Julidagarna i Ryssland 1917: Petrograds massor har fått nog av krig och kompromisser

Publicerad av Jonas Brännberg

Tema: Ryska revolutionen

Offensiv fortsätter sin serie om den Ryska revolutionen, som 2007 firar 90 år. Vi har nu kommit fram till det som kallas ”Julidagarna”. I en revolution komprimeras årtiondens och århundradens utveckling inom loppet av dagar och månader. Detta gäller även de erfarenheter som än idag har avgörande betydelse för socialister.
Artiklarna ska därför inte läsas som en historielektion utan som ett viktigt redskap för dagens socialister.

Julidagarna visar hur Petrograds massor trots militant kamp inte kunde vinna makten, på grund av resten av landets eftersläpning. Detta utnyttjades av kontrarevolutionen, de som ville slå ned revolutionen.
Enligt vissa borgare var julidagarna ett misslyckat kuppförsök från bolsjevikerna och Lenin. Socialister ser händelserna som ett resultat av de motsättningar som revolutionen genomgick. Innan vi kan gå in på de händelser som ägde rum i början av juli 1917, främst i Petrograd (nuvarande St Petersburg), måste bakgrunden målas, om än i korthet.
I februari 1917 startade ett uppror mot den enväldige tsaren Nikolaus II (lär mer i Offensiv nr 738). Folk i Petrograd och runt om i landet reste sig mot svälten, Rysslands deltagande i första världskriget, enväldet och böndernas brist på jord. På några dagar vann de arbetare som startat protesterna även soldaterna till sin sida och tsarens dagar var räknade.

Massorna tog initiativet

De partier som stått för en ”revolutionär kamp” mot tsaren stod alla vid sidan, överraskade över massornas egna initiativ. Till och med bolsjevikerna, det parti vars förankring fanns bland arbetarnas ”gräsrötter”, agerade bara på basplanet i revolutionen. Partiets ledning släpade hela tiden efter rörelsen.
Paradoxalt nog ledde arbetarnas och soldaternas revolution i februari till att borgerligheten, de som varit för svaga för att själva avskaffa tsarens envälde, kom till makten via den ”provisoriska regeringen” (de flesta ministrar tillhörde det borgerliga kadetpartiet). Detta berodde på att de ledare för massorna som kom fram i revolutionens fotspår (framförallt de högersocialdemokratiska mensjevikerna, socialrevolutionärer och partilösa) frivilligt la makten i borgarnas händer.
Redan i februari återföddes sovjeterna från revolutionsåret 1905, de arbetar- och soldatråd som var fröet till den arbetarstat som blev verklighet i oktober 1917. Genom sovjeterna enades stad och land i form av arbetare och soldater (de flesta soldaterna kom från landsbygden). Men i februari var det mensjeviker och socialrevolutionärer som styrde sovjeterna. När arbetarna och soldaterna genom revolutionen la makten i sovjetens händer så lämnade de i sin tur den bara vidare till den provisoriska regeringen, trots att arbetare och soldater i praktiken bara tog order från sovjeterna och dess exekutivkommitté. Socialrevolutionärernas och mensjevikernas ledare var kompromissmakare som var livrädda för makten och gjorde allt behålla en ”allians” med den borgarklass som var livrädd för revolutionen. På så sätt skapades en ”dubbelmakt” där sovjeten, den makt som skapats av revolutionen, levde sida vid sida med den provisoriska regeringen, som representerade den gamla unkna tsarmaktapparaten.

