Strejken som förändrade Sverige

Den 57 dagar långa gruvstrejken i Malmfälten 1969-70 satte åter arbetarkampen på kartan

Publicerad av Ulrika Waaranperä

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia, Facklig kamp

I slutet på december 1969 skrev Gruvs avdelning i Svappavaara på ett uselt avtal, som inte satte ner foten ifråga om det förhatliga tidsstudiesystemet eller försökte förhandla bort ackorden. Missnöjet i Svappavaara blev upptakten till den strejk som kom att vara i 57 dagar och omfatta Malmfältens samtliga 5 000 gruvarbetare.

Det var en strejk som riktade udden mot arbetsgivaren, LKAB, men också mot det egna facket, som vägrat ta strid. För många kom strejken också att handla om att ifrågasätta samhällsordningen – och om att kräva människovärdet åter. Åren innan strejken hade Sara Lidman besökt Malmfälten tillsammans med fotografen Odd Uhrbom. Resultatet blev Gruva, den sortens rapportbok som låg i tiden.
Gruva speglar en arbetsplats präglad av missförhållanden, hierarkier – och utsugning. Intervjuerna berättar om ett tungt och farligt arbete till en lön som knappt räcker för att försörja familjen och om en arbetsledning som slår in spikar i axelhöjd för att hindra arbetarna att ”stå och hänga”. (Malmfälten syftar på gruvorna i Malmfälten; Svappavaara 47 km från Kiruna och Malmberget, 110 km från Kiruna och omkring 60 från Malmberget.)

UltraModernt Slaveri

1957 tog staten över ägandet av LKAB. Anledningen som angavs var att gruvsamhällenas existens skulle tryggas. Men när staten tog över började arbetsmiljön att långsamt försämras.
Det var alltifrån nya och billigare men potentiellt farliga sprängmedel till flytt av matsalen under jord för att spara in tid, tidsstudiesystemet UMS, som skulle göra detsamma: ”Rengöra händerna med torr trasa 7,2 sek; gå 7-14 meter 3,6 sek, använda hammare 1-5 slag 3,5 sek.” UltraModernt Slaveri, mUMS för arbetsgivaren och Utan Mat i Skafferiet, kallades det i arbetarmun. Sedan var det de 31 teserna. LKAB hade anammat den amerikanska relationskonsulten Kennings 31 teser om ledarskap:
Tes 9: En anställd har aldrig mer än en chef.
Tes 16: Skicklighet som fackman innebär i och för sig inte skicklighet i ledarskap: en chef kan i princip leda vilken verksamhet som helst.
Tes 29: En chef skalll utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order.

”Som maskiner”

Tillsammans bidrog UMS och teserna till att reducera gruvarbetarna till någonting som närmast liknade maskiner: de skulle producera men utan att behöva fatta egna beslut (det gjorde chefen) eller ens tänka själva. Mellan 1960 och 1968 hade malmproduktionen i LKAB:s gruvor ökat från 12,9 miljoner till 25,2 miljoner ton per år. Fast medan en arbetare 1960 tjänade 5,58 kronor per producerat ton, tjänade han bara 5,52 kronor 1968. Precis som inför strejken 2007, hade gruvarbetarna också förlorat i löneläge i förhållande till den övriga industrin.
Tiden innan strejken 1969-70 var förtroendet för facket rekordlågt – till skillnad från 2007 gällde misstron också facket lokalt, som inte lyckats göra någonting åt arbetsmiljön.
När arbetet stannar den 9 december 1969 sker det, precis som i mars 2007, spontant: det är i båda fallen så kallade vilda (olagliga) strejker, som snabbt sprider sig. Men då, 1969, ansåg man inte att facket företrädde arbetarna, varför man valde sin egen ledning under ett stormöte bara två dagar efter att arbetarna i Svappavaara satt sig.

Strejkkommitté

Harry Holmlund, 62-årig förrådsarbetare, hyr Sporthallen under kvällen för egen räkning och där hålls det första stormötet. 2 000 man sluter upp och man utser sin egen strejkledning genom att namn ropas från publiken. Detsamma sker i Malmberget och Svappavaara under de närmsta dagarna. Tillsammans bildar arbetarrepresentanterna en gemensam strejkkommitté, som sedan kompletteras med sex representanter från gruvfacken och blev 27-mannakommittén.
Redan på det första stormötet konstaterar man att strejken är olaglig och man är medveten om att inget strejkunderstöd kommer att betalas ut. Ändå röstar arbetarna fram en total strejk: från den 12 december stannar man hemma och strejkens startdatum sätts.
LKAB sätter redan från början hårt mot hårt – och får uppbackning av LO och socialdemokratin och delar av media.
Det som startat i Malmfälten är inte bara en vild strejk; det är en vild strejk i ett av de största statliga företagen, mot en socialdemokratisk regering och mot de toppstyrda facken.
Så ska man förstå de angrepp som genast kommer, från arbetsgivarna när LKAB:s disponent Torsten Göransson påstår sig känna ”folk tillräckligt väl för att veta att majoriteten inte ligger bakom den här aktionen.” Redan den 12 december får han medhåll av Bernt Nilsson, LO, som i radions luncheko säger att strejken är ”politiskt styrd”. Det är i ljuset av denna hets man ska se strejkkommitténs envisa svar om att strejken var opolitisk.

