Kina vid ett vägskäl

Publicerad av Vincent Kolo

Plats: Beijing, Shanghai

Kina är nu en integrerad del av världsekonomin. Landet är anslutet till den globala kapitalismen med oräkneliga olika kopplingar. De viktigaste kanalerna är: a) kapitalflöden och investeringar, b) handel och c) de transnationella företagen, som utnyttjar Kina som den slutliga länken i sin asiatiska och förvisso globala produktionskedja.
50 000 USA-ägda företag är verksamma i Kina. Sedan 1992 har Kinas tullar minskat från över 40 procent till ca 5 procent, och nästan alla dörrar till den globala marknaden har öppnats – särskilt efter att Kina gick med i världshandelsorganisationen WTO år 2001.

Utlandshandeln motsvarar nu 70 procent av Kinas bruttonationalprodukt (BNP), vilket är mer än för någon annan ekonomisk stormakt, och Kina försöker energiskt organisera ett östasiatiskt handelsblock som en återförsäkran mot protektionism eller lågkonjunktur i USA och Europa.

Kopplingen USA-Kina

Den dominerande trenden sedan millennieskiftet har varit den ekonomiska sammanflätningen av USA och Kina. Detta har blivit den axel kring vilken världsekonomin roterar. Detta ”stora ekonomiska fynd”, som en del ekonomer kallar det, innebär att USA tar stora lån från Kina och andra mestadels fattiga länder för att verkställa en så kallad penningflödespolitik på hemmaplan – en massiv kreditexpansion. Denna tillåter amerikanerna att konsumera mer än de tjänar, framför allt genom att använda stigande bostadspriser som säkerhet för nya lån. Mycket av denna konsumtion går till import från Kina och andra nettogivare som finansierar det ”stora ekonomiska fyndet”.
Detta arrangemang har vidmakthållit den ekonomiska tillväxten i världen, trots motgångar som IT-kraschen, 11 september 2001 och de stegrade oljepriserna till följd av Irakkriget, och många kommentatorer har fått för sig att uppgången kan fortsätta för alltid. I verkligheten är den emellertid en enorm motsägelse som måste sluta i en dramatisk ”korrektion” eller kris.
På kort sikt har dock Kinas företagssektor tjänat på den allt större integrationen i världsekonomin, framför allt genom att exporten mer än tredubblats sedan år 2001 – men inte ens detta kan fortsätta för alltid. WTO:s misslyckande med att komma överens om en ny ”Doharunda” visar på motsättningarna som byggs upp inom det kapitalistiska handelssystemet.
Relationen USA-Kina har jämförts med terrorbalansen mellan det dåvarande Sovjetunionen och USA-kapitalismen. Terrorbalansen gick under beteckningen ”Ömsesidigt garanterad förstörelse” – ingen sida kunde anfalla den andra, eftersom båda skulle förintas av ett motanfall. Kapitalismen är emellertid inget rationellt system. Den drivs av blind profitjakt. Vid någon tidpunkt kommer den ekonomiska ”axeln” USA-Kina att brytas, vare sig regeringarna i respektive länder vill det eller ej.
Vi är dock inte där ännu. Beijing vill undvika en upptrappad konflikt, vilket skulle leda till än starkare amerikanska krav på en revalvering (uppskrivning) av yuankursen. Den kinesiska regeringen har också snabbat på ett par WTO-”reformer” som ger USA bättre tillträde till finans- och försäkringssektorn.

