Vietnam var nära

Ett nytt försök att skriva FNL-gruppernas historia

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Vietnamkriget, Böcker

BOK
Titel: Vietnam var nära, En berättelse som FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-75.
Författare: Åke Kilander
Förlag: Leopard (2007)
Rörelsen mot USA:s krig i Vietnam startade med ett 10-tal yngre personer, som greps av polis när de bar plakat på Hötorget i Stockholm. Sju år senare, vid årsskiftet 1972-73, hade De Förenade FNL-grupperna (DFFG) 140 lokalgrupper med cirka 2 300 medlemmar. Vietnam var nära är ett nytt försök att skriva FNL-gruppernas historia.

Åke Kilanders bok bygger på hans egna upplevelser, protokoll från FNL-rörelsen och en lång rad intervjuer med den tidens aktivister. Boken innehåller också många foton, affischer, kommentarer och extra material.

Slående entusiasm

Slående är den stora entusiasmen hos den unga rörelsen. I början kämpade man i motvind, med hård repression från polisen, fördömanden från etablerade politiker och attacker i media.
Vietnamaktivisterna anklagades av justitieminister Herman Kling för att använda samma metoder som nazisterna när 200 demonstranter protesterade vid ett möte med USA:s ambassadör.
Här fanns tusentals ungdomar som var beredda att trycka och dela ut flygblad, hålla möten och studiecirklar, demonstrera och samla in pengar.
USA:s angreppskrig i Vietnam blev symbolen för efterkrigstidens globala baksida. I Väst pågick en ekonomisk blomstringstid, men i den koloniala världen möttes befrielserörelserna med brutala krig. Något grundläggande var fel i världen, men vad berodde det på?
De första aktivisterna var till stor del studenter. Man slås av hur många av stockholmarna som bodde i innerstan, samt av hur många kändisar som snabbt ställde upp. Efter polisens hårda ingripande på Hötorget i juni 1965 försvarades demonstranterna av författarna Artur Lundqvist, Sara Lidman, som snart var en av de ledande i Vietnamrörelsen, Göran Sonnevi, Folke Isaksson m fl. Ledande konstnärer ställde ut sina verk för Vietnams sak. Tage Danielsson, Gösta Ekman, Monica Zetterlund och Allan Edwall var bland undertecknarna för en appell mot USA:s krig 1966.

Vänstervindar

Tillsammans med ett uppsving i arbetarkampen – generalstrejken i Frankrike 1968, gruvstrejken i Sverige 1969-70 – markerade FNL-rörelsen en stark radikalisering. Breda skikt i det svenska samhället sökte socialistiska idéer. Även den socialdemokratiska arbetarrörelsen gick vänsterut och genomförde en rad reformer som än idag hatas av högern, t ex offentlig barnomsorg och förstärkta fackliga rättigheter.
Problemet med FNL-rörelsen i Sverige, och även med Åke Kilanders bok, var dess maoistiska ledning. Kilander hävdar att Kfml – ett maoistiskt parti som bildades 1967 och 1973 bytte namn till SKP – inte spelade någon särskilt ledande roll i DFFG. Detta är nonsens.
De ledande personerna vid DFFG:s start kom från den stalinistiska vänstern och när de styrande i Sovjet och Kina bröt med varandra följde dessa personer Kinas linje. Faktum är att en stor del av kulturpersonligheterna som gav stöd till Vietnam också var helt okritiska till Kinas ledning.
Trots sina socialistiska fraser tjänade maoismen inget annat syfte än att rättfärdiggöra Maos diktatur i Kina. På ytan fanns jämlikhet i Kina och avskaffandet av kapitalismen hade gjort flera sociala reformer möjliga. Men i Kina fanns varken arbetarstyre eller arbetarkontroll. Regimen var en nationalistisk diktatur.

Slöt upp bakom Kina

När FNL-rörelsen började i Sverige talade aktivister om att deras kamp var revolutionär och anti-imperialistisk. Men detta passade inte Kinas intressen och hela betoningen handlade så småningom om ”folkens självbestämmande”. Ledningen för DFFG förbjöd socialistiska paroller på sina demonstrationer. Även kritiken mot den socialdemokratiska regeringen tonades allt mer ner.
Istället för diskussioner om internationell socialism och globala lärdomar skolades aktivisterna i att det kinesiska kommunistpartiet visste bäst om Kina, den nordvietnamesiska regimen hade rätt om Vietnam o s v. Här uppstod senare problem, som när USA:s president Richard Nixon 1972 överraskande besökte Kina. Maoisternas guru Jan Myrdal kallade detta för ”en seger för det kinesiska folket” (som om folket var inblandat).
När Kina och Vietnam senare hamnade i krig gav Myrdal m fl sitt stöd till Kina.
Ett annat dilemma för DFFG var att FNL i Vietnam gav stöd till Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien 1968.
FNL-rörelsen i Sverige saknade en verklig socialistisk organisation. Medelklassungdomarna förstod att de måste nå till arbetarna, men DFFG:s ledning ansåg att ”breddning” framför allt skulle uppnås via en vändning till ”kyrkor, fackföreningar och partier för att prata igenom saken och gå på deras möten”. Detta var en vändning till ledningarna i dessa organisationer.

Vad hände sen?

Betoningen av ”nationellt oberoende”, stärkt svenskt försvar mot ”hotet från Sovjet” (en översättning av Kinas politik) o s v innebar också att de studenter som tidigare ”brutit” med sina borgerliga familjer och karriärer nu kunde börja vända åter. Få av dem ångrar idag sitt engagemang, utan minns det snarast som en höjdpunkt i sitt liv.
En del är fortfarande aktiva, t ex mot USA:s krig i Irak. Men få har gjort en verklig politisk utvärdering. Hur kunde FNL-rörelsen, och Kfml/SKP, så snabbt försvinna?
I Åke Kilanders bok finns ett par sidor om ”trotskister”, som ger en del ledtrådar. Trotskisterna kritiseras för parollen ”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet”, för sina röda fanor och för tendensfrihet, d v s rätten för varje organisation att uttrycka sina åsikter inom ramen för ett nätverk. Men det är en politik i denna riktning som hade kunnat vidga FNL-aktivisternas horisont och samtidigt koppla Vietnamfrågan till klasskampen i resten av världen.
DFFG införde och återupptäckte flera viktiga kampmetoder, som massaffischering, pengainsamlingar, snabba mobiliseringar mot USA:s representanter, målmedvetet organisationsbygge.
Här finns en hel del att hämta i Åke Kilanders bok.
Per-Åke Westerlund