Dubbelmakt

Till en början accepterade även bolsjevikerna att makten lämnades till den provisoriska regeringen, med argumentet att det behövdes en borgerlig revolution före en socialistisk. Men under månaderna efter februari svängde bolsjevikpartiet.
Avgörande blev Lenins återkomst till Ryssland och hans ”aprilteser” (se Offensiv 743).
Bolsjevikerna började nu ”tålmodigt förklara” att borgerligheten och deras regering aldrig skulle avsluta kriget, bryta med imperialismen, dela ut jorden till bönderna och förstås inte avstå sin utsugning av arbetarna. Borgerligheten var för svag för att ens genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter: att bryta godsägarnas makt genom en jordreform, bryta utländska makters kontroll över landet och reformera staten. För att ursäkta sig, sköt den provisoriska regeringen upp alla revolutionens krav till en ”konstituerande församling” som de aldrig hade intentionen att inkalla. Istället väntade de på möjligheten att slå ned den revolutionära rörelse som sovjeten placerat dem i ledningen för.
Efter Lenins ankomst för bolsjevikerna fram parollen ”All makt åt sovjeterna” för att bryta den dubbelmaktssituation som råder mellan sovjeterna och den provisoriska regeringen.

”All makt åt sovjeterna”

Samtidigt med ett ökat missnöje över situationen, dvs att februarirevolutionen gett få konkreta förbättringar, växte stödet för bolsjevikerna.
Missnöjet och stora protester tvingade utrikesminister Miljukov att avgå i april.
För att skydda sig från massornas allt mer fientliga inställning reste borgerligheten krav på att representanter för sovjeterna skulle ingå i regeringen. Den 1 maj gick sex medlemmar ur sovjetens exekutivkommitté in i regeringen, som fortfarande hade tio borgerliga ministrar. Den enda i den första regeringen som av arbetarna setts som en representant för dem, Kerenskij, blev krigsminister.
I regeringen förberedde ”försvarsvännerna” Kerenskij och mensjeviken Tseretelli (som även var sovjetens exekutivkommittés ordförande) nu en ”revolutionär” offensiv i kriget, efter krav från den ryska borgerligheten och dess allierade inom krigsalliansen ”Ententen”. Med en ekonomi i bankrutt lovade USA, som nyss gått in i kriget på Rysslands sida, nya krigslån med löfte om en offensiv som motkrav. Redan från början var krigsoffensiven dömd att misslyckas.

Armén rasar samman

Efter februari var armén stadd i upplösning. Soldaterna vägrade göra något annat än försvara sig och fraternisering (förbrödring) pågick mellan de ryska och tyska soldaterna. Soldater deserterade i tusental, sen de upptäckt att februarirevolutionen inte gett någon fred. Befälskåren var fortfarande en avbild av det tsaristiska samhället med noll och intet förtroende hos de soldater som hade initiativet efter revolutionen.
Den svaga borgerligheten hade inget alternativ att sätta i tsarismens ställe. De alternativ som fanns var att försöka behålla den gamla officerskåren eller rekrytera en ny från de arbetar- och bondesoldater som fanns i armén. Den provisoriska regeringen valde det första, med fortsatt sönderfall som följd.
Även borgarna insåg de begränsade möjligheterna till framgång för en offensiv. De såg offensiven framförallt som ett inrikespolitiskt vapen att slå mot revolutionen och kanske på något mirakulöst sätt återta kontrollen över armén. De blev allt mer oroade över hur revolutionen spred sig över landet. Samtidigt började allt fler arbetare, soldater och bönder ansluta sig till bolsjevikernas program.
Sovjeterna var dock fortfarande till största delen i kompromissmakarnas och ”försvarsvännernas” (de som ville fortsätta kriget) händer. Även om sovjeterna var den mest demokratiska form av samhällstyre som världen skådat, så släpade även de efter massornas medvetenhet. Sovjeternas delegater var demokratiskt valda, de hade inga privilegier och kunde avsättas när som helst om de inte skötte sig.
Men även om sovjeterna var ett representativt system som speglade svängningar i stämningarna bland massorna, tog det en tid innan de fick uttryck i sovjeterna. Dessutom hade soldaterna ända sedan februari varit överrepresenterade i sovjeterna, vilket gjorde att de mer radikala arbetarna fick stå tillbaka. Sovjeternas exekutivkommitté svängde ännu mer till höger när bondesovjeterna fick representation där. På landsbygden var det ofta till en början gamla makthavare som fortsatte att styra i de nya sovjeterna.

