3. Kriget mot kriget och försvarsvänligheten

Publicerad av

Tema: Trotskij, Ryska revolutionen

Störtandet av tsarismen i februari 1917 innebar naturligtvis ett väldigt språng framåt. Men i sig själv om vi inte betraktar den som ett steg mot oktober, innebar februarirevolutionen endast att Ryssland närmade sig den typ av borgerlig republik som finns exempelvis i Frankrike. De småborgerliga revolutionära partierna såg den som de har för vana att göra varken som en borgerlig revolution eller som ett steg mot den socialistiska revolutionen; de betraktade den som en demokratisk landvinning som hade ett egenvärde i sig själv. Och på detta grundade de sin ideologi om revolutionär försvarsvänlighet [stöd till kapitalistiska regeringars krigsföring]. De försvarade inte den ena eller andra klassens herravälde, gudbevars, utan ”revolutionen” och ”demokratin”. Men också i vårt parti ledde februarirevolutionen inledningsvis till en avsevärd förvirring av de politiska perspektiven. I mars stod Pravda * i grunden betydligt närmare den revolutionära förvarsvänlighetens ståndpunkt än Lenins.
”När två arméer står emot varandra” – sägs det i en ledarartikel – ”är det den dummast tänkbara politiken att föreslå att den ena skulle lägga ned vapnen och återvända hem. Denna politik är inte en fredspolitik utan en politik för förslavande, en politik som ett fritt folk indignerat skulle förkasta. Nej, folket kommer att förbli fast på sin post och det kommer att besvara varje kula med en annan kula, varje projektil med en annan projektil. Vi kan inte tillåta någon som helst upplösning av revolutionens militära styrkor.” (Pravda, nr 9, 15 mars 1917). Som synes rör det sig här inte om de härskande och förtryckta klasserna, utan om det fria folket; det är inte klasserna som kämpar om makten, utan det fria folket som står ”vid sin post”. Såväl tankegångar som formuleringar är rent försvarsvänliga. I samma artikel läser vi: ”Vår paroll är inte upplösning av armén, som är revolutionär eller är på väg att bli det, inte heller det ihåliga mottot ’Ned med kriget!’ Vår paroll är: påtryckningar(!) på den provisoriska regeringen för att tvinga den att öppet, inför världsdemokratin(!), göra ett försök(!) att beveka(!) alla krigförande länder att omedelbart inleda förhandlingar för att göra slut på världskriget. Ända till dess(!) kommer var man att förbli på sin post.(!)” Detta program, att utöva påtryckning på den imperialistiska regeringen för att ”beveka” den att bedriva en rättvis politik, det var Kautskys och Ledebours i Tyskland, det var Longuets i Frankrike, det var MacDonalds i England [alla dessa personer var socialdemokrater av olika kulörer], men det var inte bolsjevismens. I denna artikel nöjer redaktionen sig inte med att ge sina ”varmaste hälsningar” till Petrogradsovjetens beryktade manifest [innan bolsjevikerna vann majoritet] Till hela världens folk (ett manifest som från början till slut var genomsyrat av den revolutionära försvarsvänlighetens anda); den hälsar även ”med tillfredsställelse” de klart försvarsvänliga resolutioner som antagits vid två möten i Petrograd och varav den ena förklarar: ”Om de tyska och österrikiska demokratierna inte hör vår röst (d v s den provisoriska regeringens och den medlande Petrogradsovjetens röst /Trotskij) kommer vi att försvara vårt fosterland till sista blodsdroppen.”(Pravda, nr 9, 15 mars 1917.)
Denna artikel är inget undantag. Tvärtom. Den uttrycker exakt Pravdas ståndpunkt fram till Lenins återkomst till Ryssland. Således finner man följande förklaring i Stalins* artikel Om kriget i Pravda den 17 mars 1917: ”Man kan endast applådera gårdagens appell, där arbetar- och soldatdeputerades sovjet i Petrograd uppmanar världens folk att tvinga sina regeringar att sätta stopp för slakten.” Hur ska man finna en utväg ur kriget? Samma artikel svarar så här: ”Utvägen ligger i påtryckningar på den provisoriska regeringen för att få den att förklara att den går med på att omedelbart inleda fredsförhandlingar.”

