Irland: Lärdomar av vårdstrejkerna 1999 och 2007
På Irland ägde den första landsomfattande sjuksköterskestrejken rum i oktober 1999. 28 000 sjuksköterskor deltog i 1 000 strejvaktskedjor över hela landet. Strejkkommittéerna avgjorde hur stor bemanning som krävdes för att strejken inte skulle bli samhällsfarlig, och styrde därför i praktiken sjukvården under de nio dagar som strejken varade.
Strejken handlade i huvudsak om lönerna och ägde rum samtidigt som den så kallade keltiska tigern (den snabba ekonomiska utveckling under 1990-talet) tog sina första stapplande steg – det betydde att tillväxten i den irländska ekonomin var betydande samtidigt som arbetarna som skapade den inte fick sin rättmätiga del av rikedomarna.
Sjuksköterskornas ilska riktades också emot det eländiga skick som sjukvården befann sig i. Irlands vårdsektor decimerades under åttiotalets massiva nedskärningar av personal och vårdplatser. Detta satte maximal press på personalen. Särskilt drabbade var sjuksköterskorna, som tvingades hantera en massiv överbeläggning, i synnerhet på akutmottagningarna. Sjuka patienter blev liggande i flera dagar på bårar för att det saknades sängar, och sjuksköterskorna tvingades försöka ge en värdig behandling i överfulla korridorer.
Det var mot den bakgrunden som sjuksköterskornas fackförbund beslutade sig för att agera. Att de hade ett brett stöd bland medlemmarna visade sig när 95 procent röstade för strejken.
Massivt stöd för strejk
Regeringen, och i synnerhet Brian Cowen – då sjukvårdsminister, nu nyvald premiärminister – orkestrerade en hätsk mediakampanj emot sjuksköterskorna. Han och andra politiker kallade dem giriga eller beskyllde dem för att vilja sabotera landets ekonomi. Stödet från allmänheten förblev dock starkt, med opinionsmätningar som visade att över 70 procent stod bakom sjuksköterskorna.
Ledningen för irländska LO och den dåvarande regeringen, bestående av Fianna Fail och Demokraterna, samarbetade för att få ett snabbt slut på strejken. Deras huvudsakliga fråga var att upprätthålla det huvudavtal, ett så kallat socialt partnerskap, som rått mellan facken, arbetsgivarna och regeringen sedan 1987. Parterna träffas med några års mellanrum för att bestämma lönenivåer och villkor, i vad man påstår ligger i linje med intressena för landet som helhet.
Alla parter ansåg att om sjuksköterskorna fick igenom sina krav, skulle det öppna samma möjligheter för alla anställda inom den offentliga sektorn.
Huvudavtalet var och förblir avgörande när det gäller att hålla tillbaka lönekrav, men framförallt för att bekämpa arbetares stridsfrågor och strejker.
Strejken avbröts efter det fjärde medlarbudet från Arbetsdomstolen. Efter en rekommendation från samlingsorganisationen för sjuksköterskefacken, accepterades det av sjuksköterskorna.
Uppgörelsens innehåll
Med tre år av aktioner, vilka kulminerade med strejken, tvingade sjuksköterskorna regeringen att höja sitt ursprungliga lönebud på 15 miljoner irländska pund till 170 miljoner.
Men många andra frågor, som löneökningar för specialistsjuksköterskor och befordringsfrågor, tonades ner eller behandlades inte alls.
Mer fanns att få
Stämningen bland sjuksköterskorna var så stark att facken hade kunnat pressa fram en seger i samtliga frågor, men fackledningen spelade en förrädisk roll och försökte avbryta strejken och tvinga medlemmarna att nöja sig med mindre än vad de hade kunnat vinna.
Ett talande exempel är att på ett massmöte som samlats för att diskutera medlarbudet, gick en ombudsman upp i talarstolen och påstod att om sjuksköterskorna tackade nej till budet, skulle de få stå i strejkvaktskedjorna i evigheter utan att få ett bättre erbjudande!
De 23 000 medlemmarna i sjuksköterskornas största fack fick vare sig strejkersättning eller uppmuntran från sitt fackförbund, varför det är förståeligt att de accepterade budet efter hot om en ändlös strejk.
Socialist Party argumenterade för ett nej till medlarbudet och att de strejkkommittéer som motsatte sig budet skulle ha organiserat en demonstration för nej-rösten och mobiliserat masstöd för strejken från allmänheten. Om de hade motstått kravet på att avbryta strejken, hade sjuksköterskornas beslutsamhet och allmänhetens stöd tvingat regeringen till eftergifter.
Efter nio år existerar fortfarande många av de problem som sjuksköterskorna strejkade mot 1999. Många lönefrågor har förblivit olösta och krisen i sjukvården har förvärrats. I skuggan av en annalkande recession har regeringen inlett allvarliga nedskärningar, med bland annat ett anställningsstopp i den offentliga sektorn, vilket förvärrar läget för vårdanställda som redan tvingas hantera en situation med överbelastade sjukhus.
I februari 2007 röstade 40 000 sjuksköterskor för löpande entimmesstrejker bakom kravet på 35-timmarsvecka och en löneförhöjning på 10,6 procent. Strejkaktionen avbröts utan att man nått några lösningar, men problemet finns kvar och kommer att vara en stor fråga i de samtal om ett nytt löneavtal som just nu pågår.
Michael Murphy
Socialist Party (CWI Irland)
