Venezuela: Bakslag för Chavez

Folkomröstningens resultat visar på behovet av ett tydligt socialistiskt alternativ

Publicerad av Karl Debbaut

Plats: Caracas

Folkomröstningen om Chavez förslag till en ny grundlag som hölls i Venezuela den 2 december har tragiskt och oturligt nog resulterat i ett nederlag. Det var första gången på nio år som Chavez förlorade ett val. Högeroppositionen kommer hävda att jasidans förlust är deras seger. Och valresultatet kommer att förstärka och uppmuntra högern. Den är också en förvarning om hotet från kontrarevolutionen. 50,7 procent röstade nej till de föreslagna förändringarna och 49,2 procent för. Hela 44 procent av befolkningen avstod från att rösta.

Fyra miljoner röstade för Chavez förslag. Det betyder att Chavez har förlorat 3 miljoner röster sedan presidentvalet i december 2006. Antalet jaröster är också mindre än antalet medlemmar i det nyligen lanserade PSUV, som sägs ligga på strax över 5 miljoner. Samtidigt ökade högern antalet röster med 300 000 jämfört med valet i december 2007.
Resultatet är ett bakslag för Venezuelas regering och för projektet ”Socialism i det 21:a århundradet”. Chavez föreslog 69 förändringar av den grundlag som antogs i valet 1999. Till de viktigaste förändringarna hörde slopandet av begränsningarna för hur många gånger en president kan bli omvald, sex timmars arbetsdag och erkännandet av arbetar- och kommunala råd som statliga organ. Den nya konstitutionen skulle också ha döpt om Venezuela till en ”Socialistisk bolivarisk republik”.

Orsaker till förlusten

Förlustens bakomliggande orsaker finns i motsättningarna och svagheterna i det program och de metoder som förts fram av regeringen och rörelsens ledning. Trots viktiga progressiva reformer som har gynnat de fattigaste delarna av samhället kvarstår kapitalismen som system, tillsammans med svåra sociala problem och en växande byråkrati.
Den sociala situationen i Venezuela är breddfylld av motsättningar. Venezuelas ekonomi blomstrar, men fördelarna kommer framförallt medelklassen och den styrande eliten till del. Samtidigt som regeringen har introducerat reformer som gynnat de fattigaste skikten, har den misslyckats med att minska såväl fattigdom som brottslighet på något avgörande sätt. Gapet mellan fattiga och rika finns kvar och situationen i de fattiga delarna av Caracas har till och med förvärrats. År 2006 begicks 5 mord om dagen i Caracas. I november i år dödades i genomsnitt 11 personer varje dag och framför allt i de fattigaste områdena. Medan de rika och medelklassen köper den senaste teknologin och äter på de finaste restaurangerna, lider majoriteten av befolkningen av livsmedelsbristen som har skapats av de stora matproducenterna och distributörerna.

Livsmedelsbrist

Opinionsmätningar visade nyligen att 75 procent av befolkningen har drabbats av livsmedelsbristen. Det är vanligt att mjölk, ris, bönor och andra basvaror inte finns att köpa i de statligt subventionerade livsmedelsaffärerna. Regeringen har inte lyckats lösa problemet. Och den har inte använt expropriationsrätten mot dem som saboterar ekonomin och den planerade matproduktionen. Istället har regeringens politik ökat Venezuelas importberoende. Det här har påverkat opinionen. Förra månaden visade en undersökning att 75 procent av venezolanerna trodde att livsmedelsbristen berodde på att arbetsgivarna försöker att sabotera för regeringen. I förra veckan, just innan omröstningen, visade dock samma opinionsmätning att de flesta venezolaner skyllde problemen på regeringens ineffektivitet och korruption. Den ilska och frustration som har skapats av de sociala förhållandena och den växande byråkratin resulterade i ett lågt valdeltagande i de fattiga distrikten, medan deltagandet var betydligt högre i de rika distrikten i östra Caracas.
Venezuelas ekonomi domineras av fem familjer (Cisnero, Mendoza, Caprile, Boulton och Phelps) som kontrollerar bland annat livsmedelsproduktionen. Så länge de har kontrollen finns ingen lösning på krisen, som orsakas av kapitalismen. En socialistisk regering skulle nationalisera de oligarkiska familjernas industrier och underställa dem arbetarnas kontroll och styre. Hittills har dock regeringen inte varit beredd att göra detta.
Den imperialistvänliga oppositionen kommer att försöka använda valresultatet till att vrida klockan tillbaka till tiden före Chavezregeringens fattigdomsreformer och socialistiska idéer. Det här kommer inte bara att påverka situationen i Venezuela, utan troligen också de reformistiska regeringarna i Bolivia och Ecuador. Kubas Fidel Castro varnade i förra veckan för de effekter på Kuba som en förlust för Chavez kunde få. Enligt den spanska tidningen El Pais, får Kuba 7 miljarder dollar i ekonomiskt bistånd från Venezuela.
Efter presidentvalet i december 2006 gjorde Chavezregeringen en vänstersväng genom att förstärka sitt socialistiska budskap och nationalisera telekomföretaget CANTV och elbolaget Electricidad de Caracas. Chavez har också talat om den permanenta revolutionens idé och har citerat Trotskij.

