USA ut ur Irak

Irak förblöder efter fem år av imperialismens krig, ockupation och plundring

Publicerad av Per Olsson

Tema: USA:s krig mot Irak

I nästa vecka är det fem år sedan USA:s krigsmaskin gick till angrepp mot Irak. Efter drygt en månads krig och förödelse proklamerade USA:s president George Bush triumfatoriskt att kriget var vunnet. Men efter fem år av ockupation och den påstådda ”segern” förblöder Irak. Istället för att bli grunden för USA:s världsherravälde har fem år av krig och ockupation avslöjat USA-imperialismens begränsningar.

Irakkriget visade på nytt att det är en sak att vinna snabba framgångar på slagfältet men en annan sak att vinna freden. USA vann en snabb militär seger i Irak på grund av att vanliga irakiska soldater inte var beredda att dö för en rutten regim; Saddam Husseins diktatur. Men redan från första stund stod det klart att den USA-ledda invasionen saknade stöd bland irakierna.
Bush med flera krigshökar hade räknat med att angriparna skulle hälsas som befriare, men så var inte fallet. Irakierna ville inte ha och skulle aldrig acceptera den nykoloniala ordning som USA ämnade införa i Irak.
Redan innan kriget enligt Bush var slut hade olika grupper inne i Irak börjat förbereda sig för en kamp mot ockupationsmakten.
Kriget mot Irak var ett krig för olja, makt och prestige. Med ”segern i Irak” som grund ämnade Bushjuntan forma en ny världsordning där USA-imperialismen ensamt dikterade villkoren. De imperiedrömmar som Vita huset närde kom dock snabbt att grusas i Irak. År av krig, sanktioner och ockupation har förvandlat det relativt utvecklade Irak till ett torterat och extremt fattigt land.
Sedan 2003 har en femtedel av Iraks vuxna befolkning antingen dödats, skadats eller tvingats på flykt. Nästan hälften av befolkningen lever nu i absolut fattigdom. 28 procent av Iraks barn svälter idag, mot 19 procent 2003, enligt den brittiska hjälporganisationen Oxfam den 30 juli 2007. 70 procent av befolkningen saknar tillgång till rent vatten. Sjuk- och hälsovården är ”i ett chockerande tillstånd”, enligt Röda Korset. Två av tre saknar tillgång till sjuk- och hälsovård. Arbetslösheten har legat på 60-70 procent under de senaste åren, en fördubbling jämfört med 1990-talet.
Under ockupationen har kvinnans ställning slungats decennier tillbaka i tiden.
År 2003 sade Bush att inom fem år skulle Iraks oljeproduktion ha stigit till 6 miljoner fat per dag. Ökad oljeproduktion skulle betala ockupationen – men idag ligger Iraks oljeproduktion på omkring 2 miljoner fat per dag, mot 3,5 miljoner fat 1990.
Irakkriget har redan kostat mer än USA:s tolv år långa Vietnamkrig.
Nästa steg i USA-imperialismens plundring av Irak är privatiseringar av oljan, landets enda stora inkomstkälla.
”Irakkriget är en av de största dumheter en amerikansk president någonsin begått”, sade den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter till CNN i november 2006.
Fem år efter invasionen av Irak är Bush en av de mest hatade amerikanska presidenterna. Misslyckandet i Irak var ensamt den största anledningen till republikanernas brakförlust i kongressvalet 2006.

