8. Än en gång om sovjeterna och partiet under den proletära revolutionen

Publicerad av

Tema: Trotskij, Ryska revolutionen

Arbetardeputerades sovjeter dök upp hos oss 1905 och 1917 ur själva rörelsen, som dess naturliga organisationsform när kampen nått ett visst stadium. Men de unga europeiska partierna, som mer eller mindre accepterat sovjeterna som en ”doktrin” eller som en ”princip”, är ständigt utsatta för faran att uppfatta sovjeterna i sig själva som en fetisch, som någon sorts självtillräcklig faktor i revolutionen. Trots den väldiga fördel sovjeten har som organisation av kampen om makten kan det i själva verket mycket väl finnas tillfällen då upproret utvecklas på basis av en annan organisationsform (fabrikskommittéer, fackföreningar, etc) och att sovjeterna inte bildas förrän i upprorets stund eller till och med efter dess seger, som maktorgan.
Härvidlag är det mycket lärorikt att studera den kamp som Lenin förde mot den fetischistiska synen på sovjeterna efter julidagarna. Efter att de av SR:arna och mensjevikerna dominerade sovjeterna i juli blivit organisationer som öppet uppmanade soldaterna att gå till offensiven och krossa bolsjevikerna, kunde och borde arbetarmassornas revolutionära rörelse söka sig andra vägar. Lenin anvisade fabrikskommittéerna som organisationer för kampen om makten. (Läs exempelvis kamrat Ordzjonikidzes memoarer.) Det är mycket sannolikt att rörelsen skulle slagit in på en sådan linje om inte Kornilovupproret kommit emellan. Detta tvingade de kompromissande sovjeterna att försvara sig och gjorde det möjligt för bolsjevikerna att blåsa nytt revolutionärt liv i dem och intimt binda dem samman med massorna via sovjetvänstern, d v s bolsjevikerna.
Som de senaste händelserna i Tyskland visade, är denna fråga av en väldig internationell betydelse. I detta land skapades sovjeterna i ett flertal fall som upprorsorgan utan att upproret pågick, och som maktorgan utan makt. Följden blev att de proletära, och halvproletära massornas rörelse 1923 började gruppera sig omkring fabrikskommittéerna, vilka i stort sett fullgjorde samma uppgifter som sovjeterna hos oss åtog sig under den period som föregick den direkta kampen om makten. I augusti och september föreslog emellertid flera kamrater att man omedelbart skulle skapa sovjeter i Tyskland. Efter långa och häftiga diskussioner förkastades deras förslag, och det med rätta. Eftersom fabrikskommittéerna i realiteten redan blivit de revolutionära massornas samlingspunkter, skulle sovjeterna under den förberedande perioden bara ha spelat en parallell roll till fabrikskommittéerna och skulle endast ha varit en form utan innehåll. De skulle bara avlett tankarna från upprorets materiella mål (armén, polisen, de väpnade banden, järnvägen, o s v) och riktat dem mot en fristående organisationsform. Att skapa sovjeter innan upproret och skilt från dess omedelbara uppgifter, skulle för övrigt ha varit det samma som en öppen krigsförklaring, ”Vi tänker angripa er!” Regeringen var tvungen att ”tolerera” fabrikskommittéerna därför att de förenade ansenliga massor omkring sig, men den skulle ha slagit till mot de första sovjeterna, som officiella organ som ”försökte” erövra makten. Kommunisterna skulle tvingats försvara sovjeterna såsom rent organisatoriska enheter. Den avgörande kampen skulle inte gällt att erövra eller försvara materiella positioner och den skulle inte ha utspelats vid en tidpunkt vi själva valt, i ett ögonblick då upproret skulle vara en nödvändig följd av massornas rörelse. Istället skulle den ha brutit ut kring en organisationsform, kring sovjet-”fanan”, och dessutom vid en tidpunkt som fienden valt. Men, det är uppenbart att allt förberedande arbete inför upproret framgångsrikt skulle ha kunnat genomföras under fabrikskommittéernas ledning. Dessa hade redan haft tid att bli massorganisationer som fortsatte att växa och bli starkare och som gav partiet fritt spelrum när det gällde att fastställa tidpunkten för upproret. Naturligtvis skulle sovjeterna ha dykt upp i ett visst skede. Men under de omständigheter vi ovan antytt är det tveksamt om de skulle sprungit fram under kampens gång som upprorets direkta organ, ty det skulle ha kunnat ge upphov till två skilda revolutionära ledningar i det kritiska ögonblicket. Man bör aldrig byta häst mitt i floden, säger ett engelskt ordspråk. Det är möjligt att sovjeterna skulle börjat framträda i de viktigaste städerna överallt i landet efter att revolutionen segrat. I varje fall skulle det segerrika upproret oundvikligen ha lett till att sovjeterna bildats som maktorgan.

