4. Lenins aprilteser

Publicerad av

Tema: Trotskij, Ryska revolutionen

Lenins tal vid Finlandsstationen [i Petrograd] om den ryska revolutionens socialistiska karaktär slog ner som en bomb för många av partiets ledare. Polemiken mellan Lenin och anhängarna av ”den demokratiska revolutionens fullbordande” började redan från första dagen.
Den väpnade demonstrationen i april då parollen ”Ned med den provisoriska regeringen!” skallade förorsakade en tillspetsad konflikt. Den gav vissa av högerns representanter förevändning att anklaga Lenin för blanquism*: störtandet av den provisoriska regeringen, som då stöddes av sovjetens majoritet, skulle, hette det, endast kunna genomföras mot arbetarmajoritetens vilja.
Formellt kunde det tyckas som om anklagelsen inte saknade grund, men i verkligheten fanns det inte skuggan av blanquism i Lenins politik i april. För honom gällde hela frågan i hur hög grad sovjeterna fortfarande återspeglade den verkliga sinnesstämningen bland massorna, att avgöra om partiet gjorde rätt eller fel i att rätta sig efter sovjeterna. Aprildemonstrationen som varit ”mer till vänster” än som var lämpligt var en sorts rekognoscering ämnad att pröva massornas sinnesstämning och förhållandet mellan dessa och sovjetens majoritet. Den ledde till slutsatsen att det krävdes ett långt förberedelsearbete. I början av maj klandrar Lenin Kronstadtmatroserna skarpt för att de i sin hänförelse gått för långt och förklarat sig inte längre erkänna den provisoriska regeringen...
De som var mot att kämpa om makten tog itu med frågan på ett helt annat sätt. Vid partiets aprilkonferens utvecklade Kamenev sin kritik: ”I nr 19 av Pravda föreslog vissa kamrater (det gäller naturligtvis Lenin /Trotskij) en resolution om störtandet av den provisoriska regeringen. Den trycktes innan den senaste krisen, och parollen förkastades senare eftersom den skulle ha en upplösande effekt och den kallades våghalsig. Det betyder att krisen lärde kamraterna något. Den föreslagna resolutionen (den resolution som Lenin föreslog vid partiets konferens i april /Trotskij) lider av samma fel...”

Detta sätt att ställa frågan är ytterst betecknande. När rekognosceringen väl var utförd drog Lenin tillbaka parollen om att omedelbart störta den provisoriska regeringen, men han gjorde det inte för en bestämd tidsperiod, så och så många veckor eller månader, utan helt och hållet beroende på hur snabbt massornas uppror mot kompromissmakarna skulle utvecklas. Oppositionen ansåg tvärtom att själva parollen var ett felsteg. Lenins tillfälliga reträtt innebar inte den minsta förändring av hans linje. Lenin grundade sig inte på det faktum att den demokratiska revolutionen ännu inte var slutförd utan endast på det faktum att massan ännu var oförmögen att störta den provisoriska regeringen och att man därför måste göra allt för att arbetarklassen skulle kunna göra det imorgon.
Hela aprilkonferensen ägnades åt denna grundläggande fråga: Går vi mot ett maktövertagande för att förverkliga den socialistiska revolutionen eller ska vi hjälpa till med att slutföra den demokratiska revolutionen? Tyvärr är protokollen från denna konferens än idag inte tryckta, fastän det knappast finns någon kongress i vårt partis historia som haft så stor och direkt betydelse för revolutionens utgång.
Oförsonlig kamp mot försvarsvänligheten och försvarsvännerna, erövra majoriteten i sovjeterna, störta den provisoriska regeringen, revolutionär fredspolitik, och ett program för den socialistiska revolutionen inom landet och för den internationella revolutionen utomlands, sådan var Lenins plattform. Som bekant var oppositionen till skillnad från detta av uppfattningen att man måste fullborda den demokratiska revolutionen med hjälp av påtryckningar på den provisoriska regeringen, och att sovjeternas roll i detta var att fungera som ”kontroll”-organ över den borgerliga makten. Därav följde en helt annan och långt mer försonlig inställning till försvarsvänligheten.

