Ingen väpnad konflikt i Irak?

Riksdagen ger Migrationsverket fortsatt stöd

Publicerad av Kristofer Lundberg

Tema: USA:s krig mot Irak, Muren mot flyktingar

Förra veckan sa riksdagen efter debatt nej till att ändra hållning om hur man ska definiera ”väpnad konflikt”. Det var vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna som menade att man måste se över begreppet väpnad konflikt i lagstiftningen då Migrationsverket har för snäv syn på vad en väpnad konflikt är.

Utanför riksdagen demonstrerade 150 personer till försvar av asylrätten och för att stoppa utvisningar till Afghanistan och Irak.
Bakgrunden är att Migrationsverket idag menar att det inte råder en väpnad konflikt i Afghanistan och Irak. En lagändring i riksdagen, som slår fast att det råder krigstillstånd, är därför det som krävs för att de som flyr från Irak och Afghanistan ska få stanna.
Högerallianspartierna var dock inte intresserade av att tala om den verkliga situationen som skapats av USA:s krig i Afghanistan och Irak och som de själva stödjer. ”Det tar lång tid att ändra lagar” menade de.

Ville diskutera annat

Istället försökte de rikta in debatten mot arbetskraftsinvandring. De betonade att de som jobbar måste få komma till Sverige och stanna så länge de har jobb, men senare röstade de även ner förslaget om att frysa avvisningar av personer som har fast jobb. Regeringens arbetskraftsinvandring handlar om att skapa en låglönemarknad med osäkra anställningar.
En fruktansvärd människosyn strömmade fram ur högerregeringens nyliberala extremister. Värst var centerpartiets Fredrik Federley:
– Vi har en generös, human flyktingpolitik … Men vi vill inte ha hit terrorister och kriminella … Sedan måste flyktingar respektera svenska lagar, rättsväsende och lämna landet efter avslag, menade Federley.
Sanningen är den att det aldrig har varit svårare att få asyl i Sverige än vad det är idag. Asylrätten har i praktiken avskaffats. Konsekvenserna är att människor som flytt för sina liv från USA:s krig för makt och olja, förvägras de mest grundläggande rättigheter som skola, vård och omsorg. De lever i en situation som bryter ned och förgör människor.
Den så kallade individuella prövning som högerregeringen i debatten upprepat som ett mantra, och som även socialdemokraterna använde när de sa nej till Flyktingamnesti 2005, är bara tomma ord. Flyktingar får avslag på sina ansökningar med standardformuleringar som återupprepas oavsett varifrån du kommer och vilka skäl du har.

Federley dåligt påläst

Nu gällde inte heller debatten individuell prövning som Federley trodde. I länder där krig råder handlar det inte om den enskildes individuella skäl utan om att läget i de länderna är för riskabelt för att någon ska utvisas dit. Kalle Larsson från vänsterpartiet påpekade att Federley borde läsa på om vilka lagar och regler som gäller och vad den egentliga debatten handlar om.
Riksdagen diskuterade även vård för gömda och även där fick vi se Federleys okunskap och extrema form av högerpolitik: ”De får väl söka sig den vården i hemlandet”. Att en riksdagspolitiker besitter en sådan okunskap visar att det är illa ställt bland Sveriges politiker. Tror verkligen Federley att de flyktingar han vill utvisa till en tillvaro som internflyktingar i Bagdad eller Kabul har någon som helst möjlighet att få vård? Eller de som utvisas till flyktingläger i Sudan?

Nytt asyluppror krävs

Även migrationsminister Billström avslöjade sin okunskap när han påstod att vård till gömda ”sänder ut fel signaler” och lockar människor till att strunta i asylprocessen och gömma sig...
Rättvisepartiet Socialisterna välkomnar att vänsterpartiet och miljöpartiet tar upp frågan i riksdagen, men RS har inga illusioner om att man bara genom debatter i riksdagen kan ändra den brutala högerpolitik som drabbar asylsökande.
Det enda som kan tvinga regeringen på reträtt är aktiv och kollektiv kamp.
Det är bara tre år sedan Flyktingamnestirörelsen spred sig över landet. Det är ingen tvekan om att återinförandet av asylrätten är en fråga som engagerar. Detta måste kopplas samman med motståndet mot högerregeringens klasspolitik.

Kristofer Lundberg