Centrum vs regionerna

Kinas ledning är medveten om det växande missnöjet i samhället. Utan någon lösning att erbjuda baserar den sig dock på tomma fraser. Paroller som ”Den nya socialistiska landsbygden” och att ”Sätta folket först” är utformade i populistisk anda, för att framstå som ett steg till vänster.
För den stora massan av befolkningen är dessa paroller som hologram: tredimensionella bilder utan något verkligt innehåll.
De offentliga verksamheterna såsom utbildning och hälsovård har drabbats av kontinuerliga nedskärningar sedan den förre premiärministern Deng Xiaoping krossade ”risskålen av järn”. Privata utgifter för hälsovård utgör en större andel av kostnaderna än i USA, enligt en OECD-rapport från år 2006, alltmedan regeringen satsar en lägre andel av BNP på utbildning än flera fattigare länder som exempelvis Filippinerna, Peru och Indien.
Så medan retoriken har förändrats avsevärt består regeringens prokapitalistiska politiska inriktning.
Utifrån sett verkar regeringen ha ett starkt grepp och utfärdar order, men detta är också missvisande; den är en krisregim. Trots den ekonomiska boomen kan den inte frigöra sig från de motsättningar som den ärvt av företrädarna: stigande arbetslöshet – 24 miljoner nya arbetssökande per år, miljöförstöring, landsbygdsuppror, obetalda löner av epidemiskt format, med mera.
Under den kontrollerade ytan är regimens strateger allt mer panikslagna över det explosiva missnöje som byggs upp i samhället. I en opinionsundersökning från Kinas Samhällsvetenskapsakademi 2004 sa mer än hälften av de experter som intervjuades att det var ”möjligt” eller ”väldigt troligt” att Kina var på väg mot en ”omfattande social kris”.
Centralregeringens kontrollsfär krymper allteftersom den förlorar mark, såväl gentemot marknadskrafterna på hemmaplan och internationellt som mot mer och mer olydiga lokala makthavare. Detta är logiken i övergången till kapitalism, det privata kapitalets växande roll och nedrivandet av de gamla centralstyrda planeringsmekanismerna.
Kinas olika provinser konkurrerar med varandra om marknader, investe-ringar och resurser. Beslut från centralregeringen som gör att de missgynnas gentemot andra provinser ignoreras eller urvattnas i växande utsträckning. Mäktiga allianser mellan lokala byråkrater och kapitalister ingås, allianser som har sina egna dolda dagordningar.
Utrensningarna bland partibossar i Shanghai 2006 var en varning från Beijing, ett försök att återställa disciplinen i alla provinser, inte bara i Shanghai. Genom en serie taktiska drag, ränkspel och hemliga överenskommelser nådde Hu Jintaos regering viss framgång i att återställa politisk kontroll över parti- och statsorgan i provinserna jämfört med situationen under hans företrädare Jiang Zemin. Regimen behöver en stark ”statlig piska” som kan användas mot arbetarklassen, men ekonomiskt sett fortsätter regimens grepp att försvagas.

Arbetarkampen

Ovanstående utgör bakgrunden till den förbluffande vågen av massprotester som påverkat i stort sett alla delar av landet, alla näringsgrenar och samhällsskikt – från kolgruvearbetare i Anhui till universitetsstudenter i Henan till prostituerade i Szenzhen. Inte sedan 1920-talet har Kina upplevt en sådan våg av protester och strejker – en ny protest bryter ut var femte minut. År 2005 förekom 314 000 arbetsmarknadskonflikter, enligt Arbetsmarknads- och välfärdsdepartementet, mer än dubbelt så mycket som år 2000.
De flesta konflikterna, 62 procent av det totala antalet, äger rum i de sex rikaste provinserna: Beijing, Guangdong, Jiangsu, Shandong, Shanghai och Zhejiang.
Tillspetsningen av klasskampen i de mest utvecklade regionerna visar vad som komma skall i hela landet. Krav från arbetarklassen och fattigbönderna på att få en större del av den nationella rikedomen kan trigga igång omfattande sociala rörelser framöver. Historien har många exempel på samhällen som genomgått en snabb industrialisering och som plötsligt drabbas av revolutionära uppror. Så skedde i Frankrike 1968, Iran 1978 och i Sydkorea 1986, liksom i Kina 1925.
Den nya starka kampviljan hos det mest förtryckta skiktet, de 150 miljonerna migrantarbetarna – mingong – har väckt särskild oro inom regimen eftersom denna militans påverkar exportindustrin, och det är också här som statsmakten är som svagast. Bland dessa migrantarbetare spelar unga kvinnor, vilka ofta utgör två tredjedelar av arbetsstyrkan i enskilda fabriker, en särskild roll. Många direktörer betraktar kvinnliga arbetare som ”fridfulla” för att sedan konfronteras med dem som strejkledare och talespersoner för sina arbetskamrater.
Socialister står för lika rättigheter för migranter och ett slut på diskriminering och polistrakasserier.
Oroligheterna på landsbygden är oemotsvarade i Folkrepublikens historia. Avgörande är att många aktivister i ökande utsträckning har tagit proletära metoder i bruk – vägblockader, ockupationer och till och med lokala generalstrejker. Det återspeglar det faktum att förutom bönder involveras också lantarbetare, migrantarbetare och andra arbetargrupper i kampen.
Den omfattande oron på landsbygden har tvingat Beijing att utlova mer resurser till hälsovård, skolor och lokal infrastruktur. Även om dessa åtgärder kan ha en viss inverkan i en del områden är summorna ändå för små för att ändra situationen i stort.

