Ta strid för jobben, välfärden och klimatet

Utkast till ett socialistiskt program mot kapitalismens kris

Publicerad av

Tema: Världsekonomin, Miljö, jordbruk och sjukdomar, Facklig kamp, Vården, Krisen i bilindustrin

Sverige befinner sig liksom hela världen i början av den allvarligaste ekonomiska krisen för kapitalismen sedan den stora depressionen på 1930-talet, med tilltagande ekonomiska och soci­ala katastrofer. Samtidigt närmar sig världen enligt klimatforskarna katastrofala ”tippunkter” för den globala uppvärmningen. Arne Johansson redovisar här ett utkast till programkrav som ska diskuteras på Rättvisepartiet Socialisternas partistyrelsemöte den 6-8 februari.

I rapporten Global Risks 2009 som publicerats inför de globala makthavarnas årliga World Economic Fo- rum i Davos görs en översikt av de systematiska risker som i dag skakar världskapitalismen. ”Livsmedelskrisen, oljekrisen och finanskrisen är ba­ra varningssignaler om att vårt eko- nomiska system inte är hållbart på ett djupare plan” sammanfattade Dominic Waughray, chef för forumets miljöfrågor, på Dagens Industri Debatt den 19 januari.

Inför alla dessa hot står samtidigt världens regeringar och etablerade partier villrådiga. De nyliberala idéer som dominerat deras politiska recept sedan 1980-talets kollaps för stalinismen och som bygger på föreställning- en om marknadens självläkande krafter har på några få månader lidit ett historiskt skeppsbrott. Samtidigt som regeringarna i all hast dammat av den tidigare förkastade alternativa, så kallat ”keynesianska”, medicinen i form av expansiva statliga krisåtgärder som förstatligar finansmarknadens skulder och ökar de offentliga utgifterna, in­ser också allt fler att detta bara kan mildra krisens djup och skjuta upp räkenskapens dag.
I denna situation av akuta hot mot inte bara världens arbetare och fatti­ga, utan till och med mot mänsklighetens överlevnad, har marxister en plikt att förklara hur nya sociala rörel­ser måste lägga grunden till en socia­listisk arbetarrörelse i själva kampen för jobben, välfärden, freden och miljön. Medan Trotskij under 1930-talet kunde peka på att massorna gång på gång sökte en revolutionär utväg ur krisen, samtidigt som de hindrades av en kris för arbetarrörelsens ledning, är uppgiften idag om möjligt ännu mer komplicerad efter stalinismens sammanbrott, socialdemokratins förborgerligande och fackföreningsrörelsens passivisering.
Ändå är den stiltje vi idag ser i den svenska klasskampen ett ”lugn före stormen” mot ett kapitalistiskt system som inte längre är hållbart. Nya kamprörelser kommer liksom redan på Island eller i de baltiska staterna att utvecklas underifrån, parallellt med en kamp för kämpande och demokra­tiska fackföreningar. För detta krävs ett socialistiskt övergångsprogram som med hjälp av övergångskrav kan lyfta kampen i de mest brännande dagsfrågorna till en ny medvetenhet om behovet av en socialistisk omvälv­ning av makt- och ägandeförhållanden och en demokratiskt planerad so- cialism.
Vi står idag på randen till en global depression. En global finansiell härdsmälta har nätt och jämnt undvikits genom dramatiska interventioner från USA:s, Europas och asiatiska centralbanker, inklusive förstatliganden av banker, och löften om historiskt stora stödpaket från samma regeringar som in i det sista hyllat nyli- berala idéer. Detta har dock inte hindrat krisen att förvärras. Krisens snab­ba spridning visar hur sammanflätad och sårbar kapitalismens globalisering har gjort världen och dess finansiella system.
Redan sista kvartalet 2008 hade flertalet utvecklade länder dragits ned i en samtidig recession med fallande BNP, som fortsätter att fördjupas un­der 2009, och snabbt stigande arbetslöshet. Detta har också drabbat de så kallade tillväxtmarknaderna via skarpt krympande marknader för deras export, med fallande råvarupriser och kapitalflykt. Följden har blivit en ekonomisk tvärnit för Kina, Indien, Ryssland och hela den s k tredje världen.
Nya dramatiska chocker kan väntas. Dessa kan utlösas av en kollaps för riskkapitalfonder och hårt belåna­de hedgefonder, fortsatta ras för huspriser och aktier, tilltagande protek- tionism som inletts med försök att hindra statliga stödpaket till bilindu-strin att ”läcka” till utlandet, industrikriser och massarbetslöshet, hård- landning i Kina och andra ekonomier, uppror och ”väderkatastrofer”.

