Långt ifrån det ”glada tjugotalet” utan ett årtionde av: Facklig vänsteropposition, protester och strejker

Publicerad av Ulrika Waaranperä

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia, Facklig kamp

Det brukar kallas ”det glada tjugotalet”, men för svenska arbetare var det ett decennium av lönesänkningar och arbetskonflikter. När såväl LO-ledningen som socialdemokratin gång på gång visade sin ovilja att försvara arbetarnas rättigheter, gjordes flera försök att bilda facklig opposition, en historia som erbjuder flera viktiga lärdomar för dagens fackliga kamp.

”Vi tjänar landet bäst om vi avgår”, var Brantings socialdemokratiska regerings deklaration när man avgick 1920. Socialdemokraterna bedömde att Sveriges ekonomiska situation ”krävde” – om man inte ville utmana kapitalet, förstås – en politik man inte kunde föra i socialdemokratins namn. Sliten mellan arbete och kapital var man för feg för att välja någon sida och lämnade utan vidare över makten till en borgerlig ministär.
Resultatet blev ingenting annat än en fullständig kapitulation inför marknaden, som lämnade arbetarklassen oskyddade för dess nycker. Det första exemplet kom när bolagsvinsterna under det tillfälliga uppsvinget i början av 1920 bara några månader senare snabbt vändes i konkurser när konjunkturen svek.

ISTÄLLET FÖR arbetarprotester, var det Svenska arbetsgivarföreningen (SAF, idag Svenskt näringsliv) som reagerade först och genomförde lönesänkningar som backades upp med hot om lockout.
Läget på arbetsmarknaden talade till arbetsgivarnas fördel. Om fackföreningarna inte är beredda att försvara sina medlemmar, är arbetskraftsreservens storlek avgörande för hur långt arbetsgivarna kan gå i sina försök att pressa tillbaka löner och arbetsvillkor.
Arbetskraftsreserven är de arbetslösa, som när ersättningarna är så låga att de är omöjliga att överleva på, tvingas ta anställning till lägre löner än de som redan har jobb. Ju större skillnad det är mellan den arbetslöses understöd och den anställdes lön, desto hårdare blir konkurrensen om jobben och desto lättare är det för företagen att backa lönesänkningar med hot om uppsägningar.
1920 låg snittlönen för en arbetare på 12,50 i timmen, medan den arbetslöse fick ett understöd på 1,50 till 2 kronor per dag, alternativt mellan 4 och 7 kronor om han eller hon deltog vid så kallade nödhjälpsarbeten. Samtidigt ökade arbetslösheten till 15 procent i december 1921 och fortsatte stiga under 1922.

OCH SAF PRESSADE lönerna. I pappersindustrin sjönk lönerna mellan 1920 och 1922 med 52 procent, i sågverken med 47, i järnbruken med 46 och i byggnadsindustrin med mellan 40 och 43 procent. Enligt Socialstyrelsens beräkningar hade varuprishöjningar lett till att levnadsomkostnaderna för en genomsnittlig familj ökat med 167 procent mellan 1914 och 1919, vilket gjorde att lönesänkningarna slog än hårdare.
Arbetarna var, med andra ord, mycket hårt tillbakapressade, vilket gjorde att en radikalisering av facken inte bara var välkommen utan också i det närmaste livsnödvändig.
Metallarbetarförbundets verksamhetsberättelser från den här tiden ger talande exempel på hur svår situationen för fackföreningsrörelsen var. På bara tre månader – mellan september och december 1920 – steg arbetslösheten från 1,9 till 20 procent. Men den verkliga sysselsättningen var mycket lägre än så, kanske bara hälften av den normala, eftersom så många medlemmar hade förkortad arbetstid till 20-25 timmar i veckan.
Tiotusen metallarbetare hade förlorat jobbet 1920. Men det var bara början. 1921 steg arbetslösheten inom sektorn till 40 procent, för att sedan sjunka tillbaka igen till en 20-procentsnivå i slutet av året. Men förbundet förlorade över tio procent av sina medlemmar.

ARBETSGIVARSIDANS attacker intensifierades. Ett exempel bland många är Sporrongs fabriker i Stockholm, som på SAF:s begäran sade upp avtalet. Det nya avtalet utökade arbetsveckans timmar och sänke lönerna. För en kvinnlig arbetare innebar detta en minimilön på 0,93 kronor per timme – mindre än vad ett kilo vetemjöl kostade. De arbetare som inte godtog avtalet avskedades. Men redan i slutet av november samma år sade bolagsledningen själva upp avtalet och begärde ytterligare lönesänkningar...
Situationen bäddade för konflikter. Men konflikterna initierades lika ofta eller kanske oftare av arbetsgivarsidan, som av de snart till svältgränsen drivna arbetarna. 1923 exploderade konflikterna: SAF genomförde storlockouter vid gruvorna och på sågverken, det blev konflikt i stuverierna, på byggena, i järnbruken och i pappersindustrin, medan hamnarbetare, murare och de anställda på de mekaniska verkstäderna strejkade.