Man får inte glömma att sovjeterna hos oss dök upp under revolutionens ”demokratiska” etapp, att de då på sätt och vis legaliserades och att vi sedan kunde överta och utnyttja dem. Det kommer inte att vara på samma sätt under de proletära revolutionerna i väster. Där kommer i flertalet fall sovjeterna att skapas på kommunisternas initiativ och de kommer följaktligen att vara direkta organ för det proletära upproret. Det är förvisso inte uteslutet att den borgerliga statsapparatens sönderfall kommer att vara så uttalat innan proletariatet lyckas gripa makten att det uppstår möjligheter att bilda sovjeter som öppet förbereder upproret. Men det är ganska osannolikt att det kommer att bli en allmän regel. I det vanligast förekommande fallet kommer man inte förrän under de sista dagarna att lyckas skapa sovjeter som de direkta organen för massorna när de är beredda till uppror. Slutligen är det också möjligt att sovjeterna dyker upp efter upprorets kritiska ögonblick, och t o m efter att upproret segrat, och då i egenskap av organ för den nya makten. Man måste alltid ha alla dessa möjligheter för ögonen för att inte falla in i organisationsfetischism, för att inte förvandla sovjeterna från det de borde vara, en smidig och vital kampform, till en organisations-”princip”, som förs in i rörelsen utifrån och hindrar dess naturliga utveckling.
På senare tid har man i vår press talat om att vi inte kan säga vilken väg den proletära revolutionen kommer att ta i England: det är omöjligt att avgöra om den kommer att ske via det kommunistiska partiet eller via fackföreningarna. Detta sätt att ställa frågan briljerar med en historisk vidsynthet, men är i själva verket i grunden felaktigt och mycket farligt, för det döljer de senaste årens viktigaste lärdom. Att inte revolutionen segrade efter krigsslutet berodde på att det saknades ett parti. Detta konstaterande gäller för hela Europa. Man kan bekräfta dess riktighet genom att steg för steg följa den revolutionära rörelsen i de olika länderna.
Den proletära revolutionen kan inte segra utan partiet, mot partiet eller med hjälp av ett surrogat för partiet. Det är den huvudsakliga lärdomen av de senaste tio åren. Det är sant att de engelska fackföreningarna kan bli en mäktig hävstång för den proletära revolutionen; de kan t ex under vissa omständigheter och för en viss period t o m ersätta arbetarsovjeterna. Men de kan inte göra det utan det kommunistiska partiets stöd, än mindre mot dess vilja; de kommer endast att kunna spela denna roll om kommunisterna får ett avgörande inflytande inom dem. Denna lärdom om partiets roll och betydelse i den proletära revolutionen har vi fått betala alltför dyrt för att så lättsinnigt låta något av den försvinna ur minnet eller ens minska dess betydelse.
