Inspirerande bok om Engels liv

BOK	Engels: A Revolutionary Life
Författare	John Green
Förlag	Artery Publications (2008).

Även kapitalistiska kommentatorer tvingas numera erkänna att ingen har bättre förklarat krisens orsaker än Karl Marx i Kapitalets tre böcker. Men utan Engels politiska, moraliska och även ekonomiska stöd skulle Kapitalet aldrig ha sett dagens ljus. Kapitalets två sista böcker färdigställdes av Engels utifrån de anteckningar och studier som Marx lämnade efter sig vid sin död.
Engels poängterade ofta att Marx var den främste av de två vännerna;  att han ”själv spelade andra fiolen”.
Ett uttalande som ger en bild av Engels generositet och modesta framtoning. ”Hans omfattande lärdom och stora inflytande gjorde ho­nom aldrig högfärdig; tvärtom var han ännu vid 75 års ålder precis lika blygsam och redo att ge andra all den ära som tillkom dem som när han var 22 år gammal”, vittnade Friedrich Lessner i minnsesartikeln En arbetares minnen av Friedrich Engels skriven 1902.
Få nya böcker har skrivits om En­gels avgörande pionjärinsats i den socialistiska rörelsen. Greens biografi fyller ett tomrum och det är bara att hoppas att något förlag vågar ge ut den på svenska.

Irriterande är dock att Green (kanske i hopp om att sälja fler böck­er?) försöker framställa Engels som den tidens Che Guevara.
De enda direkta likheterna dem emellan är att de båda kom från en välbärgad bakgrund som de bröt upp från. Att de båda var revolutionärer och även deltog i väpnade rörelser (Engels i 1848 års tyska revolution) suddar inte ut de politiska olikheter­na.
Engels var till skillnad från Che en medveten revolutionär socialist. En­gels insåg tidigt, till och med innan Marx, att arbetarklassen var den soci­ala kraft som kunde störta kapitalismen. Den kapitalistiska produktionen förenar arbetarna som klass och ur det uppstår medvetenheten om att endast genom att organisera sig som en självständig kollektiv kraft kan arbetarklassen förändra sina villkor.
Den primära uppgiften för varje socialist var därför att vända sig till arbetarklassens rörelse och försöka vin­na över den till socialismen.
Che kom tyvärr aldrig att fullt ut erkänna arbetarklassens potential och styrka. Därmed negligerade han bygget av revolutionära och socialistiska arbetarpartier, vilket var ett lika tragiskt som avgörande misstag.

Engels kom från en rik familj. Hans far var affärsman och även del­ägare i ett spinneri i engelska Manchester, som på den tiden var värl- dens finans- och handelscentrum och i dess omnejd trängdes textilfabriker­na. I slutet av 1842 kom Engels till Manchester där han blev kvar i nästan två år.
Hans vistelse i Manchester och England sammanföll i tiden med den brittiska arbetarrörelsens första större genombrott – chartistörelsens storstrejker och masspetitioner (upprop) för rösträtt. I Manchester hade charti-sterna sitt starkaste fäste och Engels, som var knappt 20, sökte genast kontakt med dem.
Det var under sitt första besök i England – den moderna kapitalism­ens vagga – som Engels började dra slutsatsen att arbetarklassens organisering är ett måste om målet om ”social befrielse” ska uppnås. Det var också i England han på allvar kunde studera och få direktinformation om de slavförhållanden som arbetarklassen levde och arbetade under.
Studierna, samtalen och alla iakttagelser sammanfördes sedan i boken Arbetarklassens läge i England som färdigställdes när han återvände till Tyskland och gavs ut 1844-45.
”Ännu i England sätter den boken ett exempel för varje djuplodande sociologisk undersökning och FN-orga­net UNESCO har den på sin lista öv- er världens 20 mest inflytelserika sociologiska arbeten”, skriver Green.
Engels skrev Arbetarklassens läge i England när han var 24 år gammal. Men den boken är en i raden av hans många klassiska verk.

