EU-valet – skriande brist på arbetaralternativ

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: EU-valet 2009

Den svenska EU-kommissionären Margot Wallström (S) och andra ”experter” kommer aldrig att förstå den massiva kritiken mot EU och de etablerade partierna.
Wallström påstod i Dagens Nyheter att media inte rapporterat tillräckligt när de senaste veckorna varit en enda reklamkampanj för EU-valet i tidningar och TV. Hon tror att ”EU är för komplicerat”, när det istället är EU:s politik det handlar om – privati-seringar, mur mot flyktingar, militär upprustning o s v.
Extremhöger- och rasistpartier gick framåt i flera länder i EU-valet. Nederländska ”frihetspartiet”, som hetsar mot islam, blev näst största parti och tog tre mandat.
I Ungern fick Jobbik 14,7 procent efter en rasistisk kampanj mot romer och högerpopulistiska krav mot utländska banker.

De två rasistpartierna
i Österri­ke, FPÖ och BZÖ, fick tillsammans 18 procent (två mandat). I Slovakien tog SNS, som också driver en hetskampanj mot romer, ett mandat.
Det ökända brittiska rasistpartiet BNP tog två mandat, liksom Dansk Folkeparti. Även Sannfinländarna tog ett mandat i Finland.
I en del länder gick välkända rasistpartier bakåt i valet, som Front National i Frankrike och Vlaams Belang i Belgien.
Rasistpartierna driver kampanjer där de ställer jobb och välfärd mot invandrare och minoriteter. De kan i­bland låta som om de kritiserar kapi- talismen och EU. De får en hel del proteströster, men få av dess väljare blir aktiva i partierna. De är ändå ett mycket allvarligt hot.
Etablerade partier och regeringar tar över deras program, som t ex Sarkozy i Frankrike och Berlusconi i Italien. Rasistpartierna uppmuntrar ock- så de våldsamma nazistgrupperna.

Men framför allt riskerar rasismen att ställa hinder i vägen för gemensam arbetarkamp, både inom län- derna och över gränserna. På detta sätt är rasistpartierna ett inofficiellt redskap för makthavarna.
Rasism och splittring trängs undan när kampen ökar, t ex i Lettland där lettiska och rysktalande har strejkat och demonstrerat tillsammans mot regeringens krisprogram.
Det här EU-valet innebär ytterligare fördjupad kris för de socialdemokratiska partier som de senaste 15-20 åren blivit borgarpartiernas B-lag. I EU-parlamentet är Moderaternas och Socialdemokraternas block överens om det mesta. Med marknadspolitiken har ”Socialdemokrater­na förlorat sitt språk, sina visioner och sina väljare”, säger forskaren Franz Walter i Svenska Dagbladet.
Socialdemokratiska regeringsparti­er tappade i Storbritannien, Spanien och Tyskland.
Det brittiska Labourpartiet blev bara tredje parti med 16 procent och partiledaren Gordon Brown är ytterst nära att få sparken.
Tyska SPD, som sitter i koalitionsregering, fick bara drygt hälften av högerpartiet CDU:s resultat, 24 respektive 39 procent.
Både i Tyskland och Österrike ha­de socialdemokratierna sina sämsta val någonsin. Men även i opposition var socialdemokraterna förlorare, för-utom i Sverige även i Danmark och Frankrike.
Den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet minskar från 217 mandat till omkring 160. Vissa S-politiker i Europa vill som svar befästa högerkursen genom att byta namn till Demokraterna.

Men högerpolitikerna är långt­ifrån populära. De etablerade partier­na är förmodligen svagare än någon- sin efter detta val, räknat i antalet akti-va anhängare.
Ledande politiker försökte också, som Moderaterna i Sverige, ha en nationell prägel på EU-valkampanjen. Margot Wallström klagar bittert över att partierna inte försvarade EU.
De gröna partierna gick framåt, särskilt i Frankrike, där man ökade från 6 till 14 mandat. Det visar intres­set för klimatkrisen och att många sö­ker ett alternativ som inte är höger.
Jobben och den ekonomiska krisen toppade listorna över de frågor folk tycker är viktiga i de flesta EU-länderna. Samtidigt visade det låga valdeltagandet på att inte många tror att partierna har något att komma med. I Slovakien, med en mycket skarp ekonomisk nedgång, röstade färre än var femte. I Litauen deltog drygt 20 procent, i Polen, Rumänien och Tjeckien drygt 27 procent och i Storbritannien bara 34 procent.

Nya vänsteralternativ ställde upp i många länder. Vänsterblocket i Portugal tog tre mandat med 10,7 procent. Franska NPA fick 4,9 procent men fick tyvärr inte plats i EU-parlamentet. Däremot tog vänsterfronten, med kommunistpartiet och avhoppa­re från socialistpartiet, med 6,0 procent, fyra mandat. I Italien fick en al- lians med kommunistpartiet PRC 3,3 procent och i Polen fick arbetarparti­et PPP 0,4 procent. Grekiska Syriza fick ett mandat med 4,7 procent och tyska Die Linke tog 8 mandat med 7,5 procent.
CWI deltog i kampanjen No2EU – yes to democracy i Storbritannien, som fick en procent. Det viktigaste med kampanjen var att den samlade aktivister från flera organisationer, med facklig uppbackning från det radikala järnvägsfacket. I Belgien ställde CWI:s sektion LSP upp på egen hand i Flandern och i en allians i Vallonien, med sammanlagt 17 000 röster. I regionalvalen lyckades den allians LSP deltog i bäst i Bryssel, med 0,44 procent.
Ökat röstetal för rasistpartier och det låga valdeltagandet kan båda förklaras med bristen på verkliga arbetaralternativ, både partier och fackfö- reningar. Partier som är kämpande och som under en tid i praktiken har visat sig försvara arbetarklassens intressen. Joe Higgins och CWI:s spektakulära framgång i Dublin visar ock- så tydligt att en klar och tydlig socialistisk politik inte är ett hinder, tvärtom.

Kapitalismen är i sin djupaste kris sedan 1930-talet. Nya arbetarpartier med ett antikapitalistiskt och socialistiskt program, och med en kämpande profil, skulle snabbt kunna vinna för- troende och stöd, både i val och i kommande kamprörelser.

Per-Åke Westerlund