För Sveriges del kan till exempel en fördjupad kris i de baltiska staterna framkalla en ännu mer dramatisk kris för de svenska bankerna. Dessa har redan så stora svårigheter att mobilisera nytt kapital att de, trots alla statli-ga lånegarantier, inte får fart på utlå- ningen.
Den kris som nu har inletts kommer att bli långvarig och utdragen. Fallande skatteinkomster till följd av massarbetslöshet, utgifter för nya stödpaket och förstatligandet av bankernas enorma kreditförluster, bäddar för att de kapitalistiska regeringarna bortom stödpaketen överallt mås­te övergå till flera år av stora nedskär­ningar i stil med Göran Perssons VM i budgetåtstramning på 1990-talet.
TCO-ekonomerna varnar i rapporten Den ekonomiska krisen … och vad som bör göras åt den för att krisen kan slå särskilt hårt mot länder som Sverige med stor utrikeshandel och beroende av utsatta branscher som bilindustrin. Enligt konsultföretaget Grant Thornton minskar också svenska företags investeringar mest i världen, samtidigt som de tillhör de mest pessimistiska om jobben.

TCO-ekonomerna visar också hur industriländernas inkomstfördelning under lång tid förskjutits från löner till vinster, med upptrissade aktieutdelningar, chefsbonusar och fallskärmar.
I USA har 90 procent av inkomst­ökningarna de senaste decennierna tillfallit de 10 procent bäst betalda hushållen. De breda folklagrens konsumtion har upprätthållits på basis av övertidsarbete, extra jobb och alltmer upptrissade lån, mot säkerhet i de fastighetspriser och aktievärden som länge stigit, till dess att bubblorna har spruckit. Om än inte lika extremt, har tendensen varit densamma i Sverige, samtidigt som den offentliga sektorns andel av ekonomin har begränsats kraftigt och de sociala trygghetssystemen, som a-kassa, sjukförsäkring och aktiebaserade pensioner, har gjorts mer sårbara.
Nedskärningar och privatiseringar har också gjort inte minst många kvinnors, invandrares och ungdomars anställningar otrygga.
De ökade inkomstskillnaderna och vinsterna på lönernas och den offentliga sektorns bekostnad har på flera sätt gjort den kapitalistiska ekonomin mer sårbar mot konjunktursvängningar och kriser.

Ett socialistiskt program mot kapitalismens kris måste börja med en kamp här och nu för jobben och levnadsstandarden. Det råder på Sveriges arbetsplatser en växande oro och frustration över bristen på facklig kamp och politiska åtgärder mot den våg av varsel som sveper över industrin och som nu även börjat drabba sjukvården i snart sagt alla landsting.
Redan under 2008 varslades enligt arbetsförmedlingen 8 procent av de anställda inom verkstadsindustrin om uppsägning. Av de totalt 95 000 varsel som lades kom drygt 60 000 under det sista kvartalet. Tiotusentals fler tillfälligt anställda, vikarier och konsulter m fl har förlorat jobbet. Detta kan följas av ytterligare hundratusentals varsel och snart leda till en öppen arbetslöshet på mer än 10 procent.
Arbetare och tjänstemän i Trollhättan och hela landsändar som Västsverige håller samtidigt andan inför de besked från GM, Ford och den svenska regeringen som väntar om Saabs och hela bilindustrins framtid. En nedläggning av till exempel Volvo Cars skulle enligt bilexperter kunna leda till en slakt på 100 000 jobb som på ett eller annat sätt är beroende av företagets eller de anställdas köpkraft. På ett motsvarande sätt håller Umeåborna andan inför besked om vad som väntar tusentals varslade lastbilsbyggare och hela den stora Volvofabrikens framtid.
Sveriges Ingenjörer, Unionen, IF Metall, rektorn för Handelshögskolan i Göteborg och två f d Volvodirektörer har alla rest krav på att staten må­ste rädda den hotade bilindustrin, om nödvändigt genom att i alla fall tillfälligt ta över ägandet och slå ihop företagen, för ett rent symboliskt pris. Den tidigare utbredda föreställningen att staten inte kan ta över företag som vanstyrts av privata ägare ger nu vika.
Det faktum att tusentals anställda varslas även vid vinstrika företag som AB Volvo, Telia Sonera och Ericsson, trots kraftigt ökad vinst med absurda rubriker om ”glädjefnatt” på Stockholmsbörsen och signaler om fortsatt höga aktieutdelningar, är oerhörda provokationer. Detta har också riktat uppmärksamheten mot det extremt svaga anställningsskyddet i Sverige jämfört med flera andra europeiska länder, där korttidsvecka och kostsamma avgångsvederlag ger ett bättre skydd än här.
Detta har till sist fått fack som IF Metall och även socialdemokraterna, som själv i regeringsställning tog bort det statliga permitteringsstödet, att ställa krav på stöd till utbildning i stället för uppsägning av personal som behövs bortom den akuta krisen. Bland arbetare i Göteborg och Umeå har krav rests på ett upp till tvåårigt förbud mot varsel.

