2. Från februari 1917 till oktober

Publicerad av

Tema: Trotskij, Ryska revolutionen

Genom sin utveckling och sin utgång utdelade oktoberrevolutionen ett fruktansvärt slag mot den pedantiska parodi på marxismen, som var utbredd bland de ryska socialdemokraterna (ända från Gruppen för Arbetets frigörelse* och till sitt mest fulländade uttryck hos mensjevikerna). Andemeningen i denna pseudomarxism var att man omvandlade Karl Marx villkorliga och icke-bestämda uppfattning – de industriellt mera utvecklade länderna visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid – till en absolut och överhistorisk lag som sedan skulle utgöra grunden för arbetarklassen och dess partis taktik. Med denna uppfattning som grund kunde det naturligtvis inte vara frågan om att det ryska proletariatet skulle kämpa om makten, så länge de ekonomiskt mer utvecklade länderna inte hade föregått med sitt exempel och på något sätt skapat en förebild.
Varje land finner otvivelaktigt vissa av sin framtids särdrag i de framskridna ländernas historia, men det kan inte vara tal om att händelseutvecklingen i sin helhet ska upprepas. Tvärtom, ju mer den kapitalistiska ekonomin var av världsomfattande karaktär, desto mer antog utvecklingen i de efterblivna länderna, där eftersläpande inslag kombinerades med kapitalismens mest moderna sidor, en speciell prägel. I förordet till andra upplagan av Tyska bondekriget skrev Engels: ” Och på en viss punkt – som inte behöver inträda samtidigt eller på lika utvecklingsnivå överallt – börjar den (kapitalistklassen) märka, att denne dess proletäre dubbelgångare växer den över huvudet”.
Den historiska utvecklingen har tvingat den ryska bourgeoisin att göra detta konstaterande tidigare och fullständigare än någon annan. Redan innan 1905 hade Lenin uttryckt den ryska revolutionens speciella karaktär, formulerad som ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur”*. I sig själv kan denna formulering endast vara av betydelse som en etapp på vägen mot proletariatets socialistiska diktatur, stödd på bönderna, vilket också det senare händelseförloppet visar. Lenins frågeställning var rakt igenom revolutionär och djupt dynamisk, och stod i fullständig och oförsonlig motsättning till det mensjevikiska schemat, som hävdade att Ryssland endast kunde göra anspråk på att upprepa de framskridna ländernas historia, med bourgeoisin vid makten och socialdemokratin i opposition. Men vissa kretsar i vårt parti lade tonvikten i Lenins formulering på ”demokratisk”, inte på ”diktatur”, och ställde dess demokratiska karaktär i motsats till dess socialistiska karaktär.
[Här och på andra ställen i Trotskijs skrift åsyftas ”demokrati” i bemärkelse den borgerligt demokratiska revolutionen, som skulle föra kapitalistklassen till makten. Termen ”diktatur” har inget med vad vi idag vanligen åsyftar med diktatur – militärstyre, envälde, enpartistater o s v – utan ska utläsas som vilken klass som har makten i samhället. I den socialistiska rörelsens tidigare historia beskrevs kapitalistklassens ekonomiska och politiska makt som ”bourgeoisiens diktatur” och arbetarnas makt som ”proletariatets diktatur”. Det är genom arbetarklassens kamp som det vi idag känner som demokratiska rättigheter erövrats – fria val, flerpartisystem, rätt att bilda fackföreningar, pressfrihet o s v. Men under kapitalismen är varje demokratisk rättighet starkt begränsad. Genom sitt ägande och kontroll av industrier, finansväsendet och naturtillgångar har kapitalistklassen inte bara ekonomisk makt utan även politisk makt. Dessutom är staten och dess väpnade kår av polis och militär den yttersta garanten för att den rådande kapitalistiska ordningen upprätthålls.
Först när arbetarklassen gripit makten och avskaffat kapitalismen kan demokratin bli verklig och alla människor få chans att delta i styret av samhället. /Offensiv]

Det innebar att man i Ryssland, ett ensamt, underutvecklat land, bara kunde tänka sig en demokratisk revolution. Den socialistiska revolutionen skulle börja i väst, och vi kunde slå in på den socialistiska vägen först efter England, Frankrike och Tyskland. Men denna uppfattning ledde oundvikligen till ett närmande till mensjevismen, och det framstod klart 1917, när revolutionens uppgifter inte längre handlade om förutsägelser utan om handling.