Radikalisering

Till strejkkommittéerna hade man valt både de mest stridbara och de allra mest samarbetsvilliga och olika politiska läger fanns representerade. Enskilda medlemmars politiska erfarenhet och skolning hade säkerligen betydelse för strejkens förlopp, men på samma sätt hade strejkens förlopp en politiserande verkan – också på dess ledning.
I 30 år har gått, kamrat, återvänder dokumentärfilmaren Lasse Westman, som tillsammans med Lena Ewert som enda utomstående fick vara med och dokumentera strejkkommitténs möten, till Kiruna. Han träffar Olle Hultin, strejkkommitténs sekreterare och en av dess mest stridbara medlemmar, och hittar en bokhylla full av Marx och Lenin. Hultin förklarar att han var en politisk analfabet innan strejken, en som mest brydde sig om att fara upp till fjällen på helgerna. Men att strejken fick honom att inse ”vad det var för samhälle vi levde i”. Han säger att han gjorde många bittra erfarenheter under de där 57 dagarna. ”Att folk var beredda att gå över lik, nästan, för att få oss tillbaka till gruvan”.

Två linjer

Även om man försökte upprätthålla bilden av en enig strejkledning, fann man sig snart uppdelad i två läger: det var de som ville ha ett snabbt slut på strejken, som var villiga att kompromissa och samarbeta med facket. Och det var de som såg strejken som ett nu eller aldrig, en chans att få människovärdet åter och kanske bidra till en förändring av samhället.
Den här splittringen fanns möjligen redan från början, men den blir tydlig när Kurt Nordgren, förhandlingssekreterare i LO, anländer till Kiruna första gången. Nordgren är också ett exempel på det paragrafrytteri som både facktopparna och företaget använde sig av – när det passade dem. Nordgren hävdade att LKAB skulle vägra att förhandla så länge strejken pågick. Ändå hade LO bara veckan innan ringt runt till fackliga medlemmar och bjudit in dem att delta i separata förhandlingar om löneläget i Svappavaara.
Under tiden pågick strejken, som snabbt blivit en fråga för hela Sverige. Den 6 januari stöder 64 procent av svenska folket strejken och hela 80 procent anser att gruvarbetarnas krav är berättigade. Väggarna i strejkhögkvarteret i Kiruna sporthall blev snart tapetserade av telegram och brev.
Strejken blev en utdragen konflikt och det kändes. Även om arbetarfronten utåt sett är lika enig som strejkkommittén, riskerar strejktröttheten allt mer att göra sig påmind. Trots det enorma stödet utifrån, frestar den osäkra ekonomiska situationen på.
Den 23 januari kommer LO:s vice Kurt Nordgren upp till Kiruna en andra gång. Han ska sitta med som åhörare på 27-mannakommitténs möten, men propagerar istället intensivt för återgång till arbetet för att den vägen få LKAB till förhandlingsbordet. Att Nordgren sitter på dubbla stolar blir uppenbart när han på måndag åker ner till Stockholm för att rapportera vad som pågår och i samma veva träffar LKAB:s vd Arne S Lundberg.

Avgörande vecka

Men den följande veckan kommer de så kallade samtalen igång. Samtalen är förvillande lika regelrätta öppna förhandlingar; strejkkommittén deltar i sin helhet och har sammanställt en lista med tolv krav för företaget att ta ställning till. Diskussionerna förs öppet – det enda som skiljer samtalen från förhandlingar är egentligen att inga utfästelser görs.
Den 29 januari kommer LKAB med ett slutligt svar, men det är ett svar som inte gör några preciseringar eller lämnar några garantier.
Strejkkommittén ser inget annat alternativ än att låta arbetarna ta ställning till om budet verkar tillräckligt lovande för att inleda förhandlingar utifrån – och alltså avbryta strejken.
Man beslutar att därför låta arbetarna rösta för strejk eller för återgång. Det är inte strejkkommittén som kallar, utan facket. Anledningen är att LKAB:s vd Arne S Lundberg, efter två månaders strejk, till sist gått med på att möta de strejkande arbetarna. På 27-mannakommittens uppmaning har han gått med på att tala och svara på arbetarnas frågor. Lundberg håller ett kort anförande som möts av arbetarnas uppenbara misstro, men några frågor blir det inte tal om. Lundberg tar sin rock och går.

