Legosoldater och flyktingkris

Blackwaterskandalen visar Irakkrigets rätta ansikte

Publicerad av Ulrika Waaranperä

Tema: USA:s krig mot Irak

Vaktbolaget Blackwater har fått oönskad publicitet efter dödsskjutningarna av 17 civila, obeväpnade irakier. Nu ger de privata krigskontraktörerna i Irak den lönsamma krigsindustrin ett tydligare ansikte, samtidigt som USA förlorar ännu mer trovärdighet.

Tidningen Vanity Fair uppger att USA betalar lika mycket till privata vaktbolag i Irak som de sammanlagda skatteinkomsterna från amerikaner med en årsinkomst under motsvarande omkring 660 000 kronor. Om det är sant, betyder det att 90 procent av alla skattebetalare lika gärna skulle kunna betala sina skattepengar direkt till kontraktörerna... Andra siffror säger att utgifterna för privata vaktbolag utgör 40 procent av krigets totala kostnader.

Skyddar diplomater

Enbart Blackwater har fått uppdrag i Irak av amerikanska utrikesdepartementet för närmare 6,6 miljarder kronor, framförallt för att skydda Vita husets diplomater. Bland de andra vaktbolagen är Blackwater ökänt för sin ”överentusiasm”. Blackwaters ägare, Erik Prince, har samarbetat militärt med Navy Seal i både Bosnien och på Haiti.
Uppgifterna om hur många legosoldater, vakter och annan personal, direkt eller indirekt avlönad av den amerikanska administrationen, som finns i Irak är extremt svåra att få tag i, både för journalister och kongressledamöter.
Jeremy Scahill, undersökande amerikansk journalist som nu ger ut en bok om Blackwater, säger att det i juli i år fanns 630 vaktbolag i Irak med totalt 180 000 anställda från fler än 100 länder. Antalet amerikanska soldater är för tillfället 160 000.
Att privatanställd personal och legosoldater används i krig är ingenting nytt. Redan romarriket använde sig av legosoldater. Dock, påpekar Scahill, blev romarriket beroende av legosoldater först när det närmade sig sin kollaps. I Gulfkriget 1991 gick det till exempel 60 ”vanliga” soldater på varje legosoldat.
The Economist är mer blygsamma och uppskattar antalet legosoldater i Irak till 20 000-30 000. Förklaringen till de vitt skilda siffrorna ligger troligen i definitionen. Många av de som arbetar för vaktbolag i Irak har på pappret ”civila” arbetsuppgifter, som att köra lastbil, men genom belägrat område.
Förra gången Blackwater drog uppmärksamhet till sig var år 2004. Då dödades fyra anställda som skulle bevaka en konvoj av en ilsken mobb. Anhöriga stämde Blackwater för att vakterna varit för dåligt utrustade.
Den största skillnaden mellan amerikanska soldater och inhyrd personal i Irak är att de senares dödsfall inte räknas in i statistiken. De privatanställda opererar också utanför irakisk lag, varför den irakiska regeringen efter Blackwatermassakern inte kan göra mer än att be dem lämna landet inom sex månader. Bland vanliga amerikanska soldater är antalet som ställts inför krigsrätt hemma i USA försvinnande litet, men för de privatanställda är den siffran noll; inte en enda person, efter ett krig som har pågått i snart fem år.
De privatanställda vakterna och soldaterna i Irak har mycket olika bakgrund. Bland dem finns högt utbildade legosoldater som påstås tjäna ”mer än försvarsministern”, men det finns också gott om personal från tredje världen. En chilensk sociolog kallar det för outsourcing, som alltid tänkt att sänka kostnaderna. Han pekar också på det märkliga i att Chiles regering och befolkning motsätter sig kriget, men att många chilenare ändå deltar i det, anställda av privata bolag.