Junidemonstrationen

När den allryska sovjetkongressen (högsta organ för alla sovjeter i landet) sammankallades i början av juni kallade bolsjevikerna till en demonstration under parollen ”Ned med de tio kapitalistministrarna”. Demonstrationen var tänkt som en påtryckning på kongressen men sovjetkongressen förbjöd demonstrationen med hänvisning till hot från höger! (Lägg märke till att det var sovjetkongressen och inte den maktlösa regeringen som förbjöd demonstrationen.)
För att inte provocera ställde bolsjevikerna in demonstrationen, men när kongressen själv beslutade att anordna en demonstration den 18 juni så beslutade bolsjevikerna att delta med sina egna ursprungliga paroller. Sovjetkongressens officiella paroller för demonstrationen var ”Allmän fred”, ”Omedelbart inkallande av en konstituerande församling” och ”Demokratisk republik”, men dessa dränktes totalt i bolsjevikernas plakat.

Stöd till bolsjevikerna

400 000 demonstrerade i Petrograd och en massiv majoritet stödde bolsjevikernas program om att sovjeterna måste ta makten i sina egna händer. Nästan instinktivt hade Petrograds arbetare och soldater förstått att frågan om krigsoffensiven, matbristen, jordens överförande till bönderna och så vidare var kopplade till frågan om makten, att göra upp räkningen med de tio kapitalistiska ministrarna.
Det tryck som missnöjet under ytan skapat sedan februari höll på att leda till ett jättelikt vulkanutbrott.
Bolsjevikpartiet förstod att nya demonstrationer inte skulle lösa frågan om makten. Den då rådande majoriteten i sovjeten skulle aldrig ta makten i egna händer.
Bara en ny revolution, eller kontrarevolution, kunde förändra den politiska situationen. Antingen var arbetarna, genom sovjeterna, tvungna att ta makten eller så skulle borgarna tillsammans med godsägarna ta makten, krossa revolutionen och med den all demokrati.
Bolsjevikerna ville vänta med nya aktioner tills efter koalitionsregeringens krigsoffensiv även officiellt lidit totalt skeppsbrott. Detta skulle bli ett oerhört hårt slag mot regeringen och kompromissmakarna och stärka bolsjevikernas stöd runt om i hela landet för kraven på all makt åt sovjeterna och ett slut på offensiven och kriget. Om bolsjevikerna tog initiativ till protester före offensivens misslyckande kunde regeringen lägga skulden för krigsfiaskot på protesterna och komma undan egen skuld.

Julidagarna

I revolutioner händer inte allting i en naturlig följd där det ena ger det andra. Tvärtom är utvecklingen ojämn och sammansatt. Det gjorde att redan innan massorna i Rysslands provinser och vid fronten insett de kapitalistiska ministrarnas dubbelspel och behovet av att överföra makten till sovjeterna, så hade arbetarna och soldaterna i huvudstaden kommit till slutsatsen att de måste ta makten från borgarna med vapen i hand.
Den 2 juli avgick fyra borgerliga ministrar ur regeringen vilket ytterligare spädde på ilskan mot ”koalitionssvamlet”. Den 3 juli beslutade 1:a kulspruteregementet i Petrograd att följande dag gå ut i en väpnad demonstration med kravet att sovjeterna skulle ta makten.
Bolsjevikerna, som nu var i majoritet i Petrograds arbetarsovjet, fick reda på detta och skickade agitatorer för att avråda från en demonstration. Med de stämningar som redan närmat sig kokpunkten lyckades de inte och soldaternas beslut följs av liknande beslut på den jättelika Putilovfabriken och andra fabriker.
Med perspektivet om en väpnad demonstration utan disciplinerad ledning, öppen för provokationer från kontrarevolutionen, beslutade bolsjevikerna att delta i demonstrationerna för att göra dem fredliga och undvika en avgörande sammandrabbning med borgarklassens styrkor. Detta beslut togs i sista sekund. Ett uttalande i bolsjevikernas tidning Pravda som avrådde från demonstrationer rycktes ur pressarna i sista sekund och tidningen kom ut dagen efter med en vit sida.
Både regeringen och sovjetens exekutivkommitté valde från första stund att se demonstrationerna som ett väpnat uppror. De begärde truppförstärkningar från regementen i huvudstaden och vid fronten för att försvara byggnaden där både sovjetens exekutivkommitté och regeringen satt, Tauriska palatset. ”Hela dagen den 3 juli gick åt till att få ihop trupper för att befästa Tauriska palatset… Vårt problem var att få in åtminstone några kompanier… Vid ett tillfälle hade vi inga som helst styrkor. Sex man stod vid portarna till Tauriska palatset utan makt att hålla folksamlingen tillbaka.” beskrev senare mensjeviken Votjinskij, som ålagts att försvara exekutivkommittén.
På kvällen den 3 juli omringades Tauriska palatset av kanske hundratusen beväpnade soldater och arbetare. Ändå gjordes inga försök att inta palatset eller andra viktiga poster i huvudstaden. Demonstranterna ville inte ta makten från sovjeterna, de vill ge den till dem men exekutivkommittén vägrade i sten!

