In i vildmarken

Sean Penn bjuder på mäktig civilisationskritik

Publicerad av Ulrika Waaranperä

Tema: Filmer

FILM
Titel: Into the wild.
Regi: Sean Penn.
I rollerna: Emile Hirsch, Jena Malone, William Hurt, m fl.
Christopher McCandless, begåvad collegestudent, bestämmer sig för att lämna civilisationen för vildmarken. På färden dit slår han sig samman med fritänkande och frilevande människor i samhällets utkanter och förbereder sig på ett liv utanför det materialistiska samhället, där storleken på din villa och märket på din bil säger allt om vem du är och där karriären är din enda väg till självförverkligande. Men, som han själv säger: ”Karriären var en 1900-talsuppfinning”.

Regissören Sean Penn har besökt de amerikanska vildmarkerna förr, i Löftet och Indian Runner. Mätt med Hollywoodmått är Penn en samhällskritiker av råge, och dessutom en frihetsdyrkare. Det är lätt att se vad som fascinerade honom med den sanna historien om Christopher McCandless, 24-åringen vars utmärglade kropp hittades i Alaska av älgjägare i september 1992, tillsammans med dagböcker som beskriver hur han äts upp av galenskap och svält.
Den sista att se honom vid liv var Jim Gallien (som i filmen spelar sig själv). Han släppte av Chris mitt ute i ingenstans i slutet på april, efter att ha misslyckats med att övertyga honom om att hans utrustning var otillräcklig, att det ännu var för kallt och att han behövde karta och kompass.

När Christopher McCandless avslutar sin collegeutbildning med utmärkta betyg, förväntar sig omgivningen en strålande karriär. Men Chris är inte intresserad. Utled på sina föräldrars materiellt fulländande men känslomässigt katastrofala liv och kraven på att follow suit, ger han sig av. Tydligt färgad av idealen i Thoureaus bok Skogsliv vid Walden och med böcker av Leo Tolstoj, som i ungdomen valde bort sitt välbärgade liv för ett bland samhällets utsatta, i bagaget är han fast besluten att lämna civilisationens krav och ideal bakom sig och leva fritt och enkelt. Målet är Alaskas vildmarker och på vägen dit ser han till att grundligt sopa igen spåren efter sig.
Innan han bryter upp skänker han alla sina besparingar till välgörande ändamål och eldar upp sina sista sedlar när han överger sin bil i öknen. Till en början försöker han leva så, utan pengar. Men han inser att han behöver proviantera och tar jobb på en farm i Carthage, South Dakota. Liksom de anställda har ägaren Wayne inte alldeles vitt mjöl i påsen, men jobbar hårt och lever fritt. Här finns människor som är vana att sköta sig själva och Chris – som vid det här laget tagit sig det tvivelaktiga namnet Alexander Supertramp, eller Alex utan efternamn – lär sig mycket. Bland annat får han råd av en tjuvjägare om hur man bäst styckar och tillreder ett byte. ”Du måste arbeta snabbt, efter två timmar börjar likmaskarna att förstöra köttet”, lär han sig, och likt varje gevär som placeras ut i en historia, kommer det här rådet att komma till pass i en av filmens avgörande scener.

Han hinner också paddla kanot ner mot Mexiko, leva bland Los Angeles utslagna och vid ett ensamt vindskydd i närheten av en nudistcamping. Han möter många människor och många människor älskar honom; han blir deras förlorade son eller drömda barnbarn eller framtida pojkvän. Det är möjligt att Chris älskar dem tillbaka, men han kan aldrig ge dem det de vill ha. Han förblir fast besluten att nå sitt mål: vildmarken. Ensam.
Lika mycket som historien handlar om längtan efter frihet, lika mycket handlar den om familjens problem. I en enda klaustrofobisk scen på en dyr restaurang gör Penn en skicklig sammanfattning. Mor, far och lillasyster har samlats för att fira Chris collegeexamen. Allt kretsar kring pengar och regler: systern blir utskälld för att hon kört Chris Datsun i en annan delstat än den hon tog körkort i, vilket kanske inte är tillåtet. Datsun är för gammal, anser föräldrarna och vill köpa Chris en ny bil, trots att han själv inte vill ha en. När Chris – synbart för att göra föräldrarna nöjda – meddelar att han tänker söka till Harvard, blir den första frågan hur mycket sparpengar han har kvar. Och ingen lyfter ett ögonbryn när han ur minnet kan ange siffran exakt på öret.
Vi förstår att det är detta han lämnar, en kravfylld relation till föräldrarna och en påtvingad livsstil. Filmens förlaga, Jon Krakauers bok med samma namn, lär vara betydligt mer kritisk mot Chris hänsynslöshet: inte en enda gång under sina två år på luffen kontaktade han sin familj. Men Sean Penn tar Chris parti – välförtjänt, tycker jag. Föräldrarnas pengagrabbande hänsynslöshet är helt enkelt mycket värre. Och man måste kunna kräva av föräldrar att de respekterar sina barn.

Svårare att förstå är sveket mot systern, vars saknad och sorg blir en voice-over som ackompanjerar Chris äventyr. Också detta svek slätas över, genom att visa hur Chris tänker ringa henne en gång – men avstår, av orsaker man inte kan kalla annat än ädla.
Sean Penn ska ha väntat i tio år med att göra filmen, allt för att få klartecken från familjen. Att de nu ställer upp på denna, föga smickrande, skildring av sig själva, kan bero på antingen att Sean Penn är en väldigt övertygande person, eller att Christopher McCandless frihetslängtan till slut accepterades också av familjen. Förmodligen både och: alla som någonsin tänkt en civilisationskritisk tanke kommer att bli golvade av detta vildmarksvidunder till film.

Ulrika Waaranperä