När det gäller Tyskland är det klart att revolutionen skulle kunnat segra där 1918 och 1919 om massorna hade vägletts av ett parti på ett riktigt sätt. År 1917 såg vi i Finland exempel på hur den revolutionära rörelsen utvecklades under utomordentligt gynnsamma omständigheter, i skydd av och med direkt militär hjälp från det revolutionära Ryssland. Men majoriteten av de finska partiledarna visade sig vara socialdemokrater och gjorde så att revolutionen misslyckades. Denna lärdom framträder inte mindre klart ur erfarenheterna från Ungern. I detta land var det inte så att kommunisterna, förenade med vänstersocialdemokraterna, erövrade makten utan de fick den ur den skräckslagna borgarklassens händer. Den ungerska revolutionen var segerrik utan slag och utan segrar, och saknade från första stund en kampduglig ledning. Det kommunistiska partiet gick samman med det socialdemokratiska partiet och visade därigenom att det självt inte var verkligt kommunistiskt. Trots de ungerska arbetarnas kampvilja kunde partiet följaktligen inte behålla den makt det så lättvindigt fått.

Under de borgerliga revolutionerna spelade medvetenheten, förberedelserna, tillvägagångssättet, en mycket mindre roll än vad de måste göra och redan gör under proletariatets revolutioner. Massorna var drivkraften också för den borgerliga revolutionen, men mycket mindre medvetet och mindre organiserat än nu. Ledningen var i händerna på olika delar inom borgarklassen, som förfogade över rikedomarna, bildningen och de organisatoriska fördelar detta gav (städer, universitet, press o s v). Den byråkratiska monarkin försvarade sig empiriskt, och handlade på vinst och förlust. Borgarklassen kunde bida sin tid och valde det gynnsamma tillfället då den kunde utnyttja de lägre klassernas rörelse och kasta hela dess sociala tyngd i vågskålen och erövra makten. Men under den proletära revolutionen är arbetarklassen inte endast den huvudsakliga kampstyrkan utan också, personifierat genom sin förtrupp, den ledande kraften. Endast arbetarklassens parti kan under den proletära revolutionen spela den roll som borgarklassens ekonomiska makt, bildning, kommunala organ och universitet spelade under den borgerliga revolutionen.
Partiets roll är desto större som fiendens klassmedvetenhet har ökat på ett oerhört sätt. Under loppet av de sekler den varit vid makten har borgarklassen förfinat sin politiska skolning till en nivå som är ojämförligt överlägsen den gamla byråkratiska monarkins. Om parlamentarismen i viss utsträckning har varit en skola som förberett arbetarklassen på revolutionen, så har den i än högre grad tjänat borgarklassen som en skola för kontrarevolutionär strategi. För att visa det räcker det med att påpeka att det är via parlamentarismen som borgarklassen har uppfostrat socialdemokratin, så att den nu är privategendomens mäktigaste värn. Som redan de första erfarenheterna visat, kommer den sociala revolutionens epok i Europa att bli ett skede av strider som inte bara kommer att vara ihärdiga och oförsonliga utan också uträknade, genomtänkta, i mycket högre grad än som var fallet hos oss 1917.
Detta gör att vi måste ta oss an frågorna om inbördeskriget och särskilt det väpnade upproret på ett annat sätt än så som nu sker. I Lenins efterföljd upprepar vi ofta Marx’ ord: ”Upproret är en konst”. Men denna tanke är bara en tom fras om man inte studerar de väsentliga beståndsdelarna i inbördeskrigets konst på grundval av den omfattande erfarenhet som samlats under de senaste åren. Det måste öppet sägas: Vår nonchalanta inställning till frågan om det väpnade upproret vittnar om den ansenliga styrka som den socialdemokratiska traditionen ännu besitter bland oss. Det parti som tar upp frågorna om inbördeskriget på ett ytligt sätt, i förhoppning om att allt skall ordna sig av sig själv vid det avgörande tillfället, kommer med all säkerhet att lida nederlag. Det är nödvändigt att gemensamt studera och tillägna sig erfarenheterna från de proletära striderna sedan 1917.
