Fotnoter/ordlista

Publicerad av

Tema: Trotskij, Ryska revolutionen

”Arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur”, bolsjevikernas gamla paroll var oprecis och lämnade öppet vilken klass som skulle dominera det framtida revolutionära styret. Lenin begravde parollen när han kom tillbaka till Ryssland 1917. Denna paroll dök sedan upp igen under den stalinistiska urartningen, men då som en täckmantel för Kominterns katastrofala klassamarbetspolitik i exempelvis Kina 1925-27. Se Offensiv nr 757, 12 juli.
Blanquism, efter Louis-Auguste Blanqui (1805-1881) som menade att små grupper av konspiratörer kunde genomföra ett uppror och agera som massornas ställföreträdare. Alltså en direkt motsatt uppfattning till marxismen, som menar att ett uppror måste baseras på massornas egen aktivitet och stödjas av en majoritet.
”Bolsjevisera” En paroll som lanserades av Kominterns kongress 1924. Blev en täckmantel för utrensningar av motståndare till den framväxande stalinismen.
Borgerlig revolution är egentligen en serie uppgifter; ena landet, skapa en inhemsk marknad, jordreform och förträdelsevis men inte nödvändigtvis någon form av borgerlig demokrati. Kapitalistklassen i städerna växte sig till samhällets nya herrar genom att ekonomiskt utkonkurrera feodalismen som var baserad på jordbruk. Men för att helt bryta ned feodalherrarnas makt krävdes i kapitalismens barndom oftast revolutioner, inbördeskrig och krig innan kapitalistklassen etablerat sin ekonomiska och politiska makt. Till ”klassiska” borgerliga revolutioner hör inbördeskriget i England 1642-49 och den franska revolutionen 1789.
I takt med att kapitalismen utvecklades växte också en arbetarklass fram. Redan i mitten av 1800-talet noterade de socialistiska pionjärerna, med Marx och Engels i spetsen, att kapitalistklassen hellre kompromissade med resterna av feodalismen än fullt ut genomförde sin revolution. Anledningen var att man fruktade arbetarklassen och dess rörelse. Den framtida revolutionen måste därför bli permanent, skrev Marx 1850.
Bolsjeviker och mensjeviker Vid den ryska socialdemokratins andra kongress 1903 splittras partiet när kongressen börjar närma sig sitt slut i en majoritet (bolsjevikerna) och en minoritet (mensjevikerna). Formellt gällde omröstningen organisatoriska frågor – vem skulle räknas som partimedlem och sammansättning av partiets ledning. Splittringens egentliga orsak – den framtida revolutionens uppgifter och förhållandet till kapitalistklassen – blev dock klar under 1904 och inte minst i samband med den ryska revolutionen 1905.
Ända fram till 1912 var mensjeviker och bolsjeviker medlemmar i två grupperingar i samma parti – Rysslands socialdemokratiska arbetarparti (RSDAP). Efter 1912 kallades Lenins parti för RSDAP (bolsjevikerna) fram till namnbytet.
Brest-Litovsk
I syfte att vinna tid blev den nya sovjetregeringen tvungen att inleda fredsförhandlingar med Tyskland i Brest-Litovsk i december 1917. Inte för att sluta ett avtal utan för att utnyttja förhandlingarna till att sprida den socialistiska revolutionens budskap till Tysklands och andra länders arbetare. Den tyske överbefälhavaren Hoffman klagade under förhandlingarnas gång också högljutt på sovjetregeringens ”revolutionära radiotelegram och proklamationer riktade mot våra arméer”. När Tyskland under början av 1918 inleder en militär offensiv mot Ryssland, som hotar revolutionen och utan stöd från arbetaruppror i andra länder, påtvingades sovjetregeringen ett fredsavtal. Men bolsjevikerna gjorde klart att detta avtal var tillfälligt.
Bulgarien 1923 Det bulgariska kommunistpartiet var det helt dominerade arbetarpartiet. Men partiet visade en förödande passivitet i de händelser som ledde fram till den reaktionära generalen Tsankovs framgångsrika kupp sommaren 1923. Kuppen följdes av en brutal kampanj mot kommunistpartiet och dess medlemmar. Partiets ledning vägrade dock att erkänna nederlaget, och kraftigt försvagade hemföll man senare åt äventyrspolitik och till och med individuella terroraktioner.
