, kollade våra pass och tvingade oss att dricka vattnet ur våra flaskor för att försäkra sig om att det inte var någon tändbar vätska.
På fotbollsplanen möttes vi av ett tusental mestadels oorganiserade ungdomar. Efter någon timma i väntan på alla bussar, var vi snart över 2 000 som började dela upp oss i fem fingrar. CWI anslöt sig till det blå fingret och vi begav oss sedan i stekande sol över fälten.
Polisen försökte stoppa oss med tårgas när vi skulle korsa första vägen, men på grund av polisens totala oförmåga att handla enskilt lyckades vi ta oss förbi de förvirrade poliserna. Genom sockerärtsfält fortsatte vi en snårig väg framåt.
Vid nästa väg visade CWI-medlemmar uppmärksamhet för vad som hände genom att springa tillbaka och bilda en mänsklig sluss över vägen för dem ute på fältet som inte hunnit över till andra sidan. För några av oss blev det veckans dusch i strålen från de vattenkanoner som polisen använde för att försöka spärra av vägen från båda hållen, men över kom vi alla oskadda. Över fälten fortsatte marschen fram till dess att vi efter en viss förvirring satte oss till rätta på den väg vi skulle blockera.
Vår blockad tog polisen på sängen, och de kunde inte göra annat än att spärra av vattenpumpen och bajamajan, stoppa matbilen från att köra fram till oss och fortsätta att informera oss om att detta var en olaglig blockad. Men polisens tama försök att upplösa blockaden möttes av slagord som ”Bloc G8” och ”The workers united – will never be defeated”.
Vi i CWI-sektionen höll uppe den politiska profilen med tal av bland andra Lucy Redler (SAV, CWI i Tyskland) och Mattias Bernhardsson (RS), samt rap från Holger Burner.
Medan flygplatsblockaden upplöstes ganska omgående, höll de fyra vägblockaderna ut. ”Wir haben’s nicht vergessen – wo ist unser Essen” ropade demonstranterna till polisen med uppmaning att släppa förbi matbilen. ”One, two, three – we want our tea” var en irländsk variant. Efter timmar med gott mod i blockaden ser vi hur det rör sig ute på fältet och människor med stora kastruller och vagnar når oss efter att ha lyckats kringgå poliserna.
Framåt halv tolv på natten var vår blockad den första som beslöt att marschera tillbaka till campingen i ett samlat demonstrationståg. Detta efter att polisen gått ut i borgerlig media och ljugit om att ytterligare två blockader redan var upplösta.

”Segern var vår”

Av respekt för alla som vid tidpunkten låg och sov i sina hus marscherade demonstrationen i tystnad utan att knappt några slagord ropades.
Bara några hundra meter fram möttes dock demonstrationen av tusentals militärgröna poliser uppradade längs båda sidorna av gatan. I detta hav av kapitalets här trädde demonstrationen in, i en stämning av till hälften segerrus och till hälften rädsla.
Hela tåget började då som den mest absurda självklarhet att vissla Star Wars-melodin till Evil Empire. Inte ens poliserna, som var måttligt glada över att behöva gå över en mil tillbaka med oss till campingen efter den långa dagen, kunde då hålla tillbaka några ryckningar i mungiporna.
Men segern den var vår!
Lina Westerlund