Partigrupperingarnas historia 1917, som ovan skisserats, utgör också en väsentlig del av erfarenheterna från inbördeskriget och är av direkt betydelse för den Kommunistiska internationalens politik. Vi har redan sagt det och vi upprepar: studiet av våra meningsskiljaktigheter kan och bör i inget fall ses som ett angrepp på de kamrater som då förde en felaktig politik. Men å andra sidan skulle det vara otillständigt att sudda ut det mest betydelsefulla kapitlet i partiets historia bara för att alla partimedlemmar inte då marscherade i takt med den proletära revolutionen. Partiet kan och bör känna till hela sitt förflutna för att kunna uppskatta det på ett riktigt sätt och sätta in varje sak i sitt sammanhang. Ett revolutionärt partis traditioner byggs inte på undanflykter utan på kritisk klarhet.

Historien har givit vårt parti ojämförliga revolutionära fördelar. Traditionerna från den heroiska kampen mot tsarismen, de revolutionära personliga uppoffringar som var förknippade med det underjordiska arbetets villkor, de omfattande teoretiska studierna och införlivandet av hela mänsklighetens revolutionära erfarenheter, kampen mot mensjevismen, mot narodnikerna, mot kompromissandet, de enastående erfarenheterna från 1905 års revolution, de teoretiska studierna och införlivandet av dessa erfarenheter under åren av kontrarevolution, analysen av den internationella arbetarrörelsens problem i ljuset av de revolutionära lärdomarna från 1905: detta är i sin helhet det som gjort vårt parti utomordentligt härdat, överlägset teoretiskt klarsynt och med en revolutionär räckvidd utan motstycke. Och ändå uppkom det just innan den avgörande aktionen i detta så väl förberedda parti, eller snarare ibland dess ledande kretsar, en grupp erfarna revolutionärer, gammelbolsjeviker, som våldsamt motsatte sig den proletära revolutionen och som under revolutionens mest kritiska skede – från februari 1917 till februari 1918 – i alla väsentliga frågor intog en socialdemokratisk ståndpunkt. Endast Lenins enastående inflytande över partiet kunde skydda partiet och revolutionen från den totala förvirring som följde av detta sakförhållande. Detta får vi inte glömma om vi vill att de andra ländernas kommunistpartier skall lära sig något av den skola vi gått igenom.
Frågan om urvalet av de ledande kadrerna är av en enastående betydelse för de västeuropeiska kommunistpartierna. Det visar med all önskvärd tydlighet erfarenheterna från bland annat nederlaget i oktober 1923 i Tyskland. Men detta urval bör ske på grundval av revolutionära handlingar. I Tyskland har vi under de senaste åren haft gott om tillfällen att lära känna partiledarnas duglighet i direkt kamp. Utan denna test är alla de andra kriterierna värdelösa. Under de senaste åren har Frankrike upplevt betydligt färre revolutionära uppsving, även i begränsad skala. Men även Frankrikes politiska liv har upplevt sina utbrott av inbördeskrig då partiets centralkommitté och fackföreningsledarna tvingats reagera på brännande och viktiga frågor (exempelvis det blodiga mötet den 11 januari 1924). [”Det blodiga mötet” var ett möte mellan kommunistpartiet och representanter från anarkosyndikalistiska fackföreningar som slutade i bråk och två personer sköts till döds.]

En uppmärksam studie av episoder av detta slag ger oss ovärderliga upplysningar som gör det möjligt för oss att uppskatta partiledningens duglighet och dess ledares och olika organs uppträdande. Att inte ta hänsyn till dessa upplysningar och dra de nödvändiga slutsatserna när det gäller urvalet av människor är att oundvikligen gå mot nederlag, ty utan en skarpsynt, beslutsam och modig partiledning är den proletära revolutionens seger omöjlig.
