Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, del 2

Publicerad av

Tema: Marxism

Vid sidan av och efter 1700-talets franska filosofi hade emellertid den nyare tyska filosofin uppstått och fått sin avslutning med Hegel.
Dess största förtjänst var att den åter tog upp dialektiken som tänkandets högsta form.
De gamla grekiska filosoferna var alla födda, ursprungliga dialektiker, och den mest universella av dem, Ari­stoteles, har också redan undersökt det dialektiska tänkandets viktigaste former.
Ehuru dialektiken har glänsande representanter också i den nyare filosofin (t ex Descartes och Spinoza), har denna emellertid särskilt under engelskt inflytande mer och mer fastnat i det så kallade metafysiska tänkesättet, av vilka också 1700-talets fransmän, åtminstone i sina speciella filosofiska arbeten, nästan uteslutan­de behärskades. Utanför den egentli­ga filosofin var även de i stånd att prestera mästerverk av dialektik.

Vi erinrar bara om Rameaus nevö av Diderot och Rousseaus avhandling om ursprunget till den bristande jämlikheten mellan människorna.
Vi återger här i korthet det väsent­liga hos de båda tänkesätten.
Om naturen eller den mänskliga historien eller vår egen själsverksamhet underkastas tänkandet, möter oss närmast bilden av ett oändligt nät av sammanhang och växelverkningar, där ingenting förblir vad, var och hurudant det var, utan allt rör sig, förändras, blir till och förgår.
Vi ser alltså närmast helhetsbilden i vilken detaljerna ännu mer eller mindre träder i bakgrunden, vi ger mera akt på rörelsen, övergångarna, sammanhangen än på vad som rör sig, förändras och hänger samman.
Denna ursprungliga, naiva men i sak riktiga uppfattning om världen är den gamla grekiska filosofins och framlades första gången klart av Heraklitos: Allt är och är ändå inte, ty allting flyter, befinner sig i ständig för- ändring, i ständigt vardande och försvinnande.

Men hur riktigt detta betraktelsesätt än uppfattar den allmänna karaktären hos företeelsernas helhetsbild, räcker det inte för att förklara detaljerna, av vilka denna helhetsbild består. Och så länge vi inte känner des- sa, är vi inte heller på det klara med helhetsbilden.
För att lära känna dessa detaljer, måste vi gripa ut dem ur deras naturliga eller historiska sammanhang och undersöka dem, var och en för sig, i­fråga om deras beskaffenhet, deras särskilda orsaker och verkningar o s v. Detta är närmast en uppgift för ­naturvetenskapen och historieforskningen, forskningsgrenar som av mycket goda grunder endast intog en underordnad plats hos den klassiska tidens greker, emedan dessa framför allt först måste samla material för desamma.
Först sedan det naturliga och historiska materialet i en viss utsträckning samlats, kan man börja den kri- tiska sållningen, jämförelsen av, respektive indelningen i klasser, ordningar och arter.

Den begynnande exakta naturforskningen utvecklades därför först av den alexandrinska periodens greker (under den alexadrinska perioden några århundraden före vår tideräkning började vetenskaperna bli mer specialiserade, Arkimedes (287-212 f Kr) är ett känt namn] och senare, un­der medeltiden, av araberna.
En verklig naturvetenskap daterar sig emellertid först från andra hälften av 1400-talet, och från den tiden har den gjort allt snabbare framsteg. Sönderdelandet av naturen i dess enskilda delar, indelandet av de olika naturförloppen och naturföremålen i bestäm­da klasser, analysen av de organiska kropparnas inre alltefter deras mångfaldiga anatomiska former, var grundförutsättningen för de jättelika framsteg som de sista fyrahundra åren medfört i vår kunskap om naturen. Men de har likaledes kvarlämnat en vana att uppfatta naturföremålen och naturförloppen isolerade, utanför det stora helhetssammanhanget, alltså in­te i deras rörelse utan i deras vila, inte som väsentligen föränderliga ut­an som fast bestående, inte som levande utan som döda.
Och i det detta betraktelsesätt –såsom det skedde genom Bacon och Locke – överfördes från naturvetenskapen till filosofin, skapade det de sista århundradenas specifika dumhet: det metafysiska tänkesättet.

