Finska klasskriget 1918

Publicerad av

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia, Ryska revolutionen

Här ses vita soldater arkebusera 13 rödgardister i Länkipohja, södra Finland, på morgonen den 17 mars 1918 (foto: )
Här ses vita soldater arkebusera 13 rödgardister i Länkipohja, södra Finland, på morgonen den 17 mars 1918 (foto: )
90 år har gått sedan Finlands arbetare och torpare led sitt ödesdigra nederlag. Deras revolutionsförsök kom för sent och förlusten vändes i terror. Den vita motståndarsidan fick felaktigt gå till historien som ”Finlands befriare”.
Den röda sidans arbetare och bönder slogs för frigörelse från en parasiterande klass av kapitalägare, för människovärdet. Den vita sidans borgare, affärsmän och fabriksägare stred för att bevara sin ekonomiska och politiska makt, även om man ville ge sken av att man stred för Finlands självständighet.
Men att påstå att man slogs mot Ryssland var att slåss mot väderkvarnar. Precis innan kriget bröt ut, hade Lenins bolsjevikregering gjort vad de finska borgarnas handelspartner tsaren vägrat att göra och gjort Finland till en självständig nation – för första gången någonsin. Vad den vita sidan istället slogs mot var den finska arbetarklassen, och det var finska arbetare, inte påstådda ryska agenter, som mördades och förföljdes också när kriget var slut.

1917 – radikalitetens år
I november 1917 hade bolsjevikerna i Ryssland slutgiltigt tagit makten. 1917 blev radikalitetens år också i Finland, med storstrejker och demonstrationer. På en avgörande punkt skilde sig Finland från Ryssland; man saknade ett revolutionärt parti. Det fanns visserligen, precis som i Ryssland, bolsjeviker som insåg vikten av att ta den politiska makten – men de saknade förankring bland Finlands arbetare och torpare, som i brist på politiskt program stred på instinkt och vaga paroller.
Arbetarnas ledning fanns istället i det socialdemokratiska partiet, som hade haft egen majoritet i den finska riksdagen (lantdagen), men som nu befann sig i ett läge av djup splittring. De saknade både ett revolutionärt program och den egentliga viljan att ta den fulla makten.
1809 nådde 600 år av svenskt välde över Finland sitt slut. I stället blev landet nu ett storfurstendöme under Ryssland, med ett eget parlament, lantdagen, men med tsaren som högsta styresman. Hatet mot de gamla herrarna levde kvar och när en nationalistisk rörelse växte fram, riktade den sig inte mot Ryssland, utan mot den svenskspråkiga minoriteten, som hade fortsatt makt över ekonomin och den högre utbildningen.
Med ökat ekonomiskt välstånd, växte Finlands första ”egna” borgarklass fram. En borgarklass som noga vårdade sina relationer till Ryssland, där man hade sina viktigaste handelsförbindelser.

Det första röda gardet

1905 inspirerade strejkerna och demonstrationerna i Ryssland de finska arbetarna, som bildar sitt eget röda garde för att försvara sig. I april genomfördes en arbetardemonstration för rösträtt i Helsingfors, vars avslutningsmöte samlade 35 000 och därmed blev den dittills största demonstrationen i Finland.
Efter fortsatta oroligheter och protester införs rösträtten i Finland 1906, allmän för kvinnor och män som var 24 år fyllda och skuldfria.
De finska socialdemokraterna ökade sitt stöd avsevärt under revoltåren: från att ha haft dryga 16 000 medlemmar 1904, hade man 85 000 medlemmar 1906. Efter det första valet till lantdagen 1907 inriktade sig socialdemokraterna främst på den parlamentariska vägen. I samma veva upplöste man också det röda gardet. Socialdemokraternas parlamentarism avspeglade dock inte stämningarna bland Finlands arbetare. År 1910, efter tre år i lantdagen, hade medlemstalet åter sjunkit tillbaka till 52 000.
År 1914 drogs Finland in i första världskriget. För vanligt folk betydde det strejkförbud och lönesänkningar, vilket ökade organiseringsgraden. Två år senare vann socialdemokraterna för första gången egen majoritet i lantdagen.
I februari 1917 avsatte Rysslands arbetare äntligen den förhatliga tsaren. Finska arbetare följde händelserna i Ryssland med största intresse, och utvecklingen i Ryssland kom också att avspegla sig i Finland, både i fråga om stämningarna bland folket och politiskt och ekonomiskt.
Den finska industrin drabbades till exempel direkt när Kerenskijs provisoriska regering (en borgerlig regering som tillsattes efter att tsaren hade störtats i Ryssland i februari 1917) la band på militärutgifterna, som under tsarens tid hade skjutit upp till monstruösa höjder. Tiotusentals finska industriarbetare blev arbetslösa.
Det var dåliga tider i Finland: de fattiga svalt och i städerna utbröt så kallade ”smörkravaller” då arbetare helt sonika beslagtog livsmedelslagren. Händelserna i Ryssland sporrade radikaliseringen. I april strejkade 40 000 finska arbetare för kortare arbetstid med bibehållen lön, och införde sedan ensidigt åttatimmarsdagen; man gick helt enkelt hem efter åtta av arbetsdagens timmar.
Under maj månad började röda garden åter upprättas för att man skulle kunna försvara de framsteg man hade kämpat sig till i fabrikerna.

