Arbetarkvinnors långa kamp

Publicerad av Ulrika Waaranperä

Tema: Kamp mot kvinnoförtryck, Svenska arbetarrörelsens historia

Kvinnors arbete har setts än som ett lågavlönat komplement till mannens, än som ett hot och ökad konkurrens om jobben. Arbetsgivarna har utnyttjat kvinnor när de kunnat, och ofta i de hårdaste och farligaste jobben, medan fackföreningarna i början många gånger stängt dem ute – för att man sett kvinnor som lönedumpare, men också för att de varit allt för radikala. För även om kvinnor i dagens svältlönefabriker runt om i världen ses som ”foglig” arbetskraft, har så långt ifrån alltid varit fallet. I tider av kamp och sociala omvälvningar, har tvärtom kvinnorna varit de som först ställt sig på barrikaden. Ryska revolutionens upptakt bland strejkande fabriksarbeterskor i Viborg är långt ifrån ett isolerat exempel.
Kvinnors kamp för facklig organisering och samma lön som männen har kombinerats med krav på sociala reformer. Dessa krav blev med årtiondena kamp för daghem, laglig rätt till abort, 6 timmars arbetsdag m m.

Kvinnorna tar strid

I insikten om att förtrycket som arbetarklassen levde under inte kände några nationsgränser, varför arbetarnas kamp för sin befrielse inte heller kunde göra det, bildades 1:a Internationalen 1864. Kvinnans plats i arbetarrörelsen var mindre självklar.
Under 2:a Internationalens tidiga år, fick bland andra Clara Zetkin påpeka att det inte var konkurrensen om arbete som höll kvinnolönerna nere, utan kapitalisternas utsugning av den kvinnliga arbetskraften.
Trots att kvinnor utgjorde en stor del av arbetskraften inom till exempel textil- och bryggeriindustrin, var de sällan medlemmar i facken.
1881 strejkade tändsticksarbeterskor i Jönköping. Fler följde: spinnerskor i Malmö, väverskor i Norrköping och bryggeriarbeterskor i Stockholm – alla strejkade de mot löner så låga att många av dem tvingades till prostitution.
Efter strejkvågen började fler fackföreningar att bildas. Men, förutom att de ofta stängdes ute av männen, mötte kvinnornas organisering dubbla hinder. Först arbetade de dagar lika långa som männens. I Eva Schmitzs Kvinnor, kamrater beskriver en textilarbeterska arbetsmiljön som jäkt efter högsta möjliga förtjänst under det intensiva rasslet från maskiner i dammig och osund luft. Sedan kom kvinnorna hem till tunga hushållssysslor.
Därför var egna fackföreningar ett avgörande steg. Under 1800-talets sista sekel reste kvinnliga agitatörer från stad till stad och talade för kvinnors organsering på fabriker, på torg; överallt där människor samlades.

1902 bildades Kvinnornas Fackförbund. Under sina sex år organiserade de sömmerskor, tvätterskor, strykerskor och baderskor, men vände sig i början av 1900-talet även till metallindustrin, där kvinnor börjat arbeta. När vanliga fackföreningar började organisera kvinnorna, var en del av målet nått. Det var i yrken där kvinnor hade samma uppgifter som och jobbade i gemensamma lokaler med männen som deras fackliga organisering var starkast. Det är förklaringen till att 68 procent av tobaksarbeterskorna, men bara 2,5 procent av samtliga industriarbeterskor, var organiserade år 1900.
Ett hårt slag mot arbetande kvinnor kom med 1909 års förbud mot nattarbete. Förbudet gällde bara kvinnor, och presenterades som ett sätt att ”skydda” dem. Arbetarkvinnornas kritik var hård. De påpekade att förbudet inte infördes i deras intresse och att de inte skulle ställa sig bakom det förrän det också omfattade män. När förbudet trädde i kraft, tvingades många söka andra jobb till sämre lön. Landets 500-600 kvinnliga typografer, som alla var organiserade och hade samma lön som männen, blev av med jobben och yrkesskolan stängdes för flickor.s
År 1921 blev rösträtten lika för alla män och kvinnor. I samma veva skrevs giftermålsbalken om, vilket betydde att mannen inte längre var kvinnans målsman. Men de juridiska rättigheterna påverkade inte kvinnans ekonomiska ställning. Ensamstående mammor hade inte rätt till någon ekonomisk hjälp och arbetslösa kvinnor fick ingen ersättning.
Teknisk utveckling gjorde att fabriksägarna i större utsträckning kunde ersätta män med kvinnor och barn och spara grova pengar på lönekostnaderna. Facken gjorde inte mycket och kvinnolönerna låg kvar på 40-60 procent av männens.
Arbetarkvinnorna fortsatte att kämpa på egen hand. Ett exempel är de 2 000 telefonister som 1922 strejkade för att få tillhöra Telegrafmannaförbundet med lika rättigheter. Högertidningarna drev en ofattbar propaganda mot strejken, genom att gång på gång utropa den som förlorad. Men allmänhetens stöd visades vid varje avlösning av strejkvaktskedjorna, då stora folksamlingar övervakade det hela. Kvinnorna angreps ofta av polisen som skyddade strejkbrytarna. Repressionen bara ökade stödet. Stadsbuden vägrade till exempel att köra ut bröd till strejkbrytarna. Till slut fick telegrafstyrelsen medge sig besegrad. Kritiken mot LO-ledningen och dess samförståndsprinciper växte sig starkare. I mitten av 1920-talet stödde en femtedel av LO-medlemmarna vänsteroppositionen, som stred för 8 timmars arbetsdag, arbetslöshetsförsäkringsfrågan, internationell facklig enhet – och moderskapsförsäkring och principen lika lön för lika arbete. Det var första gången som den fackliga oppositionen gick ut med särskilda kvinnokrav.