Röstar för fortsatt strejk

Omröstningarna sker slutet i alla tre orterna. Kommittén har beslutat att rösterna ska räknas gemensamt. Röstsiffrorna blir 1 620 mot 1 552; 68 mans majoritet för fortsatt strejk.
Stora delar av strejkkommittén ser utfallet som ett majoritetsbeslut, att arbetarna har beslutat sig för att fortsätta strejk. De gör sig redo för att ge sig i väg hemåt. I sista stund lyckas dock Ivar Hermansson, ordförande för Gruvs avdelning 4 i Malmberget, samla hela kommittén utom Holmlund och Wigestedt som skjutsar Norgren till flygplatsen.
Hermansson hör till dem som tycker att kommittén borde gå ut med en rekommendation av något slag. En häftig diskussion kommer igång. Tre linjer utkristalliseras; den första utgörs av dem som anser att kommittén borde rekommendera återgång.
Andra anser att kommittén tvärtom borde följa majoritetens vilja och tala för en fortsatt strejk – allt annat vore att frångå grundläggande demokratiska spelregler.
Den tredje linjen ligger nära den andra, men tyckte inte att det finns någon anledning till att gå ut med någon rekommendation alls.
En av företrädarna för denna linje är Harry Isaksson från Malmberget: ”Vi gör inga rekommendationer, utan vi publicerar våra röstsiffror. Majoriteten bestämmer, mina herrar. Det är ju det som ni kallar för demokrati, ibland...”

Rantatalos utslagsröst

Det blev omröstning om linje ett och tre med resultatet 12-12. Ordförande Rantatalo ombeds lägga sin utslagsröst. Han lägger den för återgång.
Efterföljande måndag, den 2 februari, är läget i Malmfälten förvirrat. Av de 600 som skulle gå på morgonskiftet i Kiruna dök 100 upp, lika många kom av Malmbergets 1 000 och i Svappavaara var man 14 av 150 på jobbet.
I Kiruna kallas det till stormöte på kvällen den 2 februari. Vi det här laget har ordförande Rantatalo hunnit byta fot flera gånger. När arbetet inte återupptogs, ansåg han sig ha röstat fel, men efter att ha haft ett ”lugnande samtal” med facket, är han nu tillbaka på återgångslinjen. Det känsloladdade tal han håller i Sporthallen den kvällen – efter att ha rekommenderat återgång, lämnar han talarstolen gråtande – framställdes i media som talet som räddade enigheten.
Strejkkommitténs vitböcker håller inte med. De säger att stämningen bland arbetarna var tryckt och osäker också när man lämnade mötet den kvällen.
Det är istället i det liknande stormötet som hålls i Malmberget kvällen efter som enigheten kommer åter. Harry Isaksson håller ett långt anförande, där han lyckas med att både ena de båda läger som bildats för och emot strejken och samtidigt ingjuta välbehövlig kampvilja i arbetarna.
Han lovar också att 27-manna ska ge företaget vad de tål i förhandlingarna.
Den 4 februari återupptas arbetet, men det görs med rakare ryggar än tidigare och en känsla av att kampen varken är slut eller förlorad.
Redan första dagen vägrar arbetarna i Malmberget att stämpla in med sina UMS-kort och sittstrejkar tills man tvingar företaget att backa. Och när förhandlignarna kommer igång men LKAB först underkänner strejkkommittén som motpart, är det en sittstrejk som omfattar hela Svappavaara-skiftet som får företaget tillbaka till förhandlingarna. Men förhandlingarna blir minst lika segslitna som strejken.
Mellan den 17 och 19 mars hålls omröstningar om en Paketuppgörelse som LKAB lagt fram. Den tillmötesgår arbetarna ifråga om flera viktiga krav, som månadslön, men är en halvmesyr ifråga om lönehöjningarna och ignorerar helt vissa av arbetsmiljökraven. Men uppgörelsen godtas av arbetarna.

Satte ett exempel

Gruvstrejken 1969-70 satte ett exempel för arbetarkamp och följdes av en rad strejker runtom i landet, bland städerskor och skogsarbetare, till exempel. Det var också en strejk som radikalt ändrade stämningen på arbetsplatserna i Malmfälten och på andra håll. Gruvarbetarnas strejk banade även väg för nya arbetsrättsliga lagar som medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen och lag om anställningsskydd (Las).
”Ni måste se hur det är, att det är 5 000 arbetare som inte vill arbeta och ni är totalt maktlösa trots ert övertag i kapital och makt. Ni kan helt enkelt inte klara er om vi inte arbetar. Våran makt är inte våldsam, vi bara sätter oss och sen händer ingenting” (Pappren på bordet, strejkkommittéernas vitböcker).
Ulrika Waaranperä