För metafysikern är tingen och deras tankeavspeglingar, begreppen, isolerade och avsedda att betraktas ett efter ett och utan inbördes sammanhang, fasta, stelnade och en gång för alla givna undersökningsföremål. Han tänker i idel oförmedlade motsatser. Hans tal är ja, ja, nej, nej, vad därutöver är det är av ondo. För honom eller henne existerar antingen ett ting eller också existerar det inte. Ett ting kan lika lite samtidigt vara sig självt och någonting annat. Positivt och negativt utesluter varandra absolut. Or­sak och verkan står likaså i obeveklig motsättning till varandra.
Detta tänkesätt synes oss därför vid första anblicken övertygande, e­medan det motsvarar det så kallade sunda människoförståndet. Men det sunda människoförståndet – hur respektabelt sällskap det än är, när det befinner sig inom vardagslivets fyra väggar – upplever rent märkliga äventyr, så snart det vågar sig ut i forskningens vida värld. Och hur berättigat och till och med nödvändigt det metafysiska betraktelsesättet än är på vidsträckta områden, mer eller mind­re alltefter föremålets natur, stöter det dock jämt förr eller senare på en skranka, och när det överskrider den­na skranka blir det ensidigt, inskränkt, abstrakt och går vilse i olösliga motsägelser, emedan det för de isolerade tingen glömmer deras sammanhang, för deras vara glömmer deras tillblivelse och försvinnande, för deras vila glömmer deras rörelse, emedan det inte ser skogen för bara träd.

I vanliga fall vet vi exempelvis och kan med bestämdhet säga, huruvida ett djur existerar eller inte. Vid en noggrannare undersökning finner vi emellertid, att detta mången gång är en högst invecklad sak, så som juristerna mycket väl vet, vilka förgäves bemödat sig att hitta en rationell gräns, innanför vilken det är mord att döda ett barn i moderlivet. Och lika omöjligt är det att fastställa dödsög­onblicket, ty fysiologin påvisar, att dö­den inte är en ögonblicklig på en gång inträdande händelse utan en mycket långvarig process. Likaså är varje organiskt väsen i varje ögonblick detsamma och inte detsamma. I varje ög- onblick bearbetar detta väsen materi­al, som tillförts utifrån, och ­avsöndrar annat.
I varje ögonblick dör celler i dess kropp och bildas det nya. Efter en längre eller kortare tid är ämnet i den­na kropp fullständigt förnyat och ersatt med andra ämnesatomer, så att varje organiskt väsen ständigt är detsamma och dock ett annat.
Vi finner också vid närmare betraktande att en motsättnings båda poler, som positiv och negativ, är lika oskiljbara från varandra som de är motsatta, och att de trots allt motsats­förhållande ömsesidigt genomsyrar varandra.
Likaså att orsak och verkan är föreställningar som bara har giltighet då de tillämpas på det enskilda fallet som sådant, men att de, så snart vi betraktar det enskilda fallet i dess allmänna sammanhang med den omgivande världen, sammanfaller, upplöses i föreställningen om den universella växelverkan, där orsak och verkan oupp- hörligt byter plats och det som här uppträder som verkan, där uppträder som orsak och tvärtom.

Alla dessa förlopp och tankemetoder passar inte in i det metafysiska tänkandets ram. För dialektiken däremot, som uppfattar tingen och deras begreppsavbilder väsentligen i deras sammanhang, deras sammanlänkning, deras rörelse, deras uppkomst och försvinnande, är förlopp sådana som de ovan nämnda lika mycket bekräftelser på riktigheten av dess eget tillvägagångssätt.
Naturen är grundstenen för dialekten, och vi har den moderna naturvetenskapen att tacka för att den lämnat ett ytterst rikhaltigt och för varje dag allt rikhaltigare material för denna probering och att den därmed bevisat, att allt i naturen i sista instans försiggår dialektiskt och inte metafysiskt, att den inte rör sig i en ständigt upprepad krets’ eviga enahanda utan genomlever en verklig historia.