Striden för betald ledighet i samband med förlossningen hade varit en av de viktigaste frågorna för arbetarkvinnor sedan en obligatorisk ledighet i fyra veckor efter förlossningen, men utan ersättning, infördes 1901. Att kvinnorna lyckades få med sig fackföreningsrörelsen i kampen under 1920-talets andra hälft bidrog säkert till att moderskapsförsäkringen till sist infördes 1931. Ännu mer utdragen var kampen för abort, ett ingrepp som på 1920-talet straffades hårt med mellan ett och sex års fängelse eller straffarbete. Ändå utfördes 20 000 illegala aborter varje år. I maj 1920 hölls en uppmärksammad rättegång som dömde två kvinnor till ett års straffarbete. Kvinnornas advokat samlade in 15 000 namnunderskrifter för en nådeansökan, vilket drev riksdagen till att sänka straffen avsevärt. Men rättegångarna fortsatte. Det skulle dröja ända till 1975 innan aborten blev fri och laglig.

Den andra vågen

Från mitten av 1950-talet till 1970 femdubblades antalet förvärvsarbetande kvinnor på arbetsmarknaden – men majoriteten av de nya jobben hade sämre lön och villkor än männens arbeten. Löneskillnaderna var institutionaliserade: särskilda kvinnolöner fanns inskrivna i kollektivavtalen ända fram till 1960.
Att kvinnorna höll sig till deltidsarbete var en önskan som delades av staten. I 1954 års familjepolitiska utredning gavs gifta kvinnor rådet att arbeta, men bara på deltid och om det inte påverkade deras arbete i hemmet. Att utreda hur alla barn skulle garanteras dagisplats hade varit en viktigare uppgift. Nu blev det istället en av kvinnorörelsens största kampfrågor.
Den 8 maj 1968 träffades åtta kvinnor för att diskutera kvinnors situation. Kvinnolöner på bara 66 procent av männens löner och 38 000 dagisplatser för 760 000 barn i förskoleåldern visade på problemen.
De kallade sig Grupp 8 och valde att organisera sig utanför arbetarrörelsen, eftersom vänstern inte såg behovet av att driva kvinnors frågor, men de hade en tydligt socialistisk profil.
De ursprungliga medlemmarna var alla utbildade och hade oftast lägre tjänstemannajobb. Men de hade också barn på 1960-talets villkor, då bara en procent av papporna matade och bytte blöja.
Grupp 8 insåg tidigt vikten av att nå arbetande kvinnor. Man sålde sin tidning utanför arbetsplatser och fabriker med många kvinnliga anställda och kallade till stormöten.
Grupp 8:s framgångar hjälptes fram av radikaliseringen i samhället, som yttrade sig i stora strejkrörelser bland gruv- och skogsarbetare, men också bland kvinnodominerade löntagargrupper som städerskorna.
Stämningarna visades också i de socialdemokratiska kvinnornas kamp för sex timmars arbetsdag.
Eva Schmitzs senaste arbete, avhandlingen Systerskap som politisk handling ger många exempel på hur Grupp 8 lyckades hitta lokal förankring för att driva viktiga frågor.
I Oskarshamn, där många kvinnor jobbade på LM Ericsson och Scania, var den viktigaste frågan kvinnors sämre villkor, som var ett faktum också när de arbetade i samma industri och på samma fabrik som männen.
I Luleå tog Grupp 8 strid för nya dagis. Trots att 900 barn stod i kö, drogs beslutet att bygga nya dagis tillbaka när det stod klart att Stålverk 80 inte skulle bli verklighet. Till slut tog kampanjen skruv och kommunen byggde fler dagis.
Många av gruppens andra frågor – som motståndet mot sexistisk reklam, vilken klistrades över med texten ”här utnyttjas kvinnor” – känns igen bland dagens feminister. Det arv som inte har förts vidare inom de feministiska rörelserna är däremot de kampinriktade, kollektiva metoderna och frågorna som främst rör arbetarkvinnor.

Också Grupp 8 upptäckte att det var svårt att hålla kontakten med de arbetarkvinnor som köpte tidningen och kom på möten, eftersom man inte lyckades involvera dem själva i kampen.
Man saknade också ett tydligt program. Även om de ursprungliga åttorna var socialister, blev socialismen ofta en förhandlingsfråga när lokala grupper bildades.
Eva Schmitz skriver till exempel om åttorna i Umeå att de såg passivisering som drabbade medlemmarna delvis som ett resultat av bristen på riktlinjer för arbetet.
När Grupp 8 så småningom drev allt längre bort ifrån politiken och i riktning mot kulturen, lämnade de ett tomrum som ännu återstår att fylla.
Grupp 8 och första vågens kvinnokamp visar att stora förändringar är möjliga om kvinnor organiserar sig och tar strid för konkreta politiska frågor med ett socialistiskt program. Frågor om lika lön oavsett kön, om dagis och social trygghet är inte bara kvinnofrågor: kvinnors kamp för lika rättigheter måste hela tiden backas upp av en kämpande arbetarrörelse med fast förankring i skolor, bostadsområden och på arbetsplatser.

Ulrika Waaranperä