Varje parti, även det mest revolutionära, skapar oundvikligen sin egen organisatoriska konservatism; om inte skulle det sakna den nödvändiga stabiliteten. Detta är helt och hållet en gradfråga. I ett revolutionärt parti måste den nödvändiga dosen av konservatism förenas med fullständig avsaknad av slentrian, smidighet i inriktningen och handlingskraftig djärvhet. Det är vid historiens vändpunkter som dessa kvalitéer bäst bekräftas. Som vi sett ovan sa Lenin att även de mest revolutionära partier ofta fortsätter att följa sin tidigare linje trots att det skett en plötslig förändring av läget och därigenom av uppgifterna, och att de på detta sätt blir, eller riskerar att bli, en broms för den revolutionära utvecklingen. Partiets konservatism, liksom dess revolutionära initiativkraft, finner sitt mest koncentrerade uttryck i de ledande organen. Men det återstår ännu för de europeiska kommunistpartierna att klara av sin häftigaste ”vändpunkt”: den då de övergår från förberedelsearbetet till att erövra makten. Det är denna vändpunkt som kräver mest av partiets förmåga, är mest ansvarsfull och farligast, och den går inte att skjuta upp. Att låta ögonblicket glida sig ur händerna är det största nederlag som kan drabba partiet.
När vi i ljuset av våra egna erfarenheter betraktar erfarenheterna från striderna i Europa och framför allt i Tyskland, ser vi att det finns två kategorier ledare som är benägna att hålla tillbaka partiet i det ögonblick då det måste åstadkomma det största möjliga språnget framåt. Den ena tenderar att framför allt se svårigheterna, hindren och uppskatta varje läge utifrån den ibland omedvetna inställningen att undvika handling. För dem blir marxismen en metod som tjänar till att motivera att det är omöjligt med revolutionära handlingar. De ryska mensjevikerna utgör det mest klassiska exemplet på denna ledartyp. Men denna typ är inte begränsad till mensjevismen, den visar sig plötsligt också vid de mest kritiska ögonblicken i det mest revolutionära partiet, bland medlemmar som bekläder de högsta posterna.

Representanterna för den andra kategorin kännetecknas av sin ytliga och agitatoriska inställning. De ser inte hindren eller svårigheterna förrän de slår huvudet emot dem. Deras vana att trolla bort de verkliga svårigheterna med ordlekar, deras benägenhet att betrakta alla frågor med överlägsen optimism (”oceanen är inte särskilt djup”), förvandlas oundvikligen till sin motsats så fort klockan klämtar för avgörande aktioner. För den första sortens revolutionärer, som gör ett berg av småsten, består svårigheterna med maktövertagandet av att addera och multiplicera alla svårigheter som de brukar möta på vägen. För den andra typen, den ytliga optimisten, dyker de revolutionära aktionernas svårigheter alltid upp helt oväntat. Under förberedelseskedet intar dessa två människor skilda ståndpunkter: den förra verkar vara en skeptiker som det är omöjligt att riktigt lita på ur revolutionär synvinkel; den senare däremot kan tyckas vara en ivrig revolutionär. Men i det avgörande ögonblicket går de två hand i hand och går mot upproret. Men det enda syftet med förberedelsearbete är att göra partiet och framför allt dess ledande organ förmögna att avgöra ögonblicket för upproret och leda det. Ty det kommunistiska partiets uppgift är att gripa makten i syfte att omvandla samhället.
På senare tid har man ofta talat och skrivit om behovet att bolsjevisera* den Kommunistiska internationalen. Det är en brännande och oundgänglig uppgift som blivit än mer nödvändig efter de fruktansvärda lärdomar vi fick förra året i Bulgarien och i Tyskland. Bolsjevismen är inte en doktrin (eller snarare inte endast en doktrin) utan ett system av revolutionär skolning inför det proletära upproret. Vad innebär det att bolsjevisera de kommunistiska partierna? Det är att skola dem, att ur deras mitt välja ut de ledande kadrerna, så att de inte sviktar i det ögonblick då de står inför sin egen oktoberrevolution.