Broms på medvetenheten

Regimens stora övertag består i den fortsatt låga politiska medvetenheten hos arbetarklassen och de andra förtryckta skikten. En diktatur fungerar alltid som en broms på den politiska medvetenheten. Även på det globala planet har medvetenheten kastats tillbaka till följd av kapitalismens seger i Ryssland och Östeuropa, de socialdemokratiska partiernas nyliberala kursändring och den hittillsvarande avsaknaden av ett massbaserat alternativ till kapitalismen.
Det var inte socialismen som misslyckades i Kina. Det var systemet med stalinism, byråkratisk kontroll uppifrån och ned, som misslyckades. De första årtiondena efter revolutionen lyckades Maos regim, trots det ständiga slöseriet och misshushållningen som alltid vidhäftar byråkratiskt styre, leda en industriell och social omvälvning med spektakulär tillväxt. I takt med att den ekonomiska styrningen blev mer komplex gick emellertid den byråkratiska regimen in i en djup och utdragen kris, under vilken den inneboende potentialen i statligt ägande och planering slösades bort och samhället släpades iväg till randen av inbördeskrig.
Den härskande maoiststalinistiska byråkratin vände sig sedan i riktning mot den kapitalistiska marknaden, i synnerhet mot den östasiatiska varianten med statligt dirigerad kapitalism à la Singapore, Taiwan och Sydkorea, som det enda sättet att behålla sin makt och sina privilegier. Framför allt motiverades denna omsvängning av byråkratins skräck för rörelser från Kinas arbetarklass.
Fram till nu har statens morot och piska-taktik i stort sett lyckats isolera protester till lokal nivå och hindrat organisatoriska band mellan städer och provinser. Det finns fortfarande, som en rest av det förflutna, ett medvetandegap mellan arbetarnas hat mot lokala byråkrater och deras kvardröjande förhoppningar om att de centrala ledarna ska vara annorlunda. ”De kommer att lyssna om vi bara kan nå fram till dem”, resonerar många arbetare. Dylika illusioner om ”den gode kejsaren” kommer att raderas ut under händelsernas gång. I Ryssland började 1905 års revolution invävd i liknande illusioner om tsaren, för att sedan utvecklas till den största revolution världen dittills hade sett. De händelserna accentuerades också enormt av närvaron av ett marxistiskt arbetarparti, bolsjevikerna (vilket växte ifrån några hundra till flera tusen medlemmar under år 1905).
I dagens Kina börjar massorna förlora sin rädsla för statlig repression. Det finns en desperation i stämningen – ”Vi har inget att förlora”. Regimen märker också att den inte kan fortsätta att styra på samma sätt som tidigare, vilket inte innebär att den har något färdigt alternativ.
Varje lättnad av den statliga kontrollen kan släppa lös ”kaosets krafter”, som Deng framhärdade i att påpeka. Diktatur innebär i sig själv ett mekaniskt nedtryckande av samhällets centrifugalkrafter, nationella och klassmotsättningar, som kan dra åt skilda håll så snart diktaturens sammanhållande ”bur” lyfts bort.
Detta var faktiskt vad som skedde i Sovjetunionen som ett resultat av det politiska öppnandet, glasnost, som Gorbatjov initierade på 1980-talet. Den kinesiska regimens strateger har ingående studerat detta exempel i förhoppning om att kunna undvika en liknande utveckling i Kina. I avsaknad av en centraliserande kraft kring vilken samhället kan reorganiseras, skulle en kollaps av den nuvarande regimen också kunna medföra en uppstyckning av Kina som en enad stat. Detta blev fallet efter revolutionen mot Manchudynastin 1911, då Kina blev en ”havererad stat” som styrdes av olika krigsherrar. Då, ett årtionde innan den kinesiska arbetarklassen gjorde sitt inträde på scenen, fanns ingen kraft i samhället som kunde fylla det politiska vakuumet.
Under dagens förhållanden kan bara en medveten, helt demokratisk och socialistisk rörelse från arbetarklassens sida, som drar med sig de andra förtryckta klasserna, förhindra samhällets sammanbrott genom att bana vägen till ett högre stadium.

Kan snabbt ändras

I den situation som nu håller på att utveckla sig kan medvetenheten skifta snabbt, framför allt när arbetarnas ilska svämmar över de fördämningar som en enskild fabrik, ett enstaka område eller en stad utgör, och börjar sammanlänka sig med andra protester till regionala eller nationella rörelser. Det var det som började ske i nordöstra Kina för fem år sedan. Det var ett inspirerande exempel på kamp, men dessvärre baserades den enbart på uppsagda arbetare. Eftersom produktionen och vinsterna inte omedelbart hotades kunde direktörer och lokala byråkrater rida ut stormen innan de grep upprorsledarna och statuerade exempel.
En dylik rörelse av arbetare i de ekonomiska centra vid kusten, eller i utlandsägda företag, kan bli svårare att skingra och skulle kunna tvinga fram stora eftergifter från makthavarnas sida. I så fall skulle ett viktigt exempel kunna sättas, en tradition skapas och kanske också grunden läggas till självständiga arbetarorganisationer.
Medvetenheten hos massorna i Kina går nu in i en demokratisk fas: en längtan efter grundläggande demokratiska rättigheter inklusive fri föreningsrätt, demokratisk kontroll över polisen och armén, rätten att bilda politiska partier och fria val på alla nivåer i samhället – men bara ett genuint socialistiskt samhälle kan verkligen garantera sådana rättigheter.