USA:s nederlag

Nederlaget i Irak tillsammans med den amerikanska kapitalismens kräftgång kan förebåda en historisk kris för USA-imperialismen. ”Oavsett vilka mål som Bush hade för kriget så är det förlorat. Fortsatta truppinsatser i Irak kommer bara att förvärra situationen”, skrev New York Times i en ledare i somras.
Tvärtemot rekommendationerna från bland annat Baker-Hamiltons Iraq Study Group i slutet av 2006 – USA skulle börja att dra bort sina trupper från Irak 2008 – beslöt en desperat Bush att trappa upp USA:s närvaro i Irak (the Surge) i början av 2007.
Ytterligare 30 000 amerikanska soldater sändes till Irak, merparten placerades i huvudstaden Bagdad. Bush med flera försöker nu ge sken av att ”the Surge” har skapat stabilitet och säkerhet i Irak. Antalet döda har visserligen minskat jämfört med läget år 2006, då Irak plågades av inbördeskrig och etnisk rensning. Omkring 30-40 civila dödas emellertid fortfarande per dag och terrorn skördar ständigt nya offer. I centrala Bagdad dödades minst 68 människor torsdagen den 6 mars, då en vägbomb först utlöstes och när sedan människor och polis samlades för att ta hand om offren sprängde en självmordsbombare sig mitt i folkmassan. I måndags genomfördes den värsta enskilda attacken på månader mot USA:s styrkor i Bagdad. Fem amerikanska soldater dog och i en annan attack samma dag dödades tre soldater. De båda attackerna dödade 14 irakier.
Dessa dåd hade föregåtts av rapporter om att antalet som dog en våldsam död i Irak hade ökat med 33 procent i februari jämfört med januari.
Den kanske största förändring som har ägt rum i Irak under det senaste halvåret är den vapenvila som shiiternas mest populära ledare Muqtada al-Sadr utlyste i augusti förra året och som förlängdes i februari i år. Al-Sadrs Mehdiarmé, som har 60 000 man under vapen, utlyste vapenvilan av flera skäl.
Ett var att man inte önskade en total konfrontation med ockupationsmakten i detta läge, ett annat var fruktan för ännu mer brutala strider med andra shiitiska grupper, främst med ISCI (tidigare SCIRI), och ett tredje att al-Sadr vill befästa tidigare framgångar och stärka sin kontroll över de egna styrkorna. Vapenvilan är emellertid temporär, och eftersom al-Sadr och Mehdiarmén har ett mål och ockupationsmakten samt dess medlöpare ett annat, är nya konflikter oundvikliga.
Trots alla påstådda framgångar efter ”the Surge” ansåg 63 procent av de tillfrågade i USA att Irakkriget var felaktigt, enligt en opinionsundersökning gjord ABC News och Washington Post i slutet av februari i år.

Ockupationen saknar stöd

I augusti ifjol var det fler irakier än tidigare – 79 procent – som var starkt emot eller emot ockupationen i en opinionsundersökning som har gjorts av olika internationella nyhetsbolag.
Den USA-ledda invasionsstyrkan kallades Koalitionen av de villiga, fem år senare har den reducerats till några få ovilliga och många legoknekar i form av privata säkerhetsbolag. Bushs mest trogna allierade – den brittiska imperialismen – har tvingats att kraftigt reducera sin närvaro i Irak. Från mer än 7 000 soldater i januari ifjol till 2 500 i vår och signaler från den brittiska regeringen ger för handen att i slutet av detta år har truppstyrkan helt dragits bort.
Ifjol gav de brittiska trupperna i praktiken upp staden Basra i det oljerika södra Irak. Att Saddam föll var populärt i Basra, men ockupationen hade inget stöd. Motståndet mot ockupationen kan åskådliggöras i att endast 2 procent i Basra ansåg att fem år av brittiskt styre hade fört något positivt med sig, enligt brittiska BBC.
De brittiska styrkorna lämnade efter sig ett Basra som splittrats efter etniska linjer och där olika väpnade shiamuslimska grupper slåss om makt och inkomster.
USA-imperialismen har försökt upprätthålla sin makt i Irak genom att härska och söndra. Genom att spela ut olika folkgrupper mot varandra, liera sig med olika etniskt-religiösa sekteristiska partier och väpnade band har USA försökt vinna stöd eller åtminstone acceptans. Syftet har varit att förhindra uppkomsten av en nationell befrielserörelse och slå sönder det nationella medvetandet i Irak. Resultatet av imperialismens söndra och härska-taktik är förödande.
Det är bara i Kurdistan (norra Irak) som ockupationsmakten har kunnat inhämta stöd, även om det stödet nu börjar avta efter att USA på nytt gjort klart att man inte önskar en delning av Irak och efter Turkiets invasion av irakiska Kurdistan. Turkiets invasion har ännu en gång visat att USA inte är någon garant för kurdernas demokratiska och nationella rättigheter.
”Det finns de som säger att det är bättre nu än förr. Men mer korrekt är att det inte är lika fasansfullt som under blodbaden 2006. Läget är fortfarande hemskt”, menade en kvinna i Bagdad som brittiska Independent talade med den 3 februari i år.