Byråkratisering

CWI applåderade de här stegen, men vi pekade också på nödvändigheten av att ta över ekonomins huvudsektorer och ställa dem under arbetarnas kontroll och påbörja en demokratisk produktionsplan. Detta skedde aldrig. Istället bestod de toppstyrda och byråkratiska arbetsmetoder som har karaktäriserat Chavez regim.
Nationaliseringarna och introducerandet av gemensamt ägande eller gemensam ledning av vissa fabriker är exempel på den metoden. Medan arbetare för första gången har getts möjlighet att säga sitt om hur deras företag ska skötas, har regeringen försökt behålla kontrollen genom att tillsätta majoriteten av fabrikscheferna. Så snart det har uppstått konflikter mellan självständiga, förtroendevalda fackliga representanter inom UNT och regeringens byråkrati, har regeringen tvingat igenom sin vilja. De självständiga fackliga representanterna har också hotats av Chavez, som sagt att han inte är för oberoende fackföreningar och att de istället borde gå med i det nya PSUV.

Har gett högern argument

Chavez har upprepat att PSUV måste byggas demokratiskt underifrån, men han insisterade ändå på att alla partier i Chavezkoalitionen borde upplösas och istället gå in i PSUV. De partier som inte ville göra detta isolerades och anklagades i vissa fall för att vara oppositionsvänliga, också när så alldeles uppenbart inte var fallet, som ifråga om Venezuelas kommunistiska parti. Nu när lokala partiföreningar har satts upp och delegaterna till den första konferensen valts, står det klart att partiet kommer att styras uppifrån av de Chavezvänliga politiker som har lämnat sina egna partier.
Denna toppstyrning har spelat oppositionen i händerna. De hävdar att Chavez vill installera en Kubaliknande enpartiregim. Detta har börjat få brett gehör på grund av byråkratiseringen och korruptionen i kretsen runt Chavez och på grund av rädslan för att en ”smygande diktatur” är på väg att införas. Åtgärder som indragandet av sändningstillståndet för RCTV (en oppositionsvänlig TV-station) har också gett högern möjlighet att spela på rädslan för att de demokratiska rättigheterna är hotade, en rädsla som är utbredd inom bland annat medelklassen. Det var RCTV-frågan som fick högern att åter börja organisera sig. CWI varnade för den risken i juli 2007 i artikeln ”RCTV och frågan om media”.
Resultatet i folkomröstningen är inte en avgörande förlust och det betyder inte att den USA-vänliga oppositionen kommer att ta kontrollen över landet och genast avsätta regeringen.
Det kan emellertid leda Chavez in på en högerkurs, vilket i sin tur skulle stärka kontrarevolutionen. Det är också möjligt att högern går för långt i sin offensiv och provocerar fram en vänstersväng bland massorna.
Oavsett hur det går till, kommer valförlusten att stärka kontrarevolutionen och är på så sätt en allvarlig varningssignal till arbetarklassen och massorna.
Krisåtgärder behöver vidtas. En beslutsam kampanj mot byråkratin måste initieras. Fackföreningsrörelsen borde gå före med att sätta upp demokratiskt valda kommittéer på arbetsplatserna och i bostadsområdena, kommittéer som sedan kan föra fram deras krav och driva kampanjer. Dessa kommittéer skulle kunna utgöra början till en motvikt till de korrupta statliga institutionerna och upprätta ett genuint system för arbetarkontroll på arbetsplatserna.
Arbetarklassen behöver föra fram sina egna självständiga krav och bygga sina egna organisationer som kan försvara dem och de reformer regeringen hittills har genomfört.

Kamp för socialism

Socialismen är omöjlig så länge ekonomins nyckelsektorer inte nationaliseras och underställs arbetarnas kontroll. På samma sätt är socialismen omöjlig utan arbetardemokrati.
Detta bakslag visar att det är arbetarklassens organisationer som måste spela den ledande rollen om reaktionen ska kunna slås tillbaka och socialismen kunna byggas.

Karl Debbaut, CWI