Vilka var Baader Meinhof?

Publicerad av Lina Westerlund

Tema: Filmer

FILMDer Baader Meinhof Komplex
RegiUli Edel
I rollernaMartina Gedeck, Moritz Bleibtreu, Johanna Wokalek, Bruno Ganz, m fl.
”Om man sätter en bil i brand är det en kriminell handling. Om man sätter hundratals bi­lar i brand är det en politisk handling”, knappar vänsterjournalisten Ulrike Meinhof in på sin skrivmaskin. Men filmen Der Baader Meinhof Komplex får mig inte alls att bli så våldsromantisk som alla recensenter utlovat.

USA-imperialismen invaderar Vietnam, Israel går till attack mot sina kringliggande arabländer och mot det ockuperade Palestina i sexdagarskriget och i Bolivia tillfångatas och avrättas gerillaledaren Comandante Er- nesto Che Guevara. Världens fattiga svälter och runt om i världen rasar protesterna mot orättvisorna.
I Berlin, i dåvarande Västtyskland, blir Benno Ohnesorg skjuten av polisen under en demonstration den 2 juni 1967.

Inledningen till filmen
Der Baader Meinhof Komplex är ordentligt omskakande. Det var inte längre sen än drygt tjugo år tidigare som Tyskland var en fasciststat där nazisterna satte kommunister och politiska fångar i koncentrationsläger.
När studentrörelserna växte sig starka i slutet på 1960-talet satt fortfa-rande före detta nazister på maktposi-tioner i samhällets toppskikt, och de- monstranterna jagades nerför gatorna av ridande poliser med vinande batonger.
Inom antikrigsrörelserna fanns det radikaler som tyckte att det inte var tillräckligt att demonstrera. Bland dessa fanns Andreas Baader och Gu­drun Ensslin, som 1968 genomförde ett bombattentat mot ett varuhus
nattetid. Filmen ger oss omedelbart bilden av Andreas som en hetlevrad, möjligen galen, person, och hans hö­gra hand Gudrun, en oerhört kaxig och beslutsam aktivist, men som alltid ställde sig i skuggan av sin pojkvän.
Den vänsterradikala journalisten Ulrike Meinhof lämnade ett småborgerligt familjeliv 1968 när hon skilde sig. Några år senare lämnade hon äv­en bort sina två döttrar då hon gick med i Röda armé-fraktionen (RAF).
”Hur?”, var som oftast Ulrikes frå­ga på Andreas eller Gudruns utspel om att de måste ”göra det nu!”. ”Tror du att det räcker med din teori-ona­ni?” eller liknande, fick hon som oftast tillbaka som motfråga.

Stadsgerillan RAF, även kallad Baader-Meinhof, formerades vid fritagningen av Andreas Baader 1970, som satt fängslad för bombattentatet på varuhuset. Gruppen flydde därefter till en grupp exilpalestinier i Jordanien. Där skolades de i PFLP:s trä- ningsläger, även om de mest betedde sig som respektlösa rockstjärnor som vägrade att lyda order och istället la sig och solade nakna.
RAF utförde sedan en rad attentat riktade mot, bland annat, militära mål och mediaföretaget Springer-Verlag innan ledarna i ”den första generationen” fängslades 1972.
Fängelseförhållandena för de politiska fångarna, som förvarades i isoleringsceller, var så fruktansvärda att RAF-ledarna inledde en hungerstrejk. När Holger Meins dog till följd av svält 1974 orsakade det enorma protester i Västtyskland. Enligt filmen sympatiserade var fjärde tysk under 30 års ålder med RAF under den första generationens aktivism.
Den andra RAF-generationen får vi knappt lära känna. I solidaritet med sina inlåsta kamrater genomför de bland annat den misslyckade ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm. De utför även kidnappningar och mord på före detta nazister och kapitalister, samt en kapning av ett Lufthansaflygplan fullt med turister.
– Varför uppstår nya terroristorga-nisationer, och vad driver dem?, frågade sig då någon.
Svaret som filmen vill förmedla pekar hela tiden på orättvisorna och bristen på demokrati, och att protesterna bara är ett resultat av en alltför uppenbar skendemokrati som det kapitalistiska samhället innebär.

Men egentligen får vi
inte lära känna någon av karaktärerna i filmen speciellt bra. Trots att filmen väldigt väl visar på de politiska motiv som låg bakom stadsgerillan Röda armé-fraktionens aktioner, känns det inte trovärdigt. Det fanns (och finns fortfa- rande) all anledning till kamp, men hur kan man välja att ställa sig utanför masskampen när hela universitet var fyllda med tusentals människor med knutna nävar på stormöten?!
Vad Baader Meinhof egentligen ville uppnå framgår inte, annat än att de var förbannade på polisstaten, avsaknaden av verklig demokrati, rättvisa och fred i världen. Svagt framgår att terror inte erbjuder något alternativ till detta. Men framgick gjorde inte hur terrorn drabbade vanligt folk och vad som hände med masskampen.
Filmen lyckas dock förmedla de skiljelinjer som fanns inom gruppen, speciellt vad gäller att ta en människas liv. Men vi får aldrig veta vad någon person egentligen tyckte och tänkte fullt ut.
Der Baader Meinhof Komplex är en intressant film med mycket fokus på händelser. Men en sann historia allde­les för nära i tiden för att jag ska kun­na se Andreas och Gudrun som någ- ra coola ”Bonnie and Clyde”-typer.

Lina Westerlund