Ett splittrat Irak

När upptrappningen inleddes hade inbördeskriget i Bagdad och på andra platser redan nått en första tragisk höjdpunkt.
Våld, terror och hot hade delat huvudstaden, som till stor del – två tredjedelar – befann sig under olika shiamuslimska gruppers kontroll. Shiamuslimska grupper hade med USA:s goda minne kunnat använda polis- och säkerhetstjänster för att hävda sin dominans på andra gruppers bekostnad.
USA:s militära upptrappning – som mest befann sig 160 000 amerikanska soldater i Irak under år 2007 – sammanföll med en ny vändning i söndra och härska-taktiken i form av att USA började knyta band till företrädare för sunnimuslimska klan- och milisledare.
I brist på alternativa vägar framåt och utan politiska förutsättningar för att kunna överbrygga de etniska motsättningarna valde åtskilliga sunnimuslimska ledare under 2007 att samarbeta med USA för att dels driva bort några av al-Qaidas terrorgrupper, vars verksamhet endast syftade till att splittra och provocera fram ett sekteristiskt inbördeskrig, dels, kanske främst, reorganisera sig och hämta ny styrka i väntan på hämnd. Sunnimuslimerna hade trängts tillbaka och stått som förlorare i inbördeskriget år 2006. Sunnimuslimerna utgör en minoritet i Irak, men under Saddam Husseins styre, och även den brittiska imperialismens styre under 1920-talet, utgjordes samhällets elit i huvudsak av sunnimuslimer.
De sunnimuslimska ledarna saknade politik, program, taktik och strategi för att kunna övervinna den etniska splittringen. Detsamma gäller tyvärr för dem som leder de dominerande grupperna bland shiamuslimerna och kurderna. Enighet förutsätter att de förtryckta förenas på klassbasis i en gemensam kamp mot ockupationsmakten och för ett fritt demokratiskt och socialistiskt Irak.
USA-imperialismen såg samarbete med sunnimuslimska ledare som ett sätt att underminera shiamuslimernas växande makt och som en motvikt mot Iran. Upptrappningen, ”the Surge”, var och är också en varning till Iran.
De som Bushjuntan tidigare kallade ”terrorister” började under 2007 att benämnas som genuina representanter för lokalbefolkningen som sammanslutit sig för att skydda invånarna. De nya, främst sunnitiska, självförsvarspatrullerna och lokalkommittéerna som USA finansierade har namnet ”uppvaknandet” (sahwa på arabiska). Dessa styrkor omfattar uppemot 80 000 man och är en ny maktfaktor i vardande.

Nya motsättningar

Den nya allians som USA arbetat för att bygga upp är till sin natur både tillfällig och instabil.
Ockupationsmakten är fast i den våldsspiral man själv har skapat och genom sin politik att beväpna och liera sig med olika grupper eller klaner bäddar man för än mer oförsonliga motsättningar.
”Det nya inslaget i Irak i form av rörelsen för ett uppvaknande [sahwa] har gett sunnimuslimernas samhällen mer status och makt, samtidigt som Iraks splittring fördjupats. Ledarna för ’uppvaknandet’ bryr sig inte ens om att dölja sitt förakt och hat mot Iraks regering … Det nuvarande läget i Irak är mycket oroligt, men få vill se en återgång till kriget [inbördeskriget 2006]. Det påminner mig om situationen innan inbördeskriget bröt ut i Libanon”, rapporterade Independent den 15 februari.
I samma tidning heter det veckan innan att ledarna för ”uppvaknandet” säger att de kommer att inleda striden för att återta Bagdad så snart de anser tiden vara mogen.
USA-imperialismens politik i Irak var dömd att misslyckas eftersom ockupationen saknar stöd och utgör ett direkt hinder för en utveckling av landet på irakiernas villkor.
En förutsättning för demokratiska fri- och rättigheter i Irak är att USA:s trupper drivs ut – ett slut på ockupationen.
Alternativet till fördjupat kaos och terror i Irak är att landets fattiga och arbetare förenas i ett gemensamt motstånd mot ockupationsmakten och för ett demokratiskt och socialistiskt Irak.
För detta krävs ett socialistiskt program för jobb, trygghet och välstånd, kombinerat med rättigheter för alla minoriteter.
Per Olsson

Rättvisepartiet Socialisterna/CWI står för:

  • USA och övriga ockupationsstyrkor ut ur Irak. Det irakiska folket ska bestämma landets framtid.
  • Inga inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Försvara kvinnors rättigheter.
  • Bekämpa nationell och religiös sekteristisk splittring – enad motståndskamp för att driva bort ockupationsstyrkorna och deras marionetter.
  • Bygg väpnade demokratiska försvarskommittéer i bostadsområden och på arbetsplatser.
  • Det kurdiska folket har rätt till nationellt självbestämmande och en egen stat om de så vill.
  • Stoppa plundringen och privatiseringen. Statligt ägande av Iraks olja, gas och större företag – demokratisk kontroll och styre av ekonomin.
  • För ett demokratiskt socialistiskt Irak, som en del i en frivillig, socialistisk federation i Mellanöstern.