NU BÖRJADE DET också snurra hos fack- och sossetoppar: hur skulle arbetarnas missnöje på bästa sätt kanaliseras, utan att total anarki blev resultatet? Svaret var författat av Wigforss och presenterades på socialdemokraternas kongress 1920; det löd ”driftsråd” och syftade redan från början till klassamarbete, nämligen till att ”göra arbetaren aktivt intresserad av produktionens utveckling”. Förslaget urvattnades än mer för att framstå som aptitligt för arbetsgivarna. Till slut återstod bara nämnder för att sprida information och för att rådgöra.
Sveriges kommunistiska parti, skp, kritiserade också driftsråden för att deras huvudsakliga uppgift var att ”tillvarataga arbetarnas tekniska erfarenheter och insikter för att på så sätt öka produktionens avkastning. Och vilka är det som skulle tjäna på det? Jo, de nuvarande företagarna.” (Karl Kilbom, talesman för skp i riksdagsdebatten)
Skp menade att driftsråden måste ge arbetarna verklig kontroll över produktionen, en plattform som de kunde använda till att arbeta för en socialisering av produktionsväsendet, varför partiet istället förespråkade revolutionära arbetarråd av det slag som fanns runtom i Europa.

1924 LYCKADES fackförbunden – till stor del på grund av missnöjestrycket underifrån, får man förmoda – få igenom vissa välkomna lönehöjningar för bland andra kommunal- och byggnadsarbetare, vilket ledde till att också industriarbetare kunde kämpa sig till vissa förbättringar. Men samtidigt steg priserna och hyrorna, vilket i princip åt upp lönehöjningarna.
Arbetsgivarsidan var inte heller döv för missnöjet. Strategin verkar ha varit att ta en stor konflikt istället för en utdragen strid. Därför varslade SAF i februari 1925 om en stor lockout, som varade i två veckor och totalt omfattade 130 000 arbetare inom metallverkstäderna, sågverken, pappersbruken och textilindustrin.
Skp krävde LO:s helhjärtade stöd till de lockoutade arbetarna, men också en allmän lönehöjning i proportion till de höjda levnadsomkostnaderna och begärde att man ska utlysa allmän generalstrejk. Taktiken var att få den socialdemokratiska regeringen, som återkommit till makten 1921, att stödja aktionen. Det skulle leda till att de politiska skillnaderna mellan den socialdemokratiska regeringen och den borgerliga riksdagen blev tydliga, vilket skulle öppna upp för ett nyval, om arbetarsidan och socialdemokratin stod på sig.
Någon storstrejk blev det inte, och inte heller någon löneoffensiv. Däremot fick man LO att betala ut understöd till de lockoutade, även om det många gånger bara var en bråkdel av lönen.

REGERINGEN FÖLL kort därefter ändå – och faktiskt till följd av en konflikt. I mars 1925 hade den historiska strejken vid Stripa gruvfält i Västmanland inletts. Där tillhörde majoriteten av arbetarna, som strejkade för högre löner, SAC och stod därför utanför det centrala avtalet för gruvindustrin. Arbetsgivarna vägrade att godkänna de strejkandes krav, trots att lönerna var lägre än vid andra gruvor, och vek sig inte ens när gruvindustriarbetareförbundet ställde sig bakom arbetarnas krav.
Än mer makaber blev situationen när den sedan länge hårt kritiserade Arbetslöshetskommssionen (AK) gick på arbetsgivarens linje. ”Lönerna var skäliga” beslutade man, och kommenderade ut arbetslösa till Stripagruvan. Om de vägrade, skulle de förlora sina understöd.
AK:s agerande fick regeringen att äntligen ryta till och ge AK direktiv att inte blanda sig i konflikten, ett agerande som ställde maktförhållandet socialdemokratisk regering mot borgerlig riskdagsmajoritet på sin spets och till slut tvingade fram regeringens avgång.