Reaktionen vinner mark
Precis som i Ryssland, vann reaktionen emellertid mark under sommaren. I Finland märktes de första reaktionära tecknen i form av de skyddskårer som upprättades under sommaren 1917. Redan 1915 hade den vita sidan börjat skicka folk, främst studenter, för militär utbildning i Tyskland.
I juli 1917 utropade Finland, under socialdemokraternas styre, sig självständigt. Detta gick emot Kerenskijregeringens vilja – men det gick också emot den finska borgarklassens intressen. I kölvattnet på julireaktionen, som hade slagit mot Petrograds arbetare, uppmanade Finlands vita Kerenskij att upplösa lantdagen och utlysa nyval.
I valen den 1-2 oktober samarbetade de borgerliga partierna över parti- och språkgränser och socialdemokraterna förlorade makten – trots att de vann ytterligare 70 000 röster jämfört med föregående val.
Kort därefter, den 7 november enligt vår kalender, säkrade den oblodiga oktoberrevolutionen i Ryssland makten i sovjeternas händer.
Dagen efter la de finska social-demokraterna fram sitt Me vaadimme-manifest (Vi kräver-manifest), som framhöll alla de viktiga dagskraven på arbete, mat och makt till folket.
Lenin skickade ett budskap som löd ”res er, res er utan dröjsmål och ta makten i de organiserade arbetarnas händer”. Finlands socialdemokrater tvekade dock.
Den 9 november grundades ett revolutionärt centralråd, en samlad högsta ledning för arbetarrörelsen, bestående av LO och det socialdemokratiska partiet. När Vi kräver-manifestet röstades ner i lantdagen, utlyste LO storstrejk. Strejken tvingade borgarna till reträtt; skyddskårer avväpnades överallt där de röda gardena var starka och arbetarna visade att de hade den verkliga makten över samhällets funktioner.
Det revolutionära centralrådet slets mellan att avbryta strejken och bilda koalitionsregering med högern, och att driva strejken vidare till revolution och ta makten. Trots att stämningarna bland arbetarna var klart revolutionära, kom LO den 18 november med det mystiska budskapet om att ”strejken är slut och revolutionen fortsätter.”
Många arbetare kände sig svikna och majoritetens förtroende fanns hos det röda gardet.
Vänstersocialdemokraten Lauri Leetonmäki konstaterade att massornas vänsterrörelse till största delen var instinktiv, om än klart påverkad och influerad av händelserna i Ryssland. Några som inte lät sig påverkas var dock socialdemokraternas ledning, vilket satte dem i en märklig situation; själva vill man inte ha någon revolution, men man var ändå utsedd till att leda revolutionärer. Så man avvaktade. Och den vita sidan fick tid till att bygga upp sin armé.

Lenin ger Finland fritt
Den 4 januari erkände Sovjetunionens bolsjevikregering Finland som självständigt.
De röda gardena, som var trötta på att hela tiden bromsas av partiledningen, förklarade den 6 januari att man nu agerade oberoende av det socialdemokratiska partiet. Skrämda av revoltstämningarna förklarade den borgerliga regeringen skyddskårerna för Finlands armé. Mannerheim – en gång officerare i tsarens armé – utsågs till den vita arméns befälhavare.
De röda gardena pressade nu socialdemokraterna till att samla arbetarnas styrkor till försvar. Redan den 19 januari utbröt strider mellan röda och vita styrkor i Viborg.
Socialdemokraternas partistyrelse diskuterade om arbetarna skulle agera defensivt eller offensivt. Till sist fick den revolutionära linjen majoritet i styrelsen.
Sent på kvällen den 27 januari hissades en röd lanterna utanför Folkets hus i Helsingfors och arbetarnas röda garden började ta kontrollen över viktiga funktioner i Helsingfors och i de andra större städerna.
Samtidigt mobiliserade Mannerheim i Vasa och natten till den 28 januari anföll han de ryska garnisonerna i södra Österbotten för att få tillgång till vapen – och förstärka bilden av ett ”frihetskrig” från det Ryssland man redan var självständigt ifrån.