Träffen i Paris 1844 blev startpunkten för en livslång vänskap mellan Marx och Engels och de kom från den dagen att arbeta i tandem. I Kommunisternas Förbund, som bil­dades 1847, spelade de båda en tongi­vande roll.
Det var av Kommunisternas Förbund som Marx och Engels fick uppdraget att skriva ett manifest. Engels gjorde ett första utkastet i form av frågor och svar, men det blev Marx som i huvudsak författade den slutli­ga versionen av Kommunistiska manifes­tet, som först gavs ut under titeln Det kommunistiska partiets manifest.
Inga ord kan riktigt beskriva den betydelse som denna banbrytande skrift fått. Få skrifter har översatts till så många språk och getts ut i så mån­ga upplagor. Den är alltid lika aktuell och avslutningen är klassisk: ”Arbetarna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna. Arbetare i alla länder, förena er!”.
Samma år som manifestet kom ut skakades Europa av revolutionära uppror. Massorna revolterade mot enväldet och de feodala resterna. I den tyska revolutionen 1848-49 deltog Engels både som organisatör av arbetare i Köln med omnejd och i det väpnade garde som revolutionärerna bildade. Det plus hans enorma kunskap i militära frågor gav honom senare smeknamnet ”Generalen”.
Den tyska revolutionen 1848-49 led nederlag eftersom kapitalistklassen, som blivit rädd för massrörelsens kraft, hellre kompromissade med de stora jordägarna än att fullt ut slutföra den borgerliga revolutionens alla uppgifter.

Nederlaget i revolutionerna 1848-49 betydde också slutet för Kommunisternas Förbund. För Marx och Engels fanns inget annat val än att flytta till England för att där ta sig an uppgiften att lägga den politiska och teoretiska grunden för en ny arbetarrörelse. Engels måste motvilligt ta arbete i sin fars firma (1850), där han blev kvar till det han själv kallar ”befrielsen” tjugo år senare. Under den tiden arbetade Engels med att skriva en rad artiklar, flera i Marx namn, förutom att han på alla andra sätt bistod Marx, och han höll kontakt med en rad olika arbetarföre­ningar. När Första Internationalen bildades 1864 släppte Marx och Engels allt annat arbete för att delta i bygget av den nya internationella arbetar- organisationen, eftersom det handla­de om ”verkliga klasskrafter”. Marx och Engels vann Internationalen för sina idéer, trots motstånd och intriger från anarkister och reformister.
Efter att arbetarklassens uppror i Paris 1871 krossades i blod och Paris­kommunen föll gick Första Internationalen under. Men fröet hade såtts till nya socialistiska masspartier.
Efter 1871 och fram till sin död 1895 var Engels otroligt produktiv.
Han hann skriva socialistiska klassiker som Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen, mer känd som Anti-Dühring, som senare gavs ut i en förkortad, av Engels själv kallad ”pro­pagandaskrift” med namnet Socialismens utveckling från utopi till vetenskap. Familjens, privategendomens och statens ursprung och Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut är två andra klassiker som Engels författade samtidigt som han slutförde Marx arbete med Kapitalets andra och tredje bok och deltog i varje viktig diskussion som ägde rum inom den internationella socialistiska rörelsen.

Greens bok är utomordentlig i skildringen av Engels liv och roll, men skulle ha blivit ännu bättre utan författarens egna spekulativa funderingar i slutet av boken. Green tycks på fullt allvar mena att Marx och En-gels skulle ha ansett att tiden inte var mogen för den ryska revolutionen 1917. Som om Marx och Engels var mensjeviker (socialdemokrater).
Lika obegriplig är Greens kommentar om att Marx och Engels inte är helt utan skuld till stalinismen. Som om stalinismen uppstod ur socialism­en och inte till följd av revolutionens isolering till ett mindre utvecklat land, vilket varken Marx, Engels eller bolsjevikerna kan lastas för. Trots dessa tillkortakommanden bjuder Green på inspirerande läsning om en av den socialistiska rörelsens största och mest betydelsefulla pionjärer.

Per Olsson