”Centern” En grupp som var socialister i ord men försvarvänner i handling. Den gruppen hade som portalfigur den tyske socialdemokraten Karl Kautsky, som ansåg att Internationalen inte kan vara något verksamt medel under kriget, ”utan väsentligen ett instrument i fredstid”.
Dan (1871-1947). En av mensjevikernas ledare.
Den demokratiska konferensen var ett försök från mensjevikernas sida att hindra bolsjevikernas tillväxt och deras kamp för sovjetmakt, och skapa ett alternativ till sovjeterna.
Dubbelmakt, eller dubbelvälde, innebär att en ny parallell statsmakt, baserad på arbetarnas självständiga råd eller andra organ utvecklas och direkt utmanar den kapitalistiska statsmakten. Dubbelmakten, att två maktcentra finns, formas som ett resultat av kampen under en revolutionär process. I Ryssland 1917 var sovjeterna embryot till arbetarstaten – socialistisk demokrati. Till sin natur är dubbelmakten instabil eftersom den reser den omedelbara frågan om vilken makt och klass som ska styra samhället.
Ekonomismen och dess företrädare ansåg att den fackliga kampen och medvetenheten var nog och negligerade partiets roll och uppgift. Den ideologiska och politiska kampen mot ekonomismen i slutet av 1880-talet och början av 1900-talet blev en viktig del i att bygga det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet.
Enhetsfront Enighet i handling mellan arbetarorganisationer. Kominterns kongress 1921 uttalade att enhetsfronten var nödvändig för att kommunistpartierna skulle vinna majoritet bland arbetarna och avslöja de socialdemokratiska ledarna.
Gruppen för arbetets frigörelse bildades 1883 av Plechanov (1856-1918). Den utgjorde det första steget mot ett socialistiskt arbetarparti. Plechanov brukar ofta kallas den ryska marxismens fader, men han fastnade i ett schematiskt tänkande – den ryska revolutionen är borgerlig, punkt slut – och blev mensjevik.
Gutjkov (1862-1936). Storkapitalist, krigs- och sjöfartsminister i den första provisoriska regeringen. Stödde Kornilovs kuppförsök.
Kamenev (1883-1936). Tillhörde bolsjevikernas högerflygel under 1917. I block med Stalin efter Lenins sjukdom och död (1924), men anslöt sig sedan under en kort tid till oppositionen. Dömd och avrättad i den första Moskvarättegången 1936.
Hilferding (1877-1941). En av den tyska socialdemokratins ledare som sedan gick med i det Oberoende socialdemokratiska partiet (USPD) 1917. Motsatte sig att USPD skulle förenas med tyska kommunistpartiet och gick tillbaka till socialdemokratin 1923. Dog i fångenskap i Nazityskland.
Kerenskij (1881-1970). Medlem i socialistrevolutionärerna. Han satt på flera ministerposter innan han blev ledare för den sista provisoriska regeringen.
Kornilov (1870-1918). Generalen som blev Kerenskijs överbefälhavare i juli 1917 och som ledde en kontrarevolutionär kupp i slutet av augusti som slogs tillbaka, vilket både gav nytt liv åt sovjetmakten och ökade bolsjevikernas inflytande.
Moskvarättegångarna var en serie rättegångar som genomfördes på Stalins order under åren 1936-38. Det handlade om groteska skenrättegångar, med Trotskij i exil som huvudåtalad, för att motivera Stalins terror under åren 1937-38 i syfte att i blod krossa det som fanns kvar av bolsjevikpartiet.
Narodniker Narod betyder ”folk” på ryska. Narodnikerna var en rörelse som vände sig till bönderna och vars medlemmar oftast såg sig som socialister. I begreppet narodniker inkluderas en rad partier och grupperingar som stödde sig på landsbygdens befolkning och som inte delade marxisters uppfattning om arbetarklassens centrala roll i den socialistiska revolutionen.
Permanenta revolutionen Det var Trotskij som med utgångspunkt av erfarenheterna från den ryska revolutionen 1905 fullt ut utvecklade den permanenta revolutionens teori. Denna teori innebär i korthet att:
I länder med sen kapitalistisk utveckling kan den borgerliga revolutionens uppgifter endast lösas genom arbetarklassens socialistiska maktövertagande. Kapitalistklassen i dessa länder är för svag och osjälvständig för att spela samma roll som dess motsvarighet i Väst under kapitalismens tidiga historia.