Svenska brigaden
Totalt deltog omkring 160 000 soldater i inbördeskriget, ungefär lika många på vardera sidan. De vita tog till värnplikt, vilket innebar att man tvingade även torpare och bönder som sympatiserade med de röda och som inte lyckades hålla sig gömda i skogarna medan kriget pågick, att strida för de vita.
Dessutom fick man hjälp från Tyskland – och Sverige.
Sverige stod, officiellt och sin vana trogen, neutralt i kriget – men åtskilliga vapentransporter gick över gränsen vid Haparanda utan att myndigheterna reagerade.

Svenska arbetarprotester

Reagerade gjorde istället svenska arbetare. I Haparanda försökte de aktivt och organiserat stoppa vapenleveranserna och i Västerås demonstrerade 5 000 under parollen ”Överklass! Lek ej med elden”.
Samtidigt skrämdes många av Sveriges liberaler och välbärgade lika mycket som sina finska kompanjoner av händelserna i Finland. Bland de namnkunniga personer som gav sitt stöd till den vita sidan fanns Selma Lagerlöf och Ellen Key.
Formellt sett var det olagligt för svenska medborgare att delta i ett krig utomlands, vilket till och med socialdemokraterna och liberalerna i Sveriges regering började påpeka sedan arbetarpressen hade dragit igång en redig ”informationskampanj”. Samma regering beviljade dock, efter upprepade påtryckningar, mindre vapenleveranser till Finlands vita och stod på inget sätt på de rödas sida.
De stora dagstidningarna fungerade som reklamspalter för de vita. Längst gick Svenska Dagbladet, som till och med uppmanade svenskar till att anmäla sig som frivilliga – och olagligt eller ej: totalt 1 169 svenskar deltog på de vitas sida, varav omkring 200 var officerare. Den svenska brigaden fick emellertid stora rekryteringsproblem.
Rainer Andersson berättar i sin bok Vad gjorde du i Finland, far? om hur de svenska soldaterna på många håll i Finland hade rykte om sig att utgöras av kåkfarare, suputer och annat ”löst pack”. Vid slaget i Messukylä var de svenska soldaterna så dåligt koordinerade med de vita trupperna att en stor del av dem som dog föll för vita kulor.
Den röda sidans mannar rekryterades på frivilligbasis, värnplikt infördes först i slutet på kriget.
De röda gardena bestod till fyra femtedelar av arbetare som rekryterades genom arbetarorganisationer och var uppdelade efter orter, yrken eller arbetsplatser. Alla befäl tillsattes underifrån och kunde avsättas på samma sätt. Besluten fattades också demokratiskt. Man stred i regel aldrig i större enheter än kompanier, och inom kompaniet var det högsta beslutande organet stormötet.
I efterhand, i förlustens kalla sken, hånades de röda gardena för sin interndemokrati, som förväxlades med brist på stridsvilja. De röda gardena hade brist på disciplin, men knappast på kampvilja, vilket de tyska soldater som mötte arbetare på reträtt från Helsingfors kunde intyga.
Problemet låg även här hos en ledning som inte förmådde att motivera och hålla ihop sina trupper. De var inte tillräckligt militärt skolade, men de hade kunnat lyckas om de bara hade använt den trigger som drev de flesta av rödgardisterna, nämligen den socialistiska drömmen om ett rättvist och jämlikt samhälle, som helt nyligen hade blivit verklighet i Sovjet.
På den röda sidan stred också kvinnor. De verkar ha gjort sitt bästa för att fylla den manliga soldatrollen; på sina håll klippte de till och med av sig håret och valde manliga smeknamn. De blev antagligen ofta hånade, men i många av de manliga rödgardisternas minnesskildringar kan man läsa om en slags motvillig beundran för de kvinnliga rödgardisterna.
Kvinnor möttes också med stor hänsynslöshet av vita soldater, en möjlig förklaring är att företeelsen att med vapen i hand slåss för sin sak var ett så rejält brott med den kvinnliga könsrollen att det blev hotfullt.
Inbördeskrigets strider var utspridda. Bara i Karelen förekom sammanhängande fronter. I de västra och mellersta delarna av Finland stod striderna om järnvägar och vägar.
Tammerfors fall ger en bra bild av hur striderna gick till inne i städerna, där man stred gata för gata. Tammerfors omringades av vita trupper i slutet av mars. De vita försökte sedan ta över de östra yttre delarna av staden, men slogs tillbaka av de röda, som organiserades av Hugo Salmela, sågverksarbetare och mycket militärt begåvad. Man tvingades nu till gatustrider som pågick ända fram till den 6 april, då Tammerfors föll och 10 000 röda togs till fånga.
Både svenska och finska historieskrivare har talat mycket om ”den röda terrorn”. De röda förbjöd borgerliga tidningar, men vidtog inga åtgärder mot borgarna i Helsingfors, som upprätthöll sitt telegrafsystem och kunde sprida underjordiska tidningar. Många hatade godsägare och storbönder och andra vita fångar sköts, men alltid i strid mot ledningens uttryckliga förbud.