MEN UNDER ÅREN av lönesänkningar och arbetsgivarattacker hade en facklig opposition allt tydligare börjat utkristalliseras.
Redan 1917 hade vänstersocialdemokraterna, skp:s föregångare, försökt organisera opposition på arbetsplatserna. Tillsammans med syndikalisterna bildade man Svenska Fackoppositionen. Fackoppositionens manifest hade många tydliga exempel på typiska bolsjevikiska kamplinjer, som att målet var att samla alla arbetare under en enhetligt organiserad landsorganisation, avskaffa byråkratin och lägga strejkkassorna i avdelningens händer.
Lika tydliga var spåren av syndikalismen, med kampmetoder som obstruktion, sabotage, direkt aktion och bojkott. Men inte minst var det ett manifest som sade sig vara villigt att kämpa för konkreta förbättringar, som arbetstidsförkortningar, och för en facklig rörelse som inte skulle godkänna några ”avtal, kontrakt eller konstitutorial som lamslår arbetarnas aktionskraft”.
Man skrev också att facket skulle vara partineutralt – vilket i praktiken kunde ses som en direkt attack på socialdemokratins dominans.

NÄSTA FÖRSÖK ATT FÅ TILL stånd en landsomfattande facklig opposition gjordes 1919. En konferens för Fackliga Propagandaförbundet (FP), samlade omkring 40 fackföreningsmän, som också var inriktade på arbete inom existerande landsorganisation och gick emot kollektivanslutningen till socialdemokratin.
Metoderna var mer centralistiskt betonade än Fackoppositionens, man skrev att initiativen och parollerna måste tagas från ”ett kampcentrum, att verksamheten (icke makten) skall vara centraliserad.”
LO:s officiella historieskrivning vill förståeligt nog gärna avfärda FP som en betydelselös händelse, men Kilbom, skp:aren som var en av de drivande, påpekar att FP var en viktig faktor bakom lantarbetarrörelsens och Pappersindustriarbetarförbundets framväxt. Som mest organiserade FP 5 000 medlemmar och arbetet tycks mest ha varit inriktat på propaganda. När skp anslöt sig till Kommunistiska internationalen 1921, underställdes FP skp som organisation.
Den linje som förespråkade arbete inom massorganisationerna, blev i mitten av tjugotalet den dominerande också inom skp. När nya planer på en facklig opposition började ta form ett par år senare, kom initiativet från Metalls avdelning 41 i Göteborg, som hade en kommunistisk ordförande i Ernst Ohlsson.
I den så kallade Göteborgsresolutionen uppmanade man LO att sammankalla en nationell facklig konferens. När begäran, vilket var väntat, avslogs, arrangerade Metall 41 på egen hand en sådan konferens.

I BÖRJAN AV 1925 samlades representanter för omkring 300 fackföreningar som företrädde totalt 80 000 arbetare till Enhetskonferensen. Själva idén gick åter ut på att vinna fackföreningsrörelsen inifrån. Man antog ett arbetsprogram och valde en enhetskommitté, som slog fast att man skulle arbeta inom LO och att avsikten inte var att bilda ett ”fack i facket” utan att istället försöka utgå från den befintliga organisationen i skapandet av en mer stridbar facklig rörelse.

DE VIKTIGASTE KAMPFRÅGORNA var åttatimmarsdagen, arbetslöshetsförsäkringen, motståndet mot strejkbryteriet och facklig enhet, även internationellt. Till ledningen valdes representanter bland såväl socialdemokrater och syndikalister som kommunister och de fick i uppdrag att ge ut en egen tidning, Facklig Enhet. För att finansiera sin verksamhet skickade man brev till fackföreningar med förfrågningar om bidrag.
LO öronmärkte konferensen som ”skadlig” men nöjde sig med en varning – för den här gången. Kanske för att Enhetskonferensen hade ett brett stöd; uppsakttningsvis av en femtedel av LO:s medlemmar.
Enligt skp:s egen utvärdering gick arbetet dock trögt de första två åren. Man lyckades bara upprätta ett 40-tal lokala aktionsgrupper och hade svårt att vinna något större inflytande bland socialdemokratiska arbetare, vilket var ett allvarligt bakslag. En enda skp-ombudsman arbetade på heltid med enhetskommittén. Å andra sidan var det relativt stiltje i klasskampen under dessa kommitténs två första år.

1928 BLEV DET ANNAT ljud i skällan. Då lade regeringen fram ett lagförslag för ”arbetsfreden”. Kollektivavtalslagen innebar att varje stridsåtgärd förbjöds under avtalstid, och att de arbetare som bröt mot lagen kunde straffas enskilt med böter. Men dagen då riksdagen röstade igenom förslaget, ägde de mest omfattande protestaktionerna i Sverige någonsin rum. Över landet deltog 360 000 arbetare i strejker, demonstrationer och protester.
Nästa attack kom i november samma år med den så kallade Mondkonferensen, som sammankallats av Kreugergruppen. Ivar Kreuger var vid den tiden med sitt tändsticksimperium den ledande monopolkapitalisten i Sverige.
Mondismen var en rörelse för organiserat samarbete mellan arbetare och arbetsgivare, inte helt oväntat uppkallat efter en brittisk monopolkapitalist, Alfred Mond. Vid konferensen var fackliga byråkrater lika eniga som kapitalisternas och högerregeringens representanter om att det behövdes klassamarbete för att genomföra den kapitalistiska rationaliseringen. Att den socialdemokratiska pressen välkomnade konferensen visar tydligt var partiet stod – eller inte stod – i klasskampsfrågan.