En halv miljon på gatorna

Den 4 juli nådde demonstrationerna sin höjdpunkt. 500 000 demonstrerade på Petrograds gator. I demonstrationen deltog bland annat beväpnade soldater från militärbasen Kronstadt utanför Petrograd, som spelade en avgörande roll under hela revolutionsåret. Upprörda delegater från olika grupper som demonstrerade besökte Tauriska palatset under dagen och krävde av exekutivkommittén att de skulle ta makten. Leo Trotskij, som var en av ledarna för bolsjevikerna sedan hans grupp strax innan anslutit sig till Lenins parti, beskriver några av talen i sin trilogi ”Ryska revolutionens historia”: ”’Vi kräver de tio kapitalistministrarnas avgång. Vi har förtroende för sovjeten, men inte för dem sovjeten har förtroende för… Vi kräver att jorden omedelbart beslagtas, att kontroll över industrin omedelbart upprättas. Vi kräver kamp mot den hungersnöd som hotar oss…’ En annan tillade: ’Det här är inte ett möte, utan en alltigenom organiserad manifestation. Vi kräver att jorden överförs till bönderna. Vi kräver ett upphävande av de order som riktas mot den revolutionära armén… I denna stund, när kadeterna vägrat arbeta med er, frågar vi er, vilka fler vill ni schackra med. Vi kräver att makten övergår till sovjeterna’”. Men exekutivkommitténs kompromissmakare var helt uppbundna till borgerligheten och hade inte en tanke på att ta makten.

Provokationer

Under dagen provocerade de få regeringstrogna styrkor som fanns fram ett antal blodiga sammanstötningar. Kontrarevolutionens representanter, i form av officerare, tsaristiska tjänstemän m fl i olika privata sällskap försökte också skapa oordning genom att från bakhåll beskjuta både demonstranter och regeringstrupper i syfte att provocera fram sammandrabbningar.
När rörelsens enda mål, att utöva påtryckningar på sovjeten att ta makten, misslyckats, tappade den sin kraft och organisering. Bolsjevikerna antog ett uttalande om att avsluta demonstrationen och rådde arbetarna och soldaterna att återvända hem i organiserade former för att inte utsättas för attacker. ”Massorna drog sig tillbaka till förstäderna och de hyste ingen avsikt att ta upp kampen igen dagen därpå. De kände att problemet med ’Makt åt sovjeterna’ var betydligt mer komplicerat än det hade förefallit” skrev Trotskij.
När protesterna var avslutade och demonstranterna återvänt hem anlände trupper lojala med exekutivkommittén. Efter att trupper som släpat efter i den politiska utvecklingen hållit sig neutrala till protesterna hade de nu övertygats att slå ned ”upproret” efter ”bevis” (falska) för att Lenin arbetade för tyskarna. Så småningom anlände också mer trupper från fronten. Exekutivkommittén sökte i juli med ljus och lykta efter revolutionens ”eftertrupp”, de minst medvetna, för att slå ned dess ”förtrupp”. De ändrade maktförhållandena användes av regeringen för att slå till mot bolsjevikerna. Pravdas kontor och tryckpressar slogs sönder och bolsjevikernas högkvarter i en gammal hovballerinas palats ockuperades. Lenin tvingades gå under jorden och många ledande bolsjeviker, däribland Trotskij, arresterades.