Demokrati och socialism

Uppfattningen att kapitalism och demokrati automatiskt går hand i hand är den största myten i vår tid. Utländska kapitalister investerar i Kina just för att det är en diktatur. De kinesiska och utländska kapitalisterna behöver den nuvarande regimens järnnäve för att försvara sina tillgångar och profiter mot arbetarklassen. Likaså behöver regimen den press som utländskt kapital och den globala marknaden sätter på ekonomin för att disciplinera arbetarklassen till att acceptera privatisering, nedskärningar, längre arbetstider och andra försämringar. Givetvis förnekar bådadera att denna intressesymmetri existerar!
Hongkong utgör ett skolexempel på hur de globala och kinesiska kapitalisterna ställer sig till demokrati – de är helt emot den.
I dagens Hongkong står de lokala stormännen – tycoons – och det kinesiska kommunistpartiet, KKP, på samma sida i sitt stenhårda motstånd mot allmän rösträtt. Tycoons själva har redan rösträtt i de lokala valkommittéerna, och de röstar på KKP:s kandidater. Kapitalisternas synsätt avslöjades i en rapport från Hongkongs regering gjord år 2006 som varnade: ”om allmän rösträtt infördes eller fungerande valsystem snabbt slopades kanske Hongkong skulle bli en välfärdsstat”(!).
Grundläggande demokratiska rättigheter såsom rösträtt, föreningsfrihet, rätten till facklig anslutning och strejkrätten har alltid uppnåtts genom masskamp eller hot om masskamp. Större delen av Europa fick inte rösträtt förrän efter den ryska revolutionen 1917, vilken pressade kapitalistregeringar till långtgående eftergifter i åtskilliga länder.
Det är främst arbetarklassen och dess organisationer – fackföreningar och arbetarpartier – som varit den ledande kraften i kampen för demokratiska rättigheter.
Det finns situationer när den härskande klassen tvingas att gå från diktatoriska till ”demokratiska” metoder för att ta udden av en masskamp som hotar dess makt. Så var fallet i Indonesien 1998 och i Ryssland när dess stalinistiska system höll på att falla i början på 1990-talet. Men nu, 10-15 år senare, är Ryssland och Indonesien knappast några blomstrande demokratier.
Ett annat exempel är Taiwan, där den gamla regimen på 1980-talet, ställd inför massprotester, tvingades gå från diktatoriskt till ”demokratiskt” styre. I avsaknad av en medveten ledning för arbetarklassen, som skulle ha kunnat organisera ett avskaffande av kapitalismen, blev dock utgången istället ett politiskt system som domineras av två korrupta kapitalistiska block, det blå och det gröna. Ett talesätt säger att det spelar mindre roll vilket färgblock som vinner val, politiken styrs ändå av det svarta, det vill säga korruptionen!
Kapitalismen i Kina har återskapats under det stalinistiska styrande partiets överinseende, i nära samarbete med utländsk kapitalism genom globaliseringsprocessen. Den kinesiska kapitalistklassen är extremt beroende av detta statsmaskineri, framför allt för att skydda den från arbetarklassen, och på grund av detta beroende är dess demokratiska ambitioner och vilja till regimförändring nästan obefintlig.
I själva verket går det nästan inte att betrakta den som en oavhängig borgarklass. Genom en av de ironier som historien är så rik på, utgörs kapitalistklassen i Kina mestadels av en utväxt från den stalinistiska statsapparaten. Av de 20 000 rikaste miljonärerna är 90 procent antingen partimedlemmar från statsapparaten eller släktingar till dessa.
Kapitalisterna behöver inte bara skydd från arbetarna utan också från sina rivaler, inklusive de utländska kapitalisterna. I Kina idag har vi ett extremt uttryck för fenomenet statskapitalism. ”I en kapitalistisk stat betyder statskapitalism att den godkännes av staten och kontrolleras av staten till gagn för borgerligheten och till förfång för proletariatet” (Lenin, Collected Works, vol. 32, s 491).