Vit terror

Om den röda terrorn var planlös, var den vita terrorn genomtänkt och sanktionerad uppifrån. I syfte att förgöra Finlands arbetarrörelse, avrättade de vita konsekvent tillfångatagna och även fackliga förtroendemän som inte hade deltagit i strid.
Den vita terrorn blev än mer omfattande efter krigets slut, då till exempel några av världens första koncentrationsläger upprättades.
Kort efter Tammerfors föll också Helsingfors. Medan de rödas främsta förband ännu befann sig i Tammerfors, fick den vita sidan hjälp av tyskarna.
De röda styrkorna i Helsingfors var chanslösa och förlorade staden den 14 april. Sedan följde kapitulationerna slag i slag. Den 15 gav sig Åbo utan strid, den 29 april föll Viborg, därefter inringades de röda förbanden mellan Lahtis och Tavastehus. Den 3 maj föll Kouvola, den 4 maj Kotka och Fredrikshamn. Den 16 maj tågade Mannerheim genom Helsingfors – en triumfmarsch som har blivit staty utanför Moderna konstmuséet i dagens Helsingfors.

Oliktänkare utrotades

Det var alltså efter denna triumfritt som den värsta terrorn började. Det bedrevs en formidabel häxjakt på alla som hade tillhört eller haft kopplingar till den röda sidan.
I ett land med 3 miljoner invånare ställdes 67 788 personer inför domstol. Förföljelsen blev ännu ett kvitto på att kriget var politiskt. Den vita sidan ville utrota alla oliktänkande.
Den finske senatorn Heikki Renvall sa till Dagens Nyheter den 14 februari 1918:
”De ska dömas för högförräderi. Möjligen kan det senare ges amnesti åt en del men endast under förutsättningen, att de berövas sina medborgerliga rättigheter och att de i framtiden ej får deltaga i landets politiska liv. De ska göras till en pariasekt.”
Domstolarna dömde 555 personer till döden – men mellan 8 400 och 14 600 röda avrättades under och efter kriget.
Dödssiffrorna har varit svåra att fastställa. Enligt en studie som genomfördes på uppdrag av den finska staten år 2006, stupade fler än 6 000 röda, 3 450 vita samt 1 000 ryssar och tyskar. Krigets totala dödssiffra, baserad på namnen i en databas, är mycket högre, nämligen 36 640.
Även för de som gick fria genast eller efter att ha suttit av kortare fängelsestraff, blev livet hårt. Att ha stridit för den röda sidan var inte precis någon merit...
En kvinnlig veteran har berättat om hur hon inte kunde återvända till hembyn, där alla visste att hon var röd. När hon istället sökte anställning som tjänsteflicka gick hon inte hem hos de borgerliga arbetsgivarna. Att hennes hår ännu inte hade vuxit ut, visade att hon inte bara hade sympatiserat, utan också aktivt stridit för de rödas sak.
Förföljelsens omfattning var klart synlig till och med i lantdagen; då den sammankallades igen efter kriget satt bara en av nittiotvå socialdemokrater kvar på sin plats, de övriga hade dödats, satts i fängelse eller flytt.
Det största hånet var att dödstalen och förföljelsen vändes emot den röda sidan. Att bilda röda garden, att kämpa för sin sak, att alls resa sig, var misstag; ”detta åstadkom ert upprorsäventyr”, sa den finska socialdemokratin, redan dominerad av högersossar.
Yrjö Sirola, som varit redaktör för arbetartidningen Työmies och som hade hört till vänsterfalangen inom socialdemokratin, skrev dock från sin exil i Ryssland 1919: ”Den vita terrorns grymma framfart, fånglägrens dödsfasor och reaktionen som följde på dem – vad har de betytt? – De har betytt att rödgardismen till fullo har bevisat sitt existensberättigande.”

Den livsviktiga makten
I Finland tvingades majoriteten än en gång att böja sig för kapitalet, och det förlorade klasskriget bäddade inte bara för terrorn i hemlandet, utan också för den som senare inleddes i Ryssland.
Det visar hur livsviktig frågan om makten är. Den som har den ekonomiska makten kan bestämma över den andres bröd, och därför också död. Det betyder att det enda rimliga maktförhållandet är att det är majoriteten som organiserar, styr och fördelar vinsterna från den produktion de idag bara utför. Först under demokratisk socialism kan det rättvisa samhället bli verklighet.
De rödas förlust i Finland visar också att den som har makten inte lämnar ifrån sig den frivilligt. Och att arbetare för att ta makten måste slå till i rätt ögonblick, vara starka och samordnade.

Ulrika Waaranperä

Källor: Finlands röda garden
av Raimo Mankinen och
Carsten Palmaer.
Vad gjorde du i Finland, far?
av Rainer Andersson.