Man skulle kunna ge en mängd liknande citat av mer eller mindre maskerat försvarsvänlig eller medlande karaktär. Lenin, som ännu inte kunnat komma loss från Zürich, angrep vid denna tidpunkt i sina Brev från fjärran kraftigt mot varje antydan av eftergift mot de försvarsvänliga och kompromissande krafterna. ”Det är absolut otillåtligt” skrev han den 9 mars ”att dölja för sig och för folket, att denna regering vill fortsätta det imperialistiska kriget, att den är agent för det brittiska kapitalets, att den önskar återupprätta monarkin och stärka godsägarnas och kapitalisternas herravälde.” Och 12 mars: ”Att föreslå denna regering att ingå en demokratisk fred är detsamma som att predika dygd för en bordellinnehavare.” Under det att Pravda uppmanar till påtryckningar på den provisoriska regeringen för att tvinga den att inför ”världsdemokratin” ingripa till förmån för freden, så skriver Lenin: ”Att föreslå Gutjkov-Miljukovs regering* att snarast sluta en hederlig, demokratisk fred mellan goda grannar är därför detsamma som om en god präst på landsbygden föreslog godsägare och köpmän att leva ’som gud vill’, älska sin nästa och vända högra kinden till när man blir slagen på den vänstra.”
Den 4 april 1917, dagen efter sin ankomst till Petrograd, gick Lenin bestämt mot Pravdas inställning i frågan om krig och fred: ”Inget stöd åt den provisoriska regeringen. Hela falskheten i alla dess löften, särskilt ifråga om att avstå från annexioner, måste klarläggas. Avslöjande i stället för det otillåtliga, illusoriska ’kravet’ på att denna regering, kapitalisternas regering, skall upphöra att vara imperialistisk.” (Lenin Om proletariatets uppgifter i den nuvarande revolutionen, Samlade skrifter i urval band 10, s 33)
Det säger sig självt att Lenin betecknade kompromissmakarnas appell från den 14 mars, som så gynnsamt mottagits av Pravda, som ”oklar” och ”förvirrad”. Det är ett fantastiskt hyckleri att uppmana de andra folken att bryta med sina bankirer, och samtidigt bilda en koalitionsregering med sina egna inhemska bankirer. ”Alla som hör till ’centrum’” * – säger Lenin i sitt utkast – ”svär och bedyrar att de är marxister, internationalister, att de är för fred, för alla möjliga ’påtryckningar’ på regeringarna, för alla slags ’krav’ på den egna regeringen att ’den skall fastställa folkets fredsvilja’”. (Proletariatets uppgifter i vår revolution, Valda verk del 2, s 44)
Men, skulle man i förstone kunna invända, avstår ett revolutionärt parti från att utöva påtryckningar på bourgeoisin och dess regering? Naturligtvis inte. Påtryckningar på den borgerliga regeringen är vägen till reformer. Ett revolutionärt marxistisk parti avstår inte från reformer, men reformerna gäller sekundära frågor och inte de väsentliga. Man kan inte få makten genom reformer. Man kan inte med hjälp av ”påtryckningar” tvinga bourgeoisin att ändra sin politik i en fråga som avgör dess eget öde. Det var just på grund av att det inte lämnades utrymme för reformistiska ”påtryckningar” som kriget skapade en revolutionär situation: man måste antingen följa bourgeoisin hela linan ut eller också resa massorna mot den för att frånta den makten. I det förra fallet kunde man få vissa eftergifter från bourgeoisin när det gällde inrikespolitiken på villkoret att man reservationslöst stödde deras imperialistiska utrikespolitik. Det var därför som reformismen redan från krigets början öppet förvandlades till socialdemokratisk imperialism. Det var därför som de verkligt revolutionära krafterna var tvungna att arbeta på att skapa en ny International.

Pravdas ståndpunkt var inte proletärt revolutionär utan demokratisk, försvarsvänlig, även om den var tvetydig i sin försvarsvänlighet. Vi har störtat tsarismen, sa man, vi utövar påtryckningar på vår demokratiska regering. Denna måste föreslå folken fred. Om den tyska demokratin inte kan utöva ett tillräckligt tryck på sin regering kommer vi att försvara vårt ”fosterland” till sista blodsdroppen. Eftersom proletariatets erövrande av makten inte ställdes som en praktisk revolutionär uppgift ställdes heller inte förverkligandet av freden som en uppgift som arbetarklassen självständigt måste genomföra över huvudet på den borgerliga provisoriska regeringen. Likväl var dessa två saker oskiljaktiga.