Stockholmsprogrammet för Fort Europa

Kapitalets EU rustas upp mot flyktingströmmar och social oro

Publicerad av Arne Johansson

Tema: EU och EMU

Förslagen från några av EU:s inrikes- och justitieministrar inom den informella Framtidsgruppen pe­kar mot en fortsatt höjning av EU-kapitalismens Fort Europa-murar, både utåt mot flyktingströmmarna från omvärldens krig och kriser och inåt för att förskansa kapitalismen mot de sociala uppror som kan följa i den kapitalistiska krisens spår.
Enligt EU:s egen sköna terminologi handlar Stockholmsprogrammet om en ny femårsplan för ”frihet, säkerhet och rättvisa”. Enligt Sieps, Svenska institutet för europapolitiska studier, handlar det dels om mål och åtgärder inom asyl och migration, och dels om utvecklingen av EU:s polis-, åklagar- och domstolssamarbete samt vissa civilrättsliga frågor. De tidigare femårsplanerna i dessa flykting- och polisfrågor klubbades i Tammerfors 1999 och i Haag 2004.

Hela processen har försinkats av Irlands nej till den nya EU-grundlagen, Lissabonfördraget. Nu vill mini­strarna åter gasa. Hur långt man kan gå kommer bland annat att avgöras av hur det går i den nya folkomröstning om Lissabonfördraget som Irland påtvingats i oktober.
Längst har utvecklingen redan hunnit inom området migration och asyl, där Stockholmsprogrammet ska bygga vidare på den europeiska pakten för invandring och asyl som stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet antog förra året. Siktet är inställt på en femårsplan för harmonisering av EU:s flyktingpolitik, bland annat med ett gemensamt asylkontor. Ett antal medlemsstater, däribland Sveri­ge, driver också på för att medlemsstaterna ska dela ansvaret för flykting- mottagandet.

Gemensamma miniminormer an- ses otillräckliga. På förslag från”framtidsgruppen” ska utgångspunkten i stället vara en ”konvergensprincip”. Denna innebär att ländernas flyktingpolitik inte bara ska närmas till varan­dra genom harmonisering och stan- dardisering. Man vill också ha gemen­samma träningsprogram, nätverk och utbyte av information. Ett gemensamt stödkontor och gemensamma expertteam för allt detta övervägs.
Till och med Migrationsverket befarade i ett yttrande den 19 augusti 2008 att det med en ökad harmonisering blir ”svårare att upprätthålla den tidigare svenska hållningen att det bör finnas utrymme för medlemsstater att tillämpa generösare regler”. Verket gav ändå sin hycklande välsignelse, under ”förutsättning att det nya euro­peiska asylsystemet grundar sig på ett generöst förhållningssätt när det gäller skydd”. Detta trots att i stort sett alla förslag pekar mot en alltmer repressiv kapplöpning mot botten.
Ännu har vi heller inte hört någ- ra fördömanden från Ask eller Bill-ström i den svenska regeringen mot den italienska Berlusconiregeringens kampanj mot ett ”multietniskt Itali­en”, som bara kan sänka denna botten ytterligare. Underhuset har redan sagt ja till att göra ”illegal” invandring till ett brott med upp till 10 000 euro (110 000 kronor) i böter, medan den som ger husrum åt en illegal flykting kan dömas till tre års fängelse och kommunerna får organisera medborgar­garden i jakten på ”kriminella”.
En central målsättning för EU är att stärka Fort Europas gränskontroller mot ”människohandel och illegal invandring”. Detta ska ske genom att biffa upp Frontex, EU:s byrå för operativ förvaltning av de yttre gränser­na, och dess högteknologiskt utrusta- de snabbinsatsstyrka RABIT.

Samtidigt som gränskontrollen skärps och EU:s utvisningar effektivi-seras med massdeportationer och gemensamma deportationsflyg vill EU trappa upp den ”externa dimensionen” av sin nya flyktingpolitik. I dessa planer ingår att hejda flyktingströmmarna genom avtal och ”partnerskap” med länder runt EU:s gränser om att upprätta flyktingläger och flyktingförvar genom ”regionala skyddsprogram” för flyktingar, gemensamma viseringscenter med enhetliga bedömningar och identifiering med fingeravtryck. Återvändaravtal, som det Sverige har lyckats sälja till Irak, är en annan central del.
Även på denna punkt går Italien i bräschen genom att man trots protester från Vatikanen och FN:s flyktingorgan UNHCR m fl har börjat tvinga båtar med afrikanska flyktingar tillbaka till Libyen utan att pröva deras asylskäl. Där placeras flyktingarna i de förvar som upprättats enligt EU:s och Italiens säkerhetsavtal med Khadaffis libyska diktatur.
I början av 2009 besökte Italiens utrikesminister även Angola, Sierra Leone, Senegal och Nigeria för att förhandla om ”återvändaravtal” och nya flyktingläger med polissamarbete och förfalskningssäkra pass.