Framtida uppgifter

Den samhällskraft som kan åstadkomma demokratisk förändring är arbetarklassen, och dess kamp är oskiljbar från kampen för socialism. De stalinistiska ”kommunist”-partierna förr i tiden lyckades aldrig förstå detta samband. Tyvärr finns även idag många vänstergrupper som upprepar misstaget att inte koppla ihop kampen för demokratiska rättigheter med kampen för socialism.
De uppgifter som arbetarklassen i Kina idag står inför utgör en ny och säregen bekräftelse av Trotskijs teori om den permanenta revolutionen.
En avgörande aspekt i dagens kamp för demokratiska rättigheter är de förtryckta minoriteternas och nationaliteternas situation.
Efter att ha övergivit Maos förvrängda ”socialism” är den kinesiska regimen idag mer och mer beroende av Hankinesisk nationalism som sitt ideologiska ”klister” för att hålla ihop samhället och skyla över sina egna misslyckanden. Detta uttrycktes av Lin Zhibo, ställföreträdande redaktör för Folkets Dagblad: ”I Kina idag håller ett ideologiskt vakuum på att uppstå. Vad kan Kina lita till för att hålla ihop? Jag tror att utöver nationalism finns inget att tillgripa”.

Internationalism

Socialister är emot chauvinism och förtryckande av nationella och religiösa minoriteter och är för rätten till nationellt självbestämmande, men det innebär inte att vi stödjer vare sig politiken eller metoderna hos de borgerligt ledda grupperna för oberoende, vare sig det gäller Tibet eller Xinjiang, eller Taiwan heller för den delen, lika lite som vi stödjer kinesisk kapitalism.
En nations förtryck av en annan kan i likhet med klassförtryck bara avskaffas genom ett globalt avskaffande av kapitalismen.
Precis som när det gäller allmänna demokratiska rättigheter är en enad arbetarklassrörelse som kämpar för socialism den enda kraft som kan lösa den nationella frågan. En demokratisk arbetarrörelse måste dock uppträda med stor känslighet gentemot förtryckta minoriteters nationella och religiösa känslor.
Socialister är inte för en uppsplittring av Kina, vilket skulle vara enormt hämmande såväl ekonomiskt som på andra sätt. Ingen enad stat kan emellertid fortleva genom tvång. I grund och botten är detta bara möjligt på basis av en demokratisk och frivillig federation av folk, ett socialistiskt Kina i en socialistisk värld.

Vincent Kolo
www.chinaworker.info

Det kapitalistiska språngets baksida:

MILJÖKATASTROF Kina har nu gått om USA som världens största producent av växthusgaser. Nedsmutsningen av Kina kostar tio procent av BNP varje år – hela landets tillväxt – enligt Världsbankens beräkningar.
DÖDLIGA GRUVOR Förra året dog 4 700 arbetare i gruvorna, enligt de officiella siffrorna. Den verkliga siffran kan dock vara minst fyra gånger så hög, många av olyckorna och dödsfallen rapporteras aldrig in. Enligt de officiella siffrorna är det i alla fall 70 gånger farligare att arbeta i en gruva i Kina än att arbeta i en gruva i USA, och jämfört med Indien och Ryssland dör sju gånger fler gruvarbetare i Kina varje år, enligt den officiella kinesiska nyhetsbyrån Xinhua (Sverige Radio Ekot den 21 augusti).
FATTIGDOM 135 miljoner kineser lever i extrem fattigdom (Svenska Dagbladet den 12 oktober).
INKOMSTSKILLNADER Enligt officiell statistik tjänar de rikaste 10 procenten av hushållen 21 gånger mer än de fattigaste 10 procenten. Enligt Asiens utvecklingsbank är inkomstskillnaderna i Kina något större än i USA. ”Men andra undersökningar säger att de rikaste tjänar 55 gånger mer än de fattigaste. Det skulle göra inkomstskillnaderna i Kina större än i Brasilien och Argentina” (finländska Aktia Sparbank Abp Ekonomisk översikt: September 2007).
REKORDMÅNGA MILJARDÄRER Miljardärerna i Kina har haft ett bra år. De blir både fler och rikare. I genomsnitt har Kinas 800 rikaste personer fördubblat sina förmögenheter på ett år och landet har nu flest dollarmiljardärer i världen efter USA (Sveriges Radio Ekot den 10 oktober).
KINAS RIKASTE Kinas rikaste person, Yang Huiyan, har fått sin förmögenhet i arv (mest i form av fastighetsaktier) av sin far. Yang Huiyan är god för över 16 miljarder dollar, motsvarande 102,8 miljarder kronor.