Att under revolutionen fullständigt vilja genomföra demokratin mot socialismen, vilken betraktades som en ”förhastad” fråga, innebar politiskt att avvika från den proletära ståndpunkten till den småborgerliga, att sluta upp bakom den nationella revolutionens vänsterflygel.
Betraktad isolerad var februarirevolutionen en borgerlig revolution*. Men som borgerlig revolution kom den för sent, och saknade all stabilitet. Den slets sönder av motsättningar som omedelbart fick sitt uttryck i dubbelmakten*, och den måste antingen omvandlas till en direkt inledning till den proletära revolutionen – vilket faktiskt skedde – eller kasta Ryssland tillbaka till ett halvkolonialt tillstånd, under någon sorts borgerlig oligarkis regim. Följaktligen kunde man betrakta tiden efter februarirevolutionen antingen som en period av konsolidering, utveckling och fullbordande av den demokratiska revolutionen eller också som en förberedelseperiod för den proletära revolutionen. Den första ståndpunkten intogs inte bara av mensjevikerna och socialistrevolutionärerna (SR:arna)* utan också av vissa av de bolsjevikiska ledarna, med skillnaden att de senare ansträngde sig att driva den demokratiska revolutionen så långt åt vänster som möjligt. Men i grund och botten var deras metod densamma: att ”utöva påtryckningar” på den ledande bourgeoisin utan att gå utöver den borgerligt demokratiska regimens ramar. Om denna linje hade segrat, skulle revolutionens utveckling ha ägt rum över huvudet på vårt parti, och när det kom till kritan hade arbetar- och bondemassornas uppror ägt rum utan att vårt parti hade lett det. Med andra ord skulle vi ha fått julidagarna* i mångdubbelskala och en katastrof.
Det är uppenbart att en direkt konsekvens av denna katastrof skulle blivit att partiet krossats. Det visar hela djupet i de meningsmotsättningar som då fanns.
Det inflytande som mensjevikerna och SR:arna hade under revolutionens första skede var naturligtvis ingen slump. Det återspeglar att den ryska befolkningen dominerades av småborgerliga massor, framförallt bönder, och visade på revolutionens bristfälliga mognad. Det var denna bristande mognad som, under de speciella omständigheter som hade skapats av kriget, gjorde det möjligt för de småborgerliga revolutionärerna att åtminstone skenbart leda folket, fastän de försvarade den härskande bourgeoisins historiska rättigheter. Men det innebär inte att den ryska revolutionen nödvändigtvis måste följa den väg som den gjorde från februari till oktober 1917. Denna väg berodde inte bara på klassförhållandena utan också på de tillfälliga omständigheter som skapats av kriget. Tack vare kriget var bönderna organiserade och beväpnade i form av en mångmiljonhövdad armé. Innan proletariatet fick tid att organisera sig under sin fana, för att sedan dra med sig landsbygdens massor, hade de småborgerliga revolutionärerna funnit ett naturligt stöd i den mot kriget revolterande bondearmén. De kunde pressa proletariatet med hela tyngden av denna mångmiljonhövdade armé, som allt var direkt beroende av, och kunde till en början leda proletariatet bakom sig. På samma klassbasis skulle revolutionens förlopp ha kunnat vara annorlunda: det visar de händelser som föregick kriget (första världskriget 1914-18] bättre än något annat. I juli 1914 skakades Petrograd [idag St Petersburg] av revolutionära strejker som till och med ledde till gatustrider. Denna rörelse leddes obestridligen av vårt partis underjordiska organisation och lagliga press. Bolsjevismen befäste sitt inflytande i den direkta kampen mot likvidatorerna [exempelvis mensjevikerna] och de småborgerliga partierna i allmänhet. En vidare utveckling av rörelsen skulle framför allt ha lett till att vårt parti hade stärkts: om det hade upprättats arbetardeputerades sovjeter 1914 skulle de sannolikt redan från början varit bolsjevikiska. Uppsvinget på landsbygden skulle ha skett under direkt eller indirekt ledning av stadssovjeterna, som skulle ha letts av bolsjeviker. Det betyder inte nödvändigtvis att SR:arna omedelbart skulle ha förlorat allt inflytande på landsbygden. Nej, högst sannolikt skulle den proletära revolutionens första etapp ha ägt rum under narodnikernas* fana. Men utifrån den händelseutveckling som vi har skisserat skulle de ha varit tvungna att föra fram sin vänsterflygel för att kunna upprätthålla kontakten med städernas bolsjevikiska sovjeter. Även i detta fall skulle upprorets direkta utgång främst ha berott på sinnesstämningen och agerandet hos armén, som var knuten till bönderna. Det är omöjligt och för övrigt lönlöst att nu gissa om rörelsen 1914-1915 skulle ha lett till seger om inte kriget brutit ut. Men mycket talar för att om den segerrika revolutionen hade utvecklats på den väg som den slog in på med julihändelserna 1914, så skulle störtandet av tsarismen ha fört de revolutionära arbetarsovjeterna till makten, och de skulle (redan från början!) via vänsternarodnikerna dragit med sig bondemassorna i sin kamp.