Här måste framför allt Darwin nämnas, som har gett den metafysiska naturuppfattningen en våldsam törn genom att påvisa att hela den nuvarande organiska naturen, växter och djur och därmed också människan, är produkten av en utvecklingsprocess som pågått under miljoner år. Men då man hittills kunnat räkna de naturforskare som lärt sig att tänka dialektiskt, lämnar denna konflikt mellan upptäcktsresultaten och det traditionella tänkesättet förklaringen till den gränslösa förvirring som hittills rått i naturvetenskapens teori och bringat lärare liksom elev, författare liksom läsare till förtvivlan.
En exakt framställning av världsalltet, dess och mänsklighetens utveckling, såväl som avspeglingen av denna utveckling i människornas hjär-nor, kan alltså blott göras på dialektisk väg med ständigt iakttagande av den allmänna växelverkan mellan tillblivelse och bortdöende, mellan förändringar framåt och förändringar tillbaka. Och i denna anda uppträdde ock­så genast den nyare tyska filosofin. Kant började sin bana med att upplösa det oföränderliga newtonska solsystemet och dess – sedan det en gång fått den berömda första stöten – eviga tillvaro i ett historiskt förlopp: att solen och alla planeterna uppstått ur en roterande nebulosamassa. Därvid drog han omedelbart den slutsatsen, att med denna uppkomst solsy- stemets framtida undergång likaledes med nödvändighet var given. Hans teori motiverades ett halvt århundrade senare matematiskt av Laplace, och ytterligare ett halvt århundrade senare visade spektroskopet att såda­na glödande gasmassor av olika täthetsgrad existerade i världsrymden.

Denna nyare tyska filosofi fann sin fulländning i Hegels system, där för första gången – och det är hans stora förtjänst – hela naturen, den historiska och den andliga världen uppfattades och framställdes som en process, d v s i ständig rörelse, förändring, ombildning och utveckling, och ett försök gjordes att påvisa det inre sammanhanget i denna rörelse och denna utveckling. Sett från denna synpunkt föreföll inte längre mänsklighetens historia som ett kaotiskt virrvarr av meningslösa våldshandlingar, alla lika förkastliga inför det nu mognade filosofförnuftets domstol och som man helst bör glömma så fort som möjligt, utan som mänsklighetens egen utvecklingsprocess, vilken tänkandet nu fick till uppgift att följa i dess gradvisa utveckling genom alla irrvägar, och vars inre lagbunden­het trots alla skenbara tillfälligheter det nu blev tänkandets uppgift att lö­sa.

Att det hegelska systemet inte löste den uppgift den ställt sig är här likgiltigt. Dess epokgörande förtjänst var att ha ställt den. Det är nämligen en uppgift, som ingen enskild någonsin skall kunna lösa.
Ehuru Hegel – vid sidan av Saint Simon – var sin tids universellaste hu­vud, var han dock begränsad för det första av den nödvändigt begränsade omfattningen av sitt eget vetan­de och för det andra av sin epoks likaledes i fråga om omfattning och djup begränsade vetande och åskådningar.
Men därtill kom ytterligare ett tredje. Hegel var idealist, d v s han ansåg inte sin hjärnas tankar som de  mer eller mindre abstrakta avbilderna av de verkliga tingen och förloppen utan han betraktade tvärtom tingen och deras utveckling endast som förkroppsligandet av ”idén”, som på nå­got sätt existerade redan före världen. Därmed hade allt ställts på huvudet och det verkliga sammanhanget i världen fullständigt vänts upp och ner. Och hur riktigt och genialt Hegel än uppfattade många detaljsammanhang, måste dock av angivna grunder också i detalj mycket bli stympat, konstlat, konstruerat, kort sagt förvrängt.
Det hegelska systemet som sådant var ett kolossalt missfall – men också det sista i sitt slag.
Det led nämligen ännu av en inre obotlig motsägelse: å ena sidan hade det till väsentlig förutsättning det historiska betraktelsesätt, enligt vilket den mänskliga historien är en utvecklingsprocess, som enligt sin natur inte kan finna sin intellektuella avslutning genom upptäckandet av en s k absolut sanning; men å andra sidan påstår det sig innefatta just denna absoluta sanning. Ett allomfattande, en gång för alla slutet system av vetande om naturen och historien står i motsättning till det dialektiska tänkandets grundlagar, vilket emellertid ingalun­da utesluter utan tvärtom innebär, att det systematiska vetandet om hela den yttre världen kan göra gigantiska framsteg från generation till generation.
Insikten om det fullständigt felaktiga i den hittills existerande tyska ide­alismen ledde med nödvändighet till materialismen, men väl att märka inte till 1700-talets blott metafysiska, uteslutande mekaniska materialism. Gentemot den naivt-revolutionära metoden att helt enkelt förkasta all tidigare historia ser den moderna materialismen i historien mänsklighetens utvecklingsprocess, vars utvecklingslagar det är dess uppgift att upptäcka.