Migrationsverket välkomnar EU-kommissionens förslag om att undersöka om de ”regionala skyddsprogrammen” också kan säljas till nå­gra av världens hetaste krishärdar, som Afrikas horn, Afghanistan och Mellanöstern. Pilotprojekt finns re­dan i Ukraina, Moldavien, Vitryssland och Tanzania.
Sverige hör till en grupp av åtta EU-länder som går i spetsen för att kombinera dessa program med en viss möjlighet till ”vidarebosättning” för särskilt skyddsbehövande till länder inom EU i samarbete med FN:s flyktingorgan UNHCR.
Parallellt med alla åtgärder för att hejda flyktingströmmarna vill EU utarbeta ett ”blue card”. Detta syftar till att erbjuda särskilt högutbildade eller eftertraktad arbetskraft en möjlighet att arbeta i Europa under viss tid i yr­ken där man väntar arbetsbrist. Olös­ta frågor är om dessa personer efter denna tid ska ha några rättigheter att stanna inom EU och vilka andra rättigheter de ska ha. Mycket talar också för att den ekonomiska krisen dämpar stödet för dessa planer.
Trots att Irlands nej förra året sinkade processen vill ministrarna nu höja tempot även i polissamarbetet, samtidigt som de hoppas röja undan Irlands motstånd. Enligt EU-kommissionens vice ordförande Jacques Barrot vill kommissionen själv se: en utbyggnad av Europol och Eurojust, bekämpande av gränsöverskridande brottslighet som terrorism (med fo­kus på radikalisering och finansiering) och organiserad kriminalitet (med fo­kus på barnporr, databrottslighet, människohandel, ekonomiska brott och narkotikahandel).

Framtidsgruppens honnörsord handlar om försvaret av ”den europe­iska modellen”. Denna ska försvaras genom att stärka ”sambandet mellan yttre och inre säkerhet” och skapa ”bästa möjliga dataflöde inom ett Europaövergripande nätverk”. Utöver frågorna om asyl och gränsskydd handlar det om polissamarbete, kamp mot terrorismen och hanterandet av insatser i tredje världen, nya teknologier och informationsnätverk.
Flertalet konkreta förslag pekar i repressiv riktning: ett europeiskt befolkningsregister, mjukvarubaserade riskanalyser, ökad kontroll av internet, ”e-borders”, gemensamma deportationsflyg och -plan, flyktingläger i tredje land, polisinsatser utanför Europa, utbyggnad av den paramilitära Europeiska gendarmerietruppen (till exempel för skydd av toppmöten), samarbete mellan inrikes och utrikes säkerhetstjänster, militära insatser mot migrationsströmmar, utbyggnad och harmonisering av och tillgång till polisdatabanker, o s v.
Bortom EU-samarbetet hägrar en parallell till det militära Natosamarbe-tet, ett ”Euroatlantiskt samarbete in­om frihetens, säkerhetens och rätts- väsendets område” från och med år 2014. ”Europa kan, snarare än att ba­ra vara en konsument, bli en producent av säkerhet. Men EU och Nato måste integreras snarare än blanda sig med varandra”, säger EU:s f d kommissionär för rätts- och inrikesfrågor Franco Frattini, som sedan 2008 är utrikesminister i Berlusconis regering och ansvarig för sommarens G8-mö­te på Sardinien.

Få kan invända mot åtgärder mot barnporr och narkotikahandel. Men som till och med AB upptäckt i en ledare den 5 maj ”dominerar de repressiva frågorna ... ’Stockholms- programmet’. Justitiedepartementet kan inte redovisa särskilt många konkreta initiativ för att stärka rättssäkerheten, yttrandefriheten eller minorite- ternas ställning”.
Det säkerhetskritiska nätverket European Civil Liberties Network (ECLN) kritiserar Stockholmsprogrammet för att göra sociala konflikter till polisiära och militära angelä- genheter och gå i riktning mot den ”totala öv­ervakningen” (dagenskonflikt.se). I uttalandet påtalas ”uppbyggnaden av tidigare otänkbara de- taljerade ­profiler över medborgarnas politiska och privata liv” utan någon som helst standard för dataskydd, juridisk eller demokratisk kontroll.
Vidare kritiseras EU:s ”exkluderande migrations- och asylpolitik… som leder till tusentals döda vid Europas gränser och på europeisk mark”.
ECLN fortsätter: ”Det som sker är en process som går ut på att göra säkerhetsfrågor av ... allt ifrån närings- och energiförsörjning via sociala och miljöfrågor till klimatförändringar och migration. Resultatet är ett tilltagande säkerhetspolitiskt, militariserat tillvägagångssätt vid sociala och ekonomiska problem. EU har skapat en apparat för inre och yttre säkerhet, inklusive straffrätt, säkerhetsmyndigheter, databanker och informationssystem, paramilitära organisationer och en ökad militärisk verksamhet. Den­na apparat byggs ut av ett tunt nätverk av ansvariga som inte kan hållas ansvariga”.

Bakom slagord som ”kamp mot terrorism” handlar Stockholmsprogrammet om EU-kapitalismens inre rustning för att möta den sociala oro och de revolutionära massrörelser som kan följa i den kapitalistiska krisens kölvatten. Vad till exempel Piratpartiet inte begriper är att EU:s kontrollsamhälle är en organisk del av dess klasskaraktär – och bara kan avskaffas tillsammans med detta.
Rättvisepartiet Socialisterna säger:
  • Ned med Stockholmsprogrammet, EU:s murar och övervakningssamhälle;
  • För rätten till asyl – amnesti åt de papperslösa i hela Europa;
  • Skrota kapitalets EU – för ett demokratiskt socialistiskt Euro­pa;
  • Rösta på ArbetarInitiativet i EU-valet den 7 juni.
Arne Johansson