Kriget avbröt den revolutionära rörelsen, bromsade den, för att därefter påskynda den enormt. I form av en mångmiljonhövdad armé skapade kriget inte bara en social utan också en enastående och oväntad organisatorisk bas för de småborgerliga partierna: i själva verket kännetecknas bondeklassen av att den, trots böndernas stora antal, är mycket svår att omvandla till en organisatorisk bas även då de är besjälade av revolutionära stämningar. Genom att stödja sig på den helt färdiga organisation som armén utgjorde, kunde de småborgerliga partierna påtvinga proletariatet sin ledning och snärja det i försvarsvänlighetens nät. Det är därför som Lenin från första början ihärdigt bekämpar den gamla parollen om ”arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur” vilken under de nya omständigheterna innebar att bolsjevikpartiet förvandlades till vänstern i ett försvarsvänligt block. För Lenin var huvuduppgiften att dra den proletära förtruppen ur det försvarsvänliga träsket. Endast på detta villkor kunde proletariatet under nästa skede bli den axel kring vilken de arbetande landsbygdsmassorna skulle samlas. Men vilken inställning skulle man ha till den demokratiska revolutionen, eller mer exakt till arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur? Lenin går till våldsamma polemiska utfall mot dessa ”gammalbolsjeviker” som ”mer än en gång spelat en bedrövlig roll i vårt partis historia genom att tanklöst upprepa en inlärd formel i stället för att undersöka den nya, levande verklighetens säregenhet”. Han tillfogar att man måste ansluta sig till den nya verkligheten, och inte till gamla formler: ”Överensstämmer denna kamrat Kamenevs* gammalbolsjevikiska formel: ’Den borgerligt-demokratiska revolutionen är inte avslutad’, med verkligheten?” Nej, formeln är föråldrad. Den duger ingenting till. Den är död. Ansträngningarna att väcka den till liv är förgäves” (Lenin Brev om taktiken, Samlade Skrifter i urval band 10, s 53).
Det är riktigt att Lenin ibland sa att arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeter under februarirevolutionens första skede till en viss del förverkligade proletariatets och böndernas revolutionära makt. Det är riktigt i den mån som dessa sovjeter utövade makten. Men, som Lenin vid ett flertal tillfällen påpekade, februariperiodens sovjeter utövade bara en halvmakt. De stödde bourgeoisins makt på samma gång som de utövade ”påtryckningar” på den i form av halvopposition. Det är just denna tvetydiga situation som gjorde att den inte kunde gå utöver ramen för den demokratiska koalitionen av arbetare, bönder och soldater. I den mån denna koalition inte stödde sig på reglerade statliga förhållanden utan på den väpnade makten och den revolutionära konjunkturen, tenderade denna styresform mot diktaturen, även om den ännu var långt ifrån den. Det var den formlösa demokratiska karaktären på denna halvt regerande koalition mellan arbetare, bönder och soldater som ledde till de medlande sovjeternas instabilitet. De måste antingen se sin roll minskas till fullständig utplåning eller också verkligen ta makten i egna händer. Men de kunde inte gripa makten som en demokratisk koalition av arbetare och bönder, representerade av olika partier, utan endast som proletariatets diktatur, under ledning av ett enda parti, och genom att dra med sig landsbygdens massor, till att börja med de halvproletära skikten. Med andra ord kunde arbetarnas och böndernas demokratiska koalition bara betraktas som en omogen form av makt som var oförmögen att verkligen gripa makten, som en inriktning, inte som ett faktum. Marschen mot makten måste oundvikligen spräcka det demokratiska höljet, ställa majoriteten av bönderna inför nödvändigheten att följa arbetarna, göra det möjligt för proletariatet att förverkliga sin klassdiktatur, och därigenom, jämsides med den genomgripande demokratiseringen av samhällsförhållandena, ställa ett socialistiskt ingripande i den kapitalistiska äganderätten på dagordningen. Att under sådana omständigheter fortsätta att hålla sig till formuleringen om den ”demokratiska diktaturen”, det var i verkligheten att avstå från makten och driva in revolutionen i en återvändsgränd.

