”Upp till kamp för Saab”

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Trollhättan Tema: Krisen i bilindustrin

En 1930-talsliknande jobbkris kan hota i svensk verkstadsindustri om Saab läggs ned. Redan i sommar skulle närmare var fjärde medlem inom IF Metall kunna vara arbetslös eller varslad.
Då räcker det inte längre att snällt vädja till regeringen. När Saab nu ska rekonstrueras sedan GM sagt farväl må­ste facken samlas till massiv kamp för jobben och tydliga krav på förstatligande av bilindustrin.

Risken är uppenbar att de positiva tolkningar som gjorts av Maud Olofssons besök i Trollhättan i måndags bara är farligt önsketänkande.
– Det känns som att de låsningar man känt tidigare är på väg att luckras upp. De betonar att Saab är viktigt för Sverige, säger verkstadsklubbens ordförande Paul Åkerlund till TT.
Jaha? Ändå uttalas regeringens nej till statligt ägande lika kategoriskt som tidigare. Den enda öppningen är en antydan från Maud Olofsson om att regeringen skulle kunna rucka på sitt nej till en statlig lånegaranti till det sökta lånet på fem miljarder från Europeiska investeringsbanken, EIB, om det skulle dyka upp en ny privat ägare.
Men det mesta talar för att spekulationerna om nya intressenter bara är ett taktiskt önsketänkande, i Saabs fall för att på katastrofens rand vinna ytterligare lite tid och i regeringens fall för att försöka smita undan sitt eget ansvar för den hotande katastrofen.
Var skulle sådana privata ägare finnas?

Sant är att Saab får moraliskt stöd av 16 tunga företrädare för Västsven­ska industri- och handelskammaren, anförda av AB Volvos styrelseordförande Finn Johnsson. Och dessa har fullständigt rätt i att statens nej till en statlig lånegaranti ”är som att avstå från friskvård för att ha råd med den sjukvård som kommer att krävas på grund av utebliven friskvård”. Men deras debattinlägg i Dagens Industri är en uppmaning till regeringen att backa – inte något erbjudande om västsvenskt ägar- och kapitaltillskott.
Opel då? Men att Opel, som själv står inför ett avskiljande från GM, skulle kunna få nya ägare med beredskap att gå in med friskt kapital även till Saab verkar helt osannolikt. Särskilt som varje regering villkorar stödet åt sina egna bilindustrier med att inget kapital får läcka utomlands. Däremot skulle de svenska facken kunna använda den tyska statens och delstaternas beredskap att rädda Opel för att öka trycket på den svenska regeringen.

Saabchefen Jan Åke Jonsson har uppdaterat en affärsplan för hur Saab kan räddas. Denna går ut på att koncentrera verksamheten till Trollhättan och inom 18 månader förnya modellprogrammet med en 9-3X som ska visas redan den 3 mars, en ny 9-5 (hemtagen från Opel i Rüsselsheim) som ska vara klar i höst, en hemflytt av 9-3 cabriolet och sedan en ny 9-3.
Enligt Saab skulle detta kunna leda till 150 000 producerade bilar, upp från 93 000 ifjol och 70 000 i år, och lönsamhet 2011. Men inget kan ske utan statliga garantier för ett lån på fem miljarder kronor från Europeiska investeringsbanken, EIB. Vilket regeringen avvisar på grund av risken för att den, med företaget som pant för lånet, kan tvingas bli ägare.
Planen är ”alltför optimistisk” har det tvärsäkra omdömet kommit från Maud Olofsson och hennes statssekreterare Jöran Hägglund. Utan en ny privat ägare som själv är villig att gå in med kapital vägrar hur som helst regeringen att ställa upp.
Rättvisepartiet Socialisterna föreslår i denna Moment 22-situation att facken omedelbart varslar om en politisk strejk med massdemonstrationer i hela landet för jobben, välfär- den, klimatet och bilindustrins överlevnad.

Men inte heller detta räcker. Maud Olofssons fråga om vem som ska äga Saab måste få ett omedelbart svar. Facken måste ta strid för det enda verkliga alternativet, som redan tidigare antytts av bland annat bilindu­strins ingenjörer: att Saab och Volvo slås ihop, med ett gemensamt statligt ägande under kontroll av de anställda. Att som den socialdemokratiska partiledningen med Mona Sahlin och IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfvén i spetsen kritisera regeringen för oviljan att ”ge Saab en chans” ut­an att själva förklara att det nu krävs ett statligt ägande är direkt ohederligt.
Det är dags att sluta ducka i ägar­frågan. Rättvisepartiet Socialisterna hävdar att facken lätt skulle kunna öv­ertyga det svenska folket om att staten ska äga bilindustrin. Inte tillfälligt, utan på lång sikt – under kontroll av sina kunniga anställda. Skälet är uppenbart, att inga privata ägare vare sig kan eller vill genomföra den demokratiskt planerade omställning utan företagsekonomiska vinstkrav som måste ske av hela transportsektorn till kollektivtrafik och koldioxidfria bilar.

Arne Johansson