Tham om Tysklands nyliberala stålbad

Berliner Republik – en argumentsamling mot högerpolitik

Publicerad av Katja Raetz

Tema: Böcker

BOK
Titel: Berliner Republik.
Författare: Carl Tham.
Förlag: Atlas 2007.
I Berliner Republik tecknar Carl Tham, som mellan 2002 och 2006 var Sveriges ambassadör i Tyskland, en detaljrik och faktaspäckad bild av utvecklingen i Tyskland efter andra världskrigets slut 1945.

Carl Thams bok spänner över en tid som börjar med Tysklands delning i en västtysk kapitalistisk stat under amerikansk kontroll och en östtysk stalinistisk stat under sovjetisk kontroll och slutar år 2007, 17 år efter Tysklands återförening.
Men boken koncentrerar sig framförallt på utvecklingen under de sista tio åren. En tid då den tyska välfärden blivit allt mer ansatt samtidigt som splittringen mellan östra och västra Tyskland har bibehållits.
År 1998 blev slutpunkten för 16 år av högerstyre i Tyskland. Efter valet 1998 bildade socialdemokraterna (SPD) en koalitionsregering med de Gröna (miljöpartiet).
Då fanns förhoppningar om att maktskiftet skulle innebära förbättringar och ett slut på de stora nedskärningarna som började genomföras i mitten av 1990-talet.
I början av 1990-talet stagnerade den tyska ekonomin och arbetslösheten ökade snabbt. Som Tham påpekar bidrog Tysklands återförening år 1990 till den tyska kapitalismens nuvarande kris. Återföreningen, efter att stalinismen hade kollapsat i Östtyskland (DDR), följdes av en gigantisk industri- och jobbslakt i det som en gång varit Östtyskland.
Inget gjordes för att bibehålla industrin, tvärtom: ”det forna Östtyskland utsattes för en historisk sett rekordsnabb avindustrialisering. På två år (1990-92) sjönk volymen av den östtyska industriproduktionen med två tredjedelar. Efter några år återstod endast cirka 25 procent av industriarbetsplatserna”.

Ett oerhört pris

Östra Tyskland kommer för en lång tid framåt att vara beroende av den västra delen. Mellan år 1990 och år 2003 var nettoöverföringen från väst till öst cirka 950 miljarder euro, ungefär fyra procent av BNP. Det var kvinnorna som framför allt fick ta smällen. I mitten av 1990-talet var kvinnornas arbetslöshet i östra Tyskland dubbelt så hög som männens.
Enligt Tham är det ett mediadrev styrt av högerpolitiker som har tvingat fram attacker mot välfärden och som pressade den s k röd-gröna regeringen (regeringskoalitionen efter 1998) till hårdare tag. Men faktum är att socialdemokraterna och de Gröna inte hade någonting att sätta emot detta tryck.
År 2003 presenterade den s-ledda koalitionen ett ”reformpaket” som kallades Agenda 2010 och som innehöll omfattande nedskärningar. Särskilt hårt drabbades de arbetslösa av Hartz IV, vilket var namnet på en ny lag med udden riktad mot långtidsarbetslösa. Mottot var ”främja och fordra”. Hartz IV-lagen möttes av stora protester och massdemonstrationer. De argument som socialdemokraterna och de Gröna använde för att motivera försämringarna var snarlik de som den svenska högerregeringen idag använder för sina attacker mot sjuka och arbetslösa.

Attacker mot arbetslösa

Tham konstaterar att Hartz IV-lagen (sänkta ersättningsnivåer och låglönejobb) knappast har haft några effekter vad gäller att minska arbetslösheten, men att Hartz-IV däremot har lett till en en betydande sänkning av de arbetslösas levnadsstandard. Detta samtidigt som lönenivåerna har pressats nedåt. Reallönerna ökade inte alls under perioden 1995 till 2005.
Det finns också en allt större grupp arbetande fattiga som inte kan leva på sin lön, enligt det tyska facket cirka fem miljoner personer.
Företagens vinster har dock stigit snabbt. Mellan år 2003 och år 2005 steg företagens vinster och förmögenhetsinkomster med nära 30 procent. Gapet mellan rika och fattiga har ökat.
Tio procent av de rikaste hushållen äger nästan 50 procent av nettoförmögenheterna.
Samtidigt är cirka tio procent av befolkningen permanent fattiga och bortkopplade från samhället, framförallt invandrare och ensamstående med barn. Och på grund av det tyska skolsystemet, som till skillnad från många andra europeiska länder inte ens på papperet vill utjämna klassskillnader, har även barnen få chanser att ta sig ur denna situation.
Som Tham visar har människorna inte passivt accepterat denna utveckling, utan har svarat med omfattande protester. Företag som vill minska antalet jobb eller lägga ned har fått räkna med strejker.
Som exempel kan nämnas kampen mot Electrolux nedläggning i Nürnberg, där protesterna tvingade företaget till att betala ut stora avgångsvederlag, på nästan två årslöner. Denna kamp och andra kampexempel är någonting för den svenska fackföreningsrörelsen att ta efter!

Vilka slutsatser?

Till slut konstaterar Tham att ”problemet är inte ’välfärdssamhället’ eller socialstaten eller att arbetslösa är lata utan att insatserna är felriktade och att man alltför länge blundat för den växande ojämlikheten och fattigdomen...”.
Frågan är: Vilka slutsatser ska man dra av detta? Hur kan fördelningen av rikedomen bli rättvis? Svaren blir Tham oss skyldiga.
Tyvärr nämner han bara kort bildandet av det nya vänsterpartiet Die Linke (Vänstern, en sammanslagning av PDS och WASG) och de interna strider om program och uppgifter som föregick partibildningen. Tham ställer sig inte avvisande till den kritik som WASG-vänstern riktade mot PDS nedskärningspolitik i Berlin innan sammanslagningen, men hans kommentarer om Die Linke är fåordiga och han tycks helst av allt inte vilja ta ställning till frågan om det behövs ett nytt vänsterparti eller ej.
Die Linke är emellertid inte den vänsterkraft som kan förändra Tyskland, utan vad som behövs är ett nytt demokratiskt och socialistiskt arbetarparti.
Icke desto mindre är boken en intressant läsning som också ger bra argument och uppmuntran i kampen mot den svenska högerregeringen.

Katja Raetz