Stora siffror – lite innehåll

Publicerad av

Tema: Världsekonomin

Det korta G20-mötet i London slutade i en rad nya löften och ett uttalande om framtida regleringar av fi- nanssektorn.
Utöver detta lovade de kapitalistis- ka länderna att samordna sina kris­insatser och undvika protektionistiska åtgärder. Ett liknande löfte gavs ock­så vid det förra G20-mötet i november i fjol, men efter det mötet har 17 av G20-länderna infört protektionistis­ka åtgärder för att skydda sina ekonomier enligt Världsbanken.
Löften på kapitalistiska stormöten är alltid skrivna i sand och innehåller alltid en mängd förbehåll. G20-mötet i London var inget undantag.
”Stora siffror ska dölja splittringen”, tvingades Financial Times konstatera efter en genomgång av G20-mötets slutkommuniké. Som vanligt är det gamla löften som presenteras som nya och som sedan sockras med nå­gra allmäna utfästelser. ”När man går igenom löften om att Internationella valutafonden (IMF) ska få ytterligare 1 100 miljarder [8 880 miljarder kronor] finner man att mindre än 100 miljarder dollar är att beteckna som nya pengar av vilka merparten skulle ha tillförts IMF även utan G20-mötet” (Financial Times den 3 april).
Av summan 1 100 miljarder dollar ska totalt 500 miljarder dollar (4 000 miljarder kronor) användas för lån till länder som annars skulle kollapsa och sluta betala sina skulder, 250 miljarder ska gå till exportkrediter, 250 miljarder kommer genom att IMF trycker upp mer av sin egen valuta, de så kallade särskilda dragningsrätterna och 100 miljarder till utveckling av de allra fattigaste länderna.
IMF:s pengar ska alltså gå till att rädda de mest utvecklade kapitalistiska ländernas banker och exportinkomster.
Dessutom kan G20-länderna tillgodoräkna sig det mesta av de 250 miljarder dollar som IMF får ge-nom att fylla på sin fond av särskilda dragningsrätter (SDR), en fond som de stora länderna, med flest röster i IMF, förfogar över.

– Miljoner fattiga kommer att få betala ett högt pris för G20-mötets vägran att angripa krisens orsaker. Mötet har gett pengar till IMF, en institution som saknar legitimitet och som fortsätter att påtvinga länder i nöd en nyliberal agenda, kommenterade John Hilary, hjälporganisationen War on Wants ordförande.
Vid G20-mötet deklarerade den brittiske premiärministern Gordon Brown, som stod värd för mötet, att ”Washington Consensus är död”. Med det ville han ha sagt att det nu är slut på till exempel IMF:s nyliberalism och finans­kapitalets expansion.
”Washington Consensus” har fått sig en knäck, men är inte dött utan lever kvar i G20-ländernas och exempelvis IMF:s krav på de länder som får lån. Island, Lettland, Ungern, Rumänien och andra länder som nyligen beviljats nödlån från IMF har alla pådyvlats nedskärningar, frysta löner för offentligt anställda, utgiftstak och avregleringar.
I Ungern väntas exempelvis den nya regeringen snart avisera ett nytt stort nedskärningspaket, utöver det redan beslutade, innehållande sänkta barn- och familjebidrag, sänkta pensioner, minskat stöd till den statliga järnvägen o s v.
”Överenskommelsen med IMF har ett pris och det heter åtstramningar”, kommenterade en representant från en inhemsk investmentbank fondens ”hjälppaket” till Rumänien.

I Öst- och Centraleuropa samt Turkiet, som brukar räknas som Europas tillväxtländer, fortsätter krisen att fördjupas och skuldberget växer. Jämsides med att den globala krisen för- värras och det står klart att de åtgärder som hittills vidtagits inte bromsat världskapitalismens fall. Många länder, även i Väst som exempelvis Irland, står på randen till kollaps och bankernas kreditförluster ökar snabbt.
Rädslan för fortsatt ekonomisk härdsmälta och sociala revolter har tvingat G20-länderna att fylla på IMF:s kassa och försöka ge sken av att man har en lösning på krisen. Samtidigt som jobbkrisen tilltar, fattigdomen ökar och den globala kapitalismen närmar sin en ny depression likt 1930-talets mardrömsår.