Ung Vänster: Med LO-toppen mot septemberalliansen?

Publicerad av Ulrika Waaranperä

Tema: Facklig kamp, Septemberalliansen

Under påskhelgen håller Ung Vänster sin 44:e kongress. Förbundsstyrelsens strategi- och verksamhetsdokument och kallsinniga avslag på relaterade motioner, visar att Ung Vänster nu – när behovet av en facklig opposition är akut – sätter sitt okritiska stöd till LO på pränt.

Ung Vänsters förbundsstyrelse klargör att LO är dess främsta bundsförvant i mobiliseringen av motståndet mot högerregeringen. LO har fortfarande dryga 1,6 miljoner medlemmar. Men innan regeringen höjde a-kasseavgifterna var man 130 000 fler. Och vad gör då LO?
Oavsett svaret på den frågan, har de Ung Vänsters stöd. Det har däremot inte de som faktiskt gör någonting. Förbundsledningen skriver:
”Motsatsen [till LO] är givetvis de vänstersekter som i hopp om att verka breda startar nya frontorganisationer och försöker mobilisera till demonstrationer och manifestationer med långa listor på medarrangörer. /…/ Ofta ingår olika sektioner och klubbar av LO-fack bland dessa medarrangörer. Det handlar då nästan alltid om klubbar och sektioner som kontrolleras av personer inom sektvänstern. Dessa sektbeteenden splittrar fackföreningsrörelsen och innebär i längden en försvagning av motståndsarbetet mot högerregeringen.”
I sådana formuleringar märks det att många år har gått sedan 1920-talet. Då var ekonomisk nedgång, prishöjningar och massarbetslöshet ett faktum. När LO inriktade sig på samförståndspolitik och gick med på lönesänkningar, ledde Ung Vänsters förmoderparti, skp, en facklig opposition. Oppositionen besvarade LO-ledningens passivitet med ett kämpande program och drev frågan om 8 timmars arbetsdag, internationell facklig enhet, moderskapsförsäkring och principen lika lön för lika arbete – och fick stöd av en femtedel av LO:s medlemmar.

Idag behöver LO inte ens ha den ekonomiska krisens damoklessvärd hängande över sig för att gå med på försämringar för arbetarna: mitt i en strålande högkonjunktur bjuder man in Svenskt näringsliv till ”samtal” om huvudavtalet. På dessa samtal har LO ingenting att vinna, Svenskt näringsliv kräver däremot begränsad strejkrätt. Det är en av många anledningar till att det inte känns helt genuint när Ung Vänsters förbundsledning i verksamhetsplanen lovar att man ”ska försvara fackföreningsrörelsens kamp för de fackliga rättigheterna och agera emot varje förslag som flyttar makt från oss som arbetar till arbetsgivarna”…
Debatten om organiseringen av papperslösa är en annan del av Ung Vänsters LO-fjäsk. En motion kräver att Ung Vänster tar tillbaka pressmeddelandet ”SAC organiserar blatterean”. Men i sitt svar, som yrkar avslag, håller förbundsledningen fast vid att papperslösheten inte har någonting med facket att göra, utan är en politisk fråga om asylrätt. Sedan kritiserar man SAC för att inte ha någon politisk gren och är tydligen helt blinda för att man genom att okritiskt sluta upp bakom LO (läs LO-ledningen) själv lämnar en av arbetarrörelsens viktigaste arbetsfält, nämligen det fackliga.
Asylrätt eller ej: de papperslösa är här. Och de har sällan något annat val än att stanna. Därför kommer de inte heller hjälpas av LO:s idéer om skadestånd, som betalas ut till priset av utvisning. Det finns ingen motsättning mellan att driva på för återinförd asylrätt och att samtidigt organisera papperslösa fackligt.

Septemberinitiativet – dit även papperslösa anslöt sig – kom till därför att ingen protesterade, trots att ett år med attacker som höjd a-kasseavgift, pigavdrag och slopad förmögenhetsskatt hade gått och sjukförsäkringen och statligt ägande stod i kön för slakt. Ung Vänsters tydliga avståndstagande från rörelsen väcker en lång rad frågor.
Om Septemberalliansen var en sekteristisk rörelse, varför uppmanade man då LO, vänsterpartiet och socialdemokraterna och andra delar av oppositionen att gå med? Hur ställer man sig till att en stor del av den egna organisationen, Ung Vänster Stockholm, faktiskt deltog? Om man är isolerade, varför var de 6 000 som slöt upp fler än de LO lyckades samla både den 14 december 2006 och den 20 december 2007 i sina protester mot regeringen (som för övrigt är ytterst symboliska med tanke på vad facket är kapabelt till)?
På vems sida ska man stå när en ung medlem i Kommunal, som organiserar visstidsanställda och jobbar hårt för att få in fler unga i facket, hotas med uteslutning för att han med sin sektion i ryggen uppmanar till den enda planerade demonstrationen mot högerregeringen? Och när de som hotar med att utesluta honom själva inte gjort ett dyft i de frågorna, trots att de sitter i ett sjunkande Kommunalskepp som skulle få ett bokslut för 2007 på 6 procent förlorade medlemmar? Är det fack man ska försvara ett kämpande fack, eller är det en förstenad byråkratisk koloss som kräver rätt partibok (socialdemokratisk) av medlemmarna?
Om det bli en ny stor demonstration inför riksdagens öppnande, uppmanar då Ung Vänster fackligt aktiva medlemmar till att inte mobilisera sin klubb eller sektion; uppmanar man dem dessutom att ställa sig på fackpamparnas sida och motarbeta demonstrationen?
Många av Rättvisepartiet Socialisternas medlemmar är fackligt aktiva. Vi hymlar inte med att vi är ett litet parti och att vi är beroende av att samarbeta med andra. Liksom Ung Vänster vill vi ”omstörta kapitalismen”. Skillnaden är att vi inser att de bästa samarbetspartners vi kan få i detta är kämpande rörelser, men framförallt de som just nu drabbas av högerns attacker på skolor, arbetsplatser och i bostadsområden.

Ung vänster säger sig bygga en motståndsrörelse, att de inte står handlingsförlamade i ett fientligt samhällsklimat och att det alltid är bättre att göra saker än att inte göra dem. När Ung Vänster deltar i stora demonstrationer mot regeringen, när de slutar motarbeta initiativ till facklig kamp och när de tar konkret strid för papperslösa; då kommer jag att tro dem. Fram till dess är kongressdokumenten tyvärr bara tomma ord.

Ulrika Waaranperä