Genom att agera självständigt och bedriva en ständig kamp mot kapitalistklassen och dess partier kan arbetarnas parti vinna stöd från de fattiga på landsbygden.
Arbetarnas maktövertagande innebär inte revolutionens avslutning, utan endast dess inledning. Däri ligger den socialistiska revolutionens permanenta karaktär. Oktoberrevolutionen 1917 bekräftade riktigheten i Trotskijs teori.
Pravda var bolsjevikernas tidning. Efter februarirevolutionen 1917 kom Pravda, under Stalins och Kamenevs redaktionella ledning, att inta en politiskt uddlös hållning. Pravdas hållning ändrades först efter Lenins ankomst i april.
Ryska Revolutionen 1905 inleddes söndagen den 9 januari då mer än 1 000 människor – män, kvinnor och barn – sköts till döds av soldater utanför tsarens vinterpalats. Denna blodiga söndag gav upphov till den största arbetarkampen dittills någonstans i världen, med massiva generalstrejker och förberedelser för väpnat arbetaruppror. Revolutionen slutade dock i ett nederlag och följdes av reaktion under flera år och arbetarrörelsens tillbakagång. Under revolutionen 1905 var mensjevikerna helt inriktade på att kapitalistklassen måste stå i ledningen, eftersom ”nästa steg” i den ryska utvecklingen skulle vara ett borgerligt kapitalistiskt samhälle. Bolsjevikerna å andra sidan, betonade arbetarklassens självständighet, att inte lita på eller underordna sig borgarna, även om också bolsjevikerna betonade revolutionens borgerligt demokratiska uppgifter.
Sinovjev (1883-1936). En av Lenins närmaste medarbetare, som motsatte sig oktoberrevolutionen 1917. I block med Stalin efter Lenins sjukdom och död (1924), men anslöt sig senare till oppositionen och uteslöts 1927. Kapitulerade för Stalin några år senare. Avrättades 1936 efter den första Moskvarättegången.
Socialistrevolutionärerna (SR) Ett bondeparti som kallade sig socialistiskt, dess vänsterflygel vänstersocialrevolutionärerna deltog som eget parti i den regering som bildades omedelbart efter oktoberrevolutionen.
Stalin (1879-1953). Var innan Lenins ankomst i april 1917 tillsammans med Kamenev ansvarig för bolsjevikernas vacklan och oklarhet i avgörande frågor som hur förhålla sig till kapitalistklassen, kriget, revolutionens program och perspektiv. Spelade ingen framträdande roll efter april 1917. Blev den framväxande byråkratins redskap efter Oktoberrevolutionens isolering. I ett brev i slutet av 1922 rekommenderade Lenin att Stalin borde avsättas från posten som bolsjevikpartiets generalsekreterare.
Stalins teori om ”Socialism i ett land” var såväl en reaktionär utopi som ett direkt brott med den internationalism som är ett med marxismen.
Stockholmskonferensen, eller fredskonferensen, var egentligen ingen konferens utan en serie förberedande möten som hölls i Stockholm under 1917. Stockholmskonferensen var i mångt och mycket ett utsiktslöst försök att återuppliva den kollapsade Andra internationalen. Bolsjevikerna bojkottade konferensen.
Tjernov (1876-1952). Ledare för socialistrevolutionärerna och jordbruksminister under maj-augusti 1917.
Tsertelli (1882-1959). Mensjevik och en av ledarna för Petrogradsovjeten innan bolsjevikerna vann majoritet.
Tyska revolutionen 1923 Krisen i Tyskland 1923 inleddes med att Frankrike ockuperade industriområdet Ruhr. Under året växte det tyska kommunistpartiet snabbt och förutsättningarna fanns för ett segerrikt uppror. Men det tyska kommunistpartiet förblev handlingsförlamat, mycket till följd av de ”råd” man fick från exempelvis Stalin, Bucharin (bolsjevikernas ledare i Moskva under 1917) och Sinovjev. ”Nederlaget i tyskland 1923 var speciellt svårt på grund av att partiet aldrig kunde mobiliseras och visa sin styrka” skrev Trotskij i Through what stage are we passing?
Zimmerwald På en konferens i Zimmerwald (Schweiz) 1915 samlades ett 40-tal socialister som var krigsmotståndare, däribland representanter från de ryska bolsjevikerna och det svenska socialdemokratiska ungdomsförbundet. Trotskij skrev utkastet till Zimmerwaldmanifestet – mot borgfred och krigskrediter, för en fred utan annekteringar.