Rättvisepartiet Socialisterna förespråkar att alla större varsel besvaras av omedelbara protestaktioner, som t ex sittstrejker, och samordnas till lokala massprotester och landsomfattande protestdagar med politisk strejk.

Våra nyckelkrav mot industrikrisen ly­der:
  • Stoppa varslen – kamp för arbe­te åt alla genom att dela på jobben med kortad arbetstid och ut- bildning, sex timmars arbetsdag utan lönesänkning.
  • Öppna räkenskapsböckerna och ta kamp för facklig vetorätt mot uppsägningar, nedläggningar och omorganisationer.
  • Förstatliga Saab och Volvo, liksom andra krisföretag, utan kompensation, under kontroll av de anställda. Slå samman Saab och Volvo.
  • Demokratisk planering för en snabb klimatomställning av hela transportsektorn med koldioxid­fria bilar, massivt utbyggda järnvägar, höghastighetståg som kan ersätta inrikesflyg och gratis lo­kal kollektivtrafik.

Den offentliga sektorn har enligt ekonomen Sten Ljunggren minskat som andel av BNP sedan början av 1980-talet med cirka 100 miljarder kronor i dagens priser, samtidigt som en allt större andel har privatiserats. Antalet offentligt anställda i vård, skola och omsorg m m har också reducerats kraftigt, med 180 000 sedan 1990 enligt Konjunkturinstitutet.
Nu väntar nya stora försämringar  i spåren på de första varslen av 4 000 anställda i sjukvården. Samtidigt slösas allt större resurser bort på privata vårdföretags vinster, som nu då högerregeringen utreder att höja apotekens marginaler med 50 procent för att kunna locka internationella apotekskedjor att ta över apotek som regeringen vill privatisera.

Våra krav lyder:
  • Stopp för alla nedskärningar och privatiseringar – anställ 200 000 fler inom vård, skola och omsorg, kollektivtrafik, fritid och kultur o s v.
  • Massiva investeringar på en klimatomställning av transportsektorn (se ovan), byggande av all- männyttiga hyresbostäder som passivhus och en energibesparade renovering av miljonprogrammet.
  • Återta privatiserade verksamheter i statlig och kommunal ägo.
  • Max 20 elever i varje klass med extra resurser till invandrartäta förorter – massiv satsning på skolan, högskolan och vuxenutbildning.
  • Nej till högerns elitskolor samt religiösa och vinstdrivande skolor.
  • Ge alla vuxenstuderande rätt och möjlighet till fullständig gymnasieutbildning, arbetsmarknadsutbildning och vidareutbildning med studielön.

IF Metall är inne på fel väg när de förklarar sig redo att finansiera nya permitterings- eller utbildningsfonder ur det framtida löneutrymmet. Lägre löneandel bidrar endast till försvagad köpkraft för dem som har störst be­hov och därmed även till ekonomisk kräftgång. En omfördelning ”från rika till fattiga” med rejält förbättrad köpkraft för låginkomsttagare är en central del av ett socialistiskt krisprogram. Bara 2 av 10 arbetslösa med a-kassa får idag ut 80 procent av inkomsten. Särskilt akut är förstås krisen för de papperslösa och för den tredjedel av de arbetslösa, varav hälften av alla arbetslösa 20- till 24-åringar, som idag helt saknar a-kassa.

Våra krav för ökad köpkraft åt arbets­lösa, sjuka och andra med låga inkomster lyder:
  • Återställ a-kassan och sjukförsäkringen till 90 procent, höj ta­ket och sänk avgifterna.
  • Stoppa hetsen mot sjuka och arbetslösa – rätt till sjukskrivning, förtidspension eller delpension till dem som inte orkar arbeta; stöd och lönebidrag till dem som vill och kan, men har svårt att få ett arbete.
  • Kamp för höjda kvinnolöner och lägstalöner – ingen med heltidsarbete ska tjäna mindre än 18 000 kronor i månaden.
  • Stoppa vikarieeländet – allas rätt till fasta heltidsjobb, med förkortad arbetstid för alla.
  • Höjda garantipensioner och socialbidrag till lägst 16 000 kronor i månaden.
  • Lika lön för lika arbete – försvara kollektivavtalen mot EU:s lönedumpning och Lavaldomar.
  • Omedelbar amnesti åt alla papperslösa – enad kamp mot förtryck och rasism.
  • Kraftigt höjda barn- och stu- diebidrag 12 månader om året – 16 000 kronor i studielön per månad för eftergymnasial utbildning och vuxenstuderande.
  • Höjda bostadsbidrag/-tillägg till ensamstående barnfamiljer och pensionärer med låg inkomst.
  • Kamp för höjda reallöner på vinsternas bekostnad – för demokratiska och kämpande fackföreningar, där medlemmarna röstar om avtalen och fackliga företrädare lever på samma löner som dem de representerar.
  • Låt de rika betala – stopp för alla aktieutdelningar, chefsbonusar och fallskärmar; återinför skärp- ta skatter på arv, förmögenheter och höga inkomster.