Såväl hos 1700-talets fransmän som ännu hos Hegel härskade föreställningen om naturen som ett ständigt likadant helt, som rör sig i trånga kretslopp, med eviga himlakroppar, såsom Newton lärt, och med oföränderliga arter av organiska väsen, så­som Linné lärt.
Den moderna materialismen däremot sammanfattar naturvetenskapens nyare framsteg, enligt vilka naturen likaledes har sin historia i tiden, enligt vilka himlakropparna såväl som de arter av organismer, som under gynnsamma förhållanden bor där, uppstår och försvinner och enligt vilka kretsloppen, såvida man över huvud taget erkänner dem, antar oändligt mycket större dimensioner.
I båda fallen är denna åskådning väsentligen dialektisk och behöver inte längre någon över de andra vetenskaperna stående filosofi. Så snart varje enskild vetenskap möter kravet att komma på det klara med sin ställning i helhetssammanhanget mellan tingen och kunskapen om tingen, är varje särskild vetenskap om helhetssammanhanget överflödig. Vad som sedan ännu självständigt återstår av hela den hittillsvarande filosofin är läran om tänkandet och dess lagar – den formella logiken och dialektiken. Allt annat går upp i den positiva vetenskapen om naturen och historien.
Under det att omkastningen i naturåskådningen emellertid blott kun­de äga rum i den grad som forskning- en lämnade motsvarande positiva kunskapsstoff, hade redan långt tidigare historiska fakta gjort sig gällande, som åstadkom en avgörande vändning ifråga om historieuppfattningen. 1831 hade den första arbetar­resningen ägt rum i Lyon. 1838 till 1842 nådde den första nationella arbetarrörelsen – de engelska chartisternas – sin höjdpunkt. [De engelska chartisterna i början av 1840-talet kan sägas vara den första organisera­de arbetarrörelsen. De krävde rösträtt och organiserade en storstrejk 1842.]

Klasskampen mellan proletariat och bourgeoisi trädde i förgrunden i de framskridna europeiska ländernas historia, allteftersom å ena sidan storindustrin, å andra sidan bourgeoisins nyvunna politiska herravälde där utvecklades. Den borgerliga ekonomins läror om kapitalets och arbetets intresseidentitet, om den allmänna harmonin och det allmänna välståndet bland folket som en följd av den fria konkurrensen, framstod i ljuset av fakta allt tydligare som lögner. Alla dessa ting kunde inte längre avfärdas lika lite som den franska och engel­ska socialismen, som var deras om också högst ofullkomliga teoretiska uttryck. Men den gamla idealistiska historieuppfattningen, som ännu inte trängts undan, kände inte till någon klasskamp som vilade på materiella intressen, över huvud taget kände den inte till några materiella intressen. Produk­tionen, liksom alla ekonomis­ka förhållanden, var för den endast biföreteelser, underordnade element i ”kulturhistorien”.
De nya fakta framtvingade en ny undersökning av hela den hittills­varande historien, och då visade det sig att all hittillsvarande historia med undantag för urtillstånden var historien om klasstrider, att dessa samhällsklasser som bekämpar varandra alltid varit skapelser av produktions- och utbytesförhållandena, med ett ord av sin epoks ekonomiska förhållanden.
Det visade sig alltså att samhällets ekonomiska struktur bildade den rea­la grundvalen, ur vilken hela överbyggnaden av rättsliga och politiska institutioner såväl som de religiösa, filosofiska och övriga föreställningarna under varje historisk epok ytterst låter sig förklaras.
Hegel hade befriat historieuppfattningen från metafysiken, han hade gjort den dialektisk – men hans histo-rieuppfattning var till sitt väsen idealistisk.
Nu hade man drivit ut idealis- men ur dess sista tillflyktsort, ur historieuppfattningen, en materialistisk historieuppfattning hade skapats och vägen utstakats för att förklara människornas medvetande ur deras tillva­ro, stället för som hittills deras tillvaro ur deras medvetande.