Kriget och pengarna

Krig har alltid handlat om tillgångar och pengar, men en förutsättning brukade vara att de styrande fick massorna att utkämpa krig som de själva inte tjänade något på. USA har i detta krig försökt lösa rekryteringsproblemen genom att vända sig till de fattigaste och mest marginaliserade områdena, som om man tänkte att ungdomarna där ändå inte har någon framtid.
I slutändan handlar det om att låta andra utkämpa Vita husets krig, dessutom till ett billigare pris och utan risk för obekväma dödssiffror.
Missnöjet fortsätter emellertid att sprida sig och uttrycks numera också av högt uppsatta krigsveteraner. Det senaste exemplet är general Ricardo Sanchez, högste befälhavare vid invasionen av Irak år 2003. Till tidningen Guardian säger han att Bushadministrationen hade en katastrofal och orealistisk krigsplan, som har utvecklats till ett mardrömskrig utan någon lösning i sikte.
Vita huset gör för tillfället allt för att hitta siffror som man kan framställa som framgångar.
En är att det sekteristiska våldet har sjunkit med 55 procent sedan december förra året, men om man hade använt mars månad i år som jämförelsemånad, skulle skillnaden ha varit nästan obefintlig.
En demokratisk senator påpekar att administrationen borde ta av sig sina rosa glasögon och säga som det är: att minskningen till stor del kan förklaras av att många områden nu har rensats på sina minoriteter och att polariseringen mellan olika irakiska grupper snarare har ökat.

”Samarbete” med miliser

Ett exempel på detta är att många irakiska miliser nu lierar sig med amerikanska trupper. I den sunnidominerade staden Qaem samarbetar den lokala milisen med amerikanska trupper för att slänga ut shiitiska grupper. Det mönstret sprids till landsbygden söder om Bagdad, där den sunnitiska 1920-talsrevolutionens garde eskorterar amerikaner i jakten på grupper kopplade till al-Qaida.
Detta är dock ett ”samarbete” baserat på det minst onda. Sunniter i gemen avskyr fortfarande sina utländska ockupanter, men tycks för tillfället anse att al Qaida är den farligaste fienden, uppger The Economist. Talande är ett samtal med en sunnitisk exrebell som en amerikansk soldat refererar till på sin blogg: ”Vill du döda mig?”, frågar amerikanen. ”Ja. Men inte idag.”, svarar sunniten.

Turkiet

Nu hotar oron också Iraks ”norra lugna hörn”, sedan Turkiets premiärminister Erdogan hotat med en väpnad invasion riktat mot den kurdiska PKK-gerillan, som har kämpat mot turkiska soldater sedan 1984. USA är lierad med både Turkiet och Irak, vilket gör all turkisk militär närvaro i irakiska Kurdistan mycket obekväm. Lugnet i Kurdistan är det sista halmstrået i USA:s försök att hävda att Irak inte har kollapsat totalt sedan invasionen 2003.
För kvinnor är Kurdistan inte något lugnt ställe. Kvinnornas situation är dock Iraks osynliga problem. Sjukhusen i Erbil och Sulaimaniya i Kurdistan rapporterar om att 112 respektive 163 kvinnor dödades med hedersmotiv enbart under första halvåret år 2006.
Tidskriften Bang beskriver hur kvinnor i Irak inte bara är extra utsatta för det sekteristiska våldet och råkar ut för kidnappningar och våldtäkter. Kvinnornas frihet i övrigt har också kringskurits ännu mer sedan Saddams tid, med hårdare regler för klädsel samt var, när och i vilka situationer kvinnor får befinna sig.
Flyktingsiffrorna är ett annat tydligt tecken på det katastrofala läget. Fyra miljoner irakier befinner sig på flykt och inget tyder på att flyktingströmmarna minskar.

Hinder för internflyktingar

De ungefär två miljoner internflyktingarna är ett så stort ekonomiskt problem för de mer stabila delarna av Irak, att FN uppger att 11 av 18 provinser nu sätter upp hinder. Vart flyktingarna ska ta vägen är det ingen som vet. Också Syrien och Jordanien, de grannländer dit de flesta har flytt, stänger sina gränser.
I EU-ländernas Fort Europa kommer ingen in utan stora besparingar. Att USA skryter med att man ”öppnar armarna” betyder att man tar emot 12 000 flyktingar, särskilt utvalda från flyktinglägren i Syrien och Jordanien. Som jämförelse kan sägas att Syrien ensamt tagit emot 1,4 miljoner flyende irakier.

Ulrika Waaranperä