LO-ORDFÖRANDE Thornberg anammade högerns klassiska förmyndarspråk, när han sa att de arbetsfredsdelegationer som konferensen tillsatte skulle se till att ”arbetarna uppfostras till större förståelse i ekonomiska ting”. Att många skulle förlora sina jobb på kuppen, viftades bort med att det bara skulle skapa utrymme för nya initiativ – det som idag kallas för egenföretagande. Och redan på tjugotalet skyllde man på utlandets konkurrens när man ville pressa de svenska arbetarna än hårdare:
”Rationaliseringen kan således till sina första verkningar medföra en viss arbetslöshet men den kan också frigöra kapital till utvidgningar och nya företag, möjliggöra nya arbetstillfällen. Rationalisering blir för övrigt ofta nödvändig om vår industri skall kunna bestå i konkurrens med utlandet”, hette det i kommissionens rapport – undertecknad också av LO.

ARBETARNAS SVAR kom 1929 med ”Antimondkonferensen”. Den fick större uppslutning än Enhetskonferensen fått tre år tidigare, 477 fackföreningar deltog. Den resolution man presenterade stod fast vid kraven från 1926, men hade nu udden riktad mot mondismen.
Om LO hittills obemärkt försökt sitta på två stolar genom att tolerera Enhetskommitténs arbete, var det nu definitivt slut med det. I april 1929, tre månader efter Antimondkonferensen, fattade LO:s repskapsmöte beslutet att skicka ut cirkulär 638, där man förklarade att det var omöjligt att samtidigt upprätthålla medlemskapet i Landsorganisationen och Enhetskommittén. Cirkulär 638 använder Enhetskommitténs bidragssystem som förevändning. Efter att ha fackföreningarnas betalningar till kommittén fått passera under tre års tid, anses de plöstligt vara ett försök att organisera en permanent institution med fasta avgiftsbetalningar. Cirkuläret var ingenting annat än en splittringsstrategi: upplös kommittén, annars utesluter vi er.

ENHETSKOMMITTÉNS svar var till en början benfast: ”Enhetskommittén består” deklarerade man. Men så snart LO-ledningen började utesluta ledande kommunister kuvades motståndet. Man klövs i två läger, vilket tydligt visade sig när skp:s arbetsutskott skulle fatta beslut om det fortsatta agerandet. Minoriteten ville inte vika sig utan fortsätta motståndet, man satte helt enkelt Enhetskommittén före LO-medlemskapet när ledningen nu visat sin rätta, arbetarfientliga och mondistiska natur. Majoriteten ansåg att en reträtt var nödvändig för att man inte skulle isoleras från fackföreningsmedlemmarna, även om det förutsatte att den plattform för kamp man hade i Enhetskommittén helt skulle upplösas.
Problemet var att inget av de båda lägren försökte ena kampen och betona arbetarnas gemensamma intressen och mål. Istället använde sig falangen som ville försvara Enhetskommittén återigen av missriktad ultra-vänsterpolitik. Man gav samma uppmaning som de kommunistiska partierna runtom i Europa, i enlighet med Stalins tredje perioden-politik, börjat ge; att gå ur de traditionella fackföreningarna och från sina egna röda fack propagera för kommunismen och hoppas på en massiv medlemsöverströmning – vilken naturligtvis uteblev.
Istället fann den fackliga oppositionen sig utmanövrerad och i en position där fackligt ingripande begränsades till så gynnsamma och radikala situationer att det var möjligt att strejka utanför fackets kontroll.

TROTS DET SNÖPLIGA slutet, visar tjugotalets fackliga kamp att facklig opposition är möjlig och eftersökt – och nödvändig. Men att det hela tiden är viktigt att komma ihåg vilka man företräder och på vems sida man står när fackledningen och fackbyråkraterna börjar springa företagens ärenden.
”Med massorna – alltid; med de vacklande ledarna – ibland, men bara så långe de står i ledningen för massorna”, som Trotskij påpekade 1926.

Ulrika Waaranperä

Källor:
Per-Olov Zennström: Klasskampen 1917-1930 – en kommunisitsk krönika
B. Kennerström, G. Olofsson: Studier i arbetarrörelsens historia
Anders Hagström, Thom Rahmberg: Bidrag till diskussionen om Socialistiska Partiet