Efter detta framstod socialismen inte längre som en tillfällig upptäckt av den ena eller andra geniala hjärnan, utan som det nödvändiga resultatet av kampen mellan två historiskt uppkomna klasser, proletariatet och bo­urgeoisin. Dess uppgift var inte läng- re att tillverka ett så fullkomligt samhällssystem som möjligt utan att undersöka det historiskt-ekonomiska förlopp, ur vilket dessa klasser och deras inbördes kamp med nödvändig­het framgått och att i det därigenom skapade ekonomiska läget finna ut medlet att lösa denna konflikt.
Men med denna materialistiska uppfattning var den dittillsvarande socialismen lika oförenlig som den franska materialismens naturuppfattning med dialektiken och den nyare naturvetenskapen.
Den dittillsvarande socialismen kritiserade visserligen det bestående kapitalistiska produktionssättet och dess följder men kunde inte förklara det och alltså inte heller bli färdig med det. Den kunde bara helt enkelt förkasta det som dåligt.
Ju häftigare den ivrade mot den med detta produktionssätt oskiljakti­ga utsugningen av arbetarklassen, desto mindre var den i stånd att tydligt an­ge vari denna utsugning består och hur den uppstår.
Det gällde emellertid att framställa det kapitalistiska produktionssättet å ena sidan i dess historiska sammanhang och dess nödvändighet för ett bestämt historiskt tidsavsnitt, alltså också nödvändigheten av dess undergång, men å andra sidan också att klarlägga dess inre karaktär, som alltjämt var fördold. Detta skedde ge­nom upptäckten av mervärdet.
Det bevisade att tillägnandet av obetalt arbete är grundformen för det kapitalistiska produktionssättet och den genom detta verkställda utsugningen av arbetaren, att kapitalisten, även om han köper sin arbetares arbetskraft till hela det värde den som vara har på varumarknaden, dock tar ut mera värde ur den, än han har betalat för den.
Vidare att detta mervärde ytterst bildar den värdesumma, ur vilken den ständigt växande kapitalmassan hopar sig i de besittande klassernas händer. Härmed var förloppet av såväl den kapitalistiska produktionen som produktionen av kapital förklarad.

För dessa båda stora upptäckter: den materialistiska historieuppfattningen och avslöjandet av den kapita-listiska produktionens hemlighet ge- nom mervärdet, har vi Marx att tacka. Med dessa upptäckter blev socialismen en vetenskap, som det nu närmast gäller att vidare utarbeta i alla dess enskildheter och sammanhang.

Lästips:

  • Kommunistiska manifestet eller Det kommunistiska partiets manifest av Karl Marx och Friedrich Engels.
  • Lön, pris och profit av Karl Marx.
  • Teser om Feuerbach av Karl Marx.
  • Pariskommunen av Karl Marx.
  • Om ’Kapitalet’, av Friedrich Engels.
  • Familjens, privategendomens och statens ursprung av Friedrich Engels

Beställ från rättviseböcker, e-post:
rattvisebocker@socialisterna.org
Tel 08-605 94 01