En av Lenins motståndare sa vid aprilkonferensen: ”vi talar om arbetar- och soldatsovjeterna som organisatoriska centra för våra styrkor och för makten… Deras blotta namn visar att de är en allians mellan småborgerliga och proletära krafter, som det med nödvändighet åligger att slutföra de borgerligt demokratiska uppgifterna. Om den borgerligt demokratiska revolutionen vore slutförd, kunde denna allians inte längre existera ... och proletariatet skulle föra den revolutionära kampen mot den ... Ändå erkänner vi dessa sovjeter som organisatoriska centra för våra styrkor ... Således är den borgerliga revolutionen inte slutförd, den har inte utvecklats i sin fulla omfattning, och jag tror att vi alla måste gå med på att om den vore fullständigt avslutad så skulle makten faktiskt ha övergått i proletariatets händer.” (Tal av Kamenev.)
Bristen på sammanhang i detta resonemang är uppenbar: den springande punkten är just att ”revolutionen” aldrig kan vara ”fullständigt avslutad” så länge makten inte övergått i andra händer. Upphovsmannen till det ovan citerade talet förbiser revolutionens verkliga axel, han härleder inte partiets uppgifter ur de verkliga styrkeförhållandena mellan klasserna utan utifrån en formell definition av revolutionen som borgerlig eller borgerligt demokratisk. Enligt honom måste man gå i block med småbourgeoisin och utöva kontroll över den borgerliga makten tills den borgerliga revolutionen är fullbordad. Det är ett klart mensjevikiskt schema. Genom att dogmatiskt låta benämningen av revolutionen (”borgerlig” revolution) begränsa dess uppgifter kom man oundvikligen fram till linjen att kontrollera den provisoriska regeringen, med kravet på ett fredsprogram utan landavträdelser, o s v. Med fullbordande av den demokratiska revolutionen menade man underförstått förverkligandet av en serie reformer, som skulle genomföras via den konstituerande församlingen, där bolsjevikpartiet skulle spela rollen som vänsterflygel. Parollen ”All makt åt sovjeterna!” förlorade på detta sätt allt verkligt innehåll. Det förklarade också Nogin [med i bolsjevikernas ledning], som var mer logisk än sina oppositionskamrater, vid aprilkonferensen: ”Under utvecklingens gång försvinner sovjeternas viktigaste åligganden, en rad av deras administrativa funktioner överförs till de kommunala myndigheterna, till zemstvoerna [provinsiella eller kommunala råd som enbart hade ekonomiska och kulturella funktioner], o s v. Låt oss betrakta vidareutvecklingen av den statliga organisationen: vi kan inte förneka att det kommer att finnas en konstituerande församling och sedermera ett parlament. Därav följer att sovjeterna gradvis kommer att avlastas sina huvudsakliga funktioner; men det innebär inte att de kommer att ända sin existens på ett nesligt sätt. De kommer endast att överföra sina funktioner. Kommunrepubliken kommer inte att förverkligas genom dessa sovjeter.”
Slutligen tog en tredje motståndare itu med frågan genom att ifrågasätta om Ryssland var moget för socialismen: ”Kan vi räkna på massornas stöd om vi ställer parollen om den proletära revolutionen? Nej, ty Ryssland är det mest småborgerliga landet i Europa. Om partiet antar den socialistiska revolutionens plattform, kommer det att förvandla sig själv till en krets av propagandister. Revolutionen måste utlösas från väster” Och senare: ”Var kommer den socialistiska revolutionens sol att gå upp? På grund av omständigheterna och vår allmänna kulturella nivå anser jag att det inte är vår sak att inleda den socialistiska revolutionen. Vi har inte de nödvändiga krafterna för detta; dessutom saknas de objektiva förutsättningarna. I Väst ställs frågan om den socialistiska revolutionen på ungefär samma sätt som vi ställde frågan om att störta tsarismen.”

Vid aprilkonferensen drog inte alla Lenins motståndare samma slutsatser som Nogin, men på grund av händelsernas egen logik tvingades de att acceptera dem några månader senare. Att leda den proletära revolutionen eller nöja sig med rollen av opposition i det borgerliga parlamentet: det var de alternativ vårt parti stod inför. Den senare ståndpunkten var mensjevikisk, eller rättare sagt, det var den ståndpunkt mensjevikerna tvingades överge efter februarirevolutionen. I själva verket hade de mensjevikiska ledarna i åratal som hackspettar hackat fram budskapet att den kommande revolutionen skulle vara borgerlig, att en borgerlig revolutionsregering endast kunde fullgöra borgarklassens uppgifter, att socialdemokratin inte kunde åta sig den borgerliga demokratins uppgifter utan att den borde inskränka sig till rollen av opposition ”samtidigt som den drev borgarklassen åt vänster”. Särskilt Martynov [mensjevik som efter oktoberrevolutionen gick med i bolsjevikerna och blev Stalins anhängare] utvecklade detta tema outtröttligt. När den borgerliga revolutionen inleddes 1917 fann mensjevikerna snabbt att de satt med i regeringen. Det enda de bevarade av sin ”principiella” inställning var att proletariatet inte borde gripa makten. Men det är uppenbart att de bolsjeviker som fördömde den mensjevikiska ministersocialismen samtidigt som de var mot att proletariatet skulle gripa makten i själva verket övertog de ståndpunkter mensjevikerna hade haft innan revolutionen.
Revolutionen förorsakade förskjutningar i två riktningar: dels mot vänster – högern blev kadeter [egentligen de konstitutionella demokraterna, det traditionella borgerliga partiet] och kadeterna blev republikaner – dels mot höger – SR-arna och mensjevikerna blev de ledande borgerliga partierna. Det är med sådana medel som det borgerliga samhället försöker skapa en ny stomme för sin makt, sin stabilitet och sin ordning. Men medan mensjevikerna övergav sin formella socialism för den vulgära demokratin, gick bolsjevikernas höger över till den formella socialismen, alltså den ståndpunkt som ända tills helt nyligen varit mensjevikernas.

Samma omgruppering ägde rum i frågan om kriget. Med undantag för några få dogmatiker antog bourgeoisin (som för övrigt knappast längre kunde hoppas på militär seger) nu formuleringen: ”Varken annexioner eller landavträdelser”. Mensjevikerna och Zimmerwald* och SR-arna som kritiserat de franska socialisterna för att de försvarade sitt borgerligt republikanska fosterland blev försvarsvänner så fort de kände sig vara i en borgerlig republik; från en passivt internationalistisk ståndpunkt gick de över till aktiv patriotism. Samtidigt gled den bolsjevikiska högern över till den passiva internationalismen, som bestod i ”påtryckningar” på den provisoriska regeringen för att åstadkomma en demokratisk fred ”utan vare sig annexioner eller landavträdelser”. Formuleringen ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur” blir på så sätt teoretiskt och politiskt upplöst vid aprilkonferensen och två motsatta ståndpunkter framträder: den demokratiska ståndpunkten, maskerad med formellt socialistiska reservationer, och den socialistiskt revolutionära eller sant bolsjevikiska och leninistiska ståndpunkten.