Den grundläggande tvistefråga kring vilket allt annat rörde sig var: ska vi kämpa om makten? Ska vi gripa makten eller ej? Bara detta visar att vi inte stod inför tillfälliga åsiktsskillnader, utan om två principiella inriktningar. Den ena av dem var proletär och ledde mot världsrevolutionen, den andra var ”demokratisk”, småborgerlig, och ledde när det kom till kritan till att den proletära politiken underordnades det borgerliga samhällets behov och reformarbete. Dessa två linjer hamnade på våldsam kollisionskurs i alla viktiga frågor under året 1917. Den revolutionära epoken, det vill säga den period då partiets samlade krafter omvandlas till handling, leder oundvikligen till att denna typ av motsättningar uppstår och visar sig. I större eller mindre utsträckning, mer eller mindre förändrade, kommer dessa två strömningar att visa sig mer än en gång under den revolutionära perioden i alla länder. Om man med ”bolsjevism” – och vi betonar här dess viktigaste aspekter – menar att arbetarklassens förtrupp skolats, härdats och organiserats så att den kan gripa makten med vapen i hand; och om man med ”socialdemokrati” menar reformism och opposition inom ramen för det borgerliga samhället och anpassning till samhällets legalitet, alltså att massorna uppfostras i föreställningen om att den borgerliga staten är orubblig; då är det uppenbart att under den revolutionära perioden, då frågan om makten ställs rakt på sak, så kommer kampen mellan de socialdemokratiska tendenserna och bolsjevismen att yttra sig på ett mycket klart och öppet sätt även i ett kommunistiskt parti. Detta eftersom det kommunistiska partiet inte träder fram helt fullfjädrat ur historiens smedja.
Partiet ställdes inte inför frågan om att erövra makten förrän den 4 april, det vill säga först efter Lenins ankomst till Petrograd. Men inte ens då antog partiets linje en enhetlig och odiskutabel karaktär. Trots aprilkonferensens [bolsjevikernas partikonferens som formellt antog Lenins aprilteser] beslut fanns det under hela förberedelseperioden ett ömsom dolt, ömsom öppet motstånd mot den revolutionära linjen.
Studiet av meningsskiljaktigheternas utveckling mellan februari och konsolideringen av oktoberrevolutionen är inte bara av utomordentligt teoretiskt intresse, utan har också en omätlig praktisk betydelse. 1910 kallade Lenin meningsmotsättningarna under den andra kongressen 1903 för ”förebud”, det vill säga en förvarning för de som kom senare. Det är viktigt att följa dessa meningsskiljaktigheter tillbaka till deras ursprung, alltså ända från 1903 och till och med från ”ekonomismen”*. Men en sådan studie är meningslös om den inte är fullständig och även omfattar den period då de skilda synsätten underkastades det avgörande provet, det vill säga oktoberrevolutionen.
Vi kan inte på dessa sidor göra en djupgående undersökning av kampens alla faser. Men vi anser det vara nödvändigt att delvis fylla den sorgliga lucka som finns i vår litteratur när det gäller den viktigaste perioden i vårt partis historia.
Som vi redan har sagt koncentrerades dessa åsiktsbrytningar till frågan om makten. Allmänt sett är detta den prövosten som används för att bestämma karaktären hos ett revolutionärt parti (och även på ett icke-revolutionärt parti).
I det skede vi studerar ställdes och löstes frågan om kriget i nära samband med frågan om makten. Vi kommer att studera dessa två frågor i kronologisk ordning: partiets och dess press ståndpunkt under den första perioden efter störtandet av tsarismen, före Lenins ankomst; kampen om Lenins aprilteser; följderna av julidagarna, Kornilovs reaktionära uppror*; den demokratiska konferensen och förparlamentet*; frågan om det väpnade upproret och regimens kris (september-oktober); frågan om en ”homogen” socialistisk regering.
Vi hoppas att studiet av dessa meningsskiljaktigheter kommer att göra det möjligt för oss att dra slutsatser som kommer att vara till nytta för de andra partierna i Kommunistiska internationalen.