Hetskampanj

Nu avslöjades också fiaskot i krigsoffensiven och tillsammans med falska ”avslöjanden” om Lenin som tysk spion lades skulden för krigsfiaskot på bolsjevikerna i en hetskampanj som gick utöver allt som går att tänka sig.
Istället för att sovjeterna tog makten innebar julidagarna att kontrarevolutionen stärktes och använde sin makt för att slå mot bolsjevikerna. Julidagarna innebar dock inte att kontrarevolutionen lyckades krossa de revolutionära massorna. De flesta lyckades ta sig helskinnade tillbaka till sina fabriker och kaserner. Endast ett fåtal dödades (totalt 29 på båda sidor) eller arresterades. Det skulle dock dröja innan pendeln åter svängde åt revolutionärernas håll, men när den gjorde det så blev det desto kraftigare och med avgörande erfarenheter i bagaget.
Hade massorna under bolsjevikernas ledning kunnat ta makten i juli? Utan tvekan hade fyra månader mindre av en velande ministär som inte vågade bryta med kapitalister, jordägare och Rysslands allierade i kriget undvikit mycket lidande och många krigsoffer. Som exekutivkommittén själv vittnade om, hade det inte varit några problem för massorna att ta över makten i Petrograd den 3 och 4 juli. Detta i sig var dock inte tillräckligt: ”Det räcker inte med att gripa makten – man måste kunna behålla den också” skrev Trotskij. Även om bolsjevikernas krav om all makt åt sovjeterna vunnit Petrogradmassornas övertygelse så återstod till stor del resten av Ryssland och fronten. I februari hade provinserna fått revolutionen ”i famnen” av Petrograd. Detta gjorde att utvecklingen där, både vad gäller revolutionens praktiska utformning och dess idéer, med nödvändighet behövde mer tid på sig. Det var alltså utvecklingen av den allmänna medvetenhetsnivån i landet som helhet som omöjliggjorde ett maktövertagande i juli. Denna eftersläpning i medvetenheten gavs också uttryck av delegaterna på sovjetkongressen och i exekutivkommittén, där mensjeviker och socialrevolutionärer fortfarande dominerade.
Ändå hade bolsjevikerna inget annat val än att delta i demonstrationerna i huvudstaden. Att lämna de uppretade massornas vind för våg, för att ”timingen” inte var rätt, vore inget annat än att överge dem man sade sig kämpa för. Utan bolsjevikerna hade de väpnade demonstrationerna lätt utvecklats till ett allmänt slag på gatorna och ett allvarligt nederlag. Även om Petrograds arbetare och soldater skulle ha kunnat vinna huvudstaden hade de lätt blivit isolerade från resten av landet och likt Pariskommunen 1871 kunnat krossas. Trotskij skrev i Ryska revolutionens historia: ”Massornas parti var tvunget att stå på samma grund som massorna, för att, samtidigt som man på inget vis delade deras illusioner, hjälpa dem att dra de nödvändiga slutsatserna med minsta möjliga förluster som följd”.
Bolsjevikerna fick betala ett pris för detta i form av en månad av sanslös hetskampanj och förföljelse från kontrarevolutionen och kompromissmakarna. Belöningen kom senare när situationen i resten av landet hade mognat och Petrograds massor stod obrutna för att tillsammans med resten av landets arbetare och bönder ta sig an kontrarevolutionen och förbereda sig för dubbelmaktens avgörande och sovjeternas seger i oktober 1917.
Jonas Brännberg