Bankernas fortsatta kris förvärrar samtidigt krisen för industrin, bostadsbyggandet och klimatomställningen genom en iskall lånemarknad. Trots statens massiva lånegarantier råder det på lånemarknaden en fortsatt och oacceptabel förlamning, som kan följas av en ny härdsmälta för riskkapitalbolag som EQT och Nor- dic Capital m fl, företagskonkurser och stora nedskrivningar på grund av bankernas krislån i till exempel de baltiska staterna.
Finansminister Anders Borg moti­verar talande nog nya åtgärder för att bistå företag med krediter vid sidan av bankerna med orden att: ”Jag tror knappast att bankerna kommer att känna ett samhällsansvar. Det är inte det som driver dem”. Även företrädare för byggmaterielindustrin vi­sar sin misstro mot bankerna genom att föreslå en statlig byggfond så att de allmännyttiga bostadsföretagen kan låna till förmånliga villkor (DI Debatt den 26 januari).

Vårt krav för bankkrisen lyder:
  • Omedelbart förstatligande av bankerna i stället för deras skulder, under kontroll av de anställ­da.

Bostadsbyggandet ser ut
att tvärbromsa till 10 000 lägenheter under 2009, en sjättedel av de 60 000 lägenheter per år som byggdes under krisåren 1991-93. Detta bäddar trots akut bostadsbrist i en tredjedel av landets kommuner och stort energislöseri för konkurser och kraftigt ökad arbetslöshet bland byggbranschens 700 000 anställda.
Mot bostadsbyggandet och den nödvändiga renoveringen och energibesparingen av miljonprogrammets bostäder slår både regeringens stopp för nyproduktionsstöd och räntebidrag till flerfamiljshus, bankkrisen och höga byggkostnader inom den monopoliserade byggbranschen.

Våra krav för byggkrisen lyder:
  • Massiv satsning på byggande, energibesparing och renovering av hyresrätter till kostnader som de boende har råd med.
  • Sänkta hyror och lägsta möjliga kostnader för bostadslån, byggande och renoveringar genom att förstatliga bankerna och de stora byggbolagen under kontroll av de anställda, hyresgäströrelsen och miljörörelsen.

Risken är överhängande för att kapitalismens försök att rädda sig själv ur den ekonomiska krisen kommer att överskugga den kapplöpning mot tiden som pågår när det gäller behovet av snabba globala åtgärder mot utsläppen av växthusgaser och den globala uppvärmningen innan den blir okontrollerbar genom upptinandet av permafrosten och polarisarna.
Krisens ras för priserna på olja och naturgas innebär också, liksom den finansiella krisen för företag och banker, stater och privatpersoner etc, försvårande marknadskrafter.
Ett nytt internationellt avtal om ett slags ”Kyoto II” vid toppmötet i Köpenhamn i slutet av året är dömt att misslyckas lika kapitalt som Kyotoavtalet, om även detta ska förlita sig på diskrediterade ”marknadskrafter” ge­nom en absurd handel med utsläppsrätter, energiskatter eller privata investeringar från lamslagna kreditmarknader.
Som en av intiativtagarna till den engelska rörelsen för en Green New Deal påpekar i ett debattinlägg på BBC:s Green Room kan världen samtidigt ha så lite som 100 månader på sig att vidta drastiska åtgärder ”för en snabb och omfattande omställning av världsekonomin”. Detta förutsätter en snabb och hård reglering av världens finansmarknader för att garante-ra billiga lån till de massiva och pla- nerade investeringar som krävs för att omvandla världens infrastruktur för energiförsörjning, transporter och byggande m m. Vilket i sin tur kräver en omställning av hela produktionssättet och införande av förnyelsebara energikällor och hållbara teknologier.
Världen har aldrig tidigare stått in­för mäktigare objektiva argument för en snabb omställning till en demokra­tiskt planerad socialism baserad på en socialisering av storföretag och banker under kontroll av de anställda och den globala miljörörelsen.

Våra krav kan sammanfattas som:
  • För en massiv facklig och politisk kampanj för jobb, välfärd och en snabb klimatomställning av transporter, energiförsörjningen och byggandet m m – förstatliga bankerna, bilindustrin, energijättarna och de stora byggbolagen.
  • En socialistisk och global grön omställning baserad på en demo­kratiskt planerad socialistisk ekonomi, under kontroll av de an- ställda och miljörörelsen.
  • För en demokratisk och socialistisk värld – kamp mot imperialis­mens krig och EU:s militarism.

Arne Johansson