Protester mot isländska banker

Islänningarna vill inte betala spekulanternas förlorade pengar

Publicerad av Mattias Bernhardsson

Tema: Världsekonomin

Massiv ilska har mött förslaget som tvingar Island att återbetala mångmiljardbelopp till Storbritannien och Nederländerna efter bankkollapsen för ett år sen.
Torsdagen den 13 augusti demonstrerade 3 000 islänningar utanför parlamentet med budskapet att folk inte vill betala för vad banker och spekulanter orsakat.

Bankjättarna Glitnir, Landsbanki och Kaupthing kollapsade i oktober 2008 inom loppet av en vecka, skyldiga utländska långivare sammanlagt cirka 470 miljarder svenska kronor. Den nya regeringen med Socialdemokraterna och gröna vänstern, vilka vann valet i våras efter att högerregeringen fälldes, viker nu ner sig för trycket från Internationella valutafonden IMF och EU genom att i veckan godkänna en ”återbetalning” av pengar som försvann när Icesave (en onlinebank som var dotterbolag till Landsbanki) kollapsade. Skulden på 40 miljarder svenska kronor motsvarar hela 50 procent av Islands BNP. Island måste ta ett lån för att kunna fullfölja avbetalningsplanen, vilket innebär nya oemotsvarade attacker på välfärd och jobb.

IMF:s och EU:s direktiv till Island är att förstatliga skulder och betala dem med höjda skatter, skära ner de offentliga utgifterna och tvinga hushållen att uttömma sina besparingar.
Islands premiärminister Jóhanna Sigurðardóttir förvarnar att hennes regering planerar skära bort 30 procent av de offentliga utgifterna. Detta efter ett år av redan stora nedskärningar.
Pressen är stor. Nederländerna hotar blockera Islands EU-ansökan och IMF som redan lånat Island miljarder kronor hotar stoppa löneutbetalningarna om parlamentet säger nej till avtalet. En opinionsmätning visar att närmare 68 procent av islänningarna är emot.
Trots förhoppningarna när den nya regeringen bildades har Socialdemokraterna och Gröna vänstern, men också det nya Medborgarpartiet som bildades ur rörelsen, snabbt gått högerut och förbereder det största stålbadet hittills. Paradoxalt nog är det det borgerliga Självständighetspartiet, som avsattes av massprotesterna, som motsätter sig de hårda återbetalningskraven och planerna på en EU-anslutning.

Dessutom förbereds en återavreglering där de spärrar för kapitalrörelser som infördes för att skydda landet mot att monteras ner, allt enligt en plan centralbanken Seðlabanki tagit fram. Först slopas restriktioner för utländska inköp av isländska tillgångar, sen försvinner hindret att flytta ut isländskt kapital från till utlandet.
I juli meddelade den isländska regeringen att 270 miljarder isländska kronor (15 miljarder svenska kronor) skulle användas till rekonstruktion av de tre bankerna; nybildade Íslandsbanki, Nya Kaupthing och Landsbanki.
När den statliga tv- och radiokanalen RUV skulle sända ett avslöjande inslag om skumma lån gick Kaupthing till myndigheterna som utfärdade sändningsförbud. Flera av de företag och personer som fick lånen  är fortfarande kunder hos Kaupthing och försöker ligga så lågt de kan. Men mörkningen har spätt på ilskan mot banker och spekulanter ytterligare.

De antikapitalistiska stämningar som fanns under rörelsen som fällde högerregeringen finns kvar och riktas också i högre grad mot den globala kapitalismens institutioner som IMF och EU. Också Storbritanniens regering är objekt för samma avsky (London använde anti-terroristlagar mot Island för att beslagta tillgångar förra året).
Men den s k vänster som bars fram av den förra massrörelsen har svikit grovt. Risken att stämningarna slår över i mer nationalistisk rikting ökar när vänstern sviker. Till och med Financial Times jämför de otroligt hårda villkor som läggs på Island med de som lades på Tyskland under 1920-talet. Behovet att bygga socialistiska idéer och organisationer är avgörande för rörelsen och för att rädda Island från ruinens brant.

De borgerliga populär-beskrivningarna av krisen i Island syftar till att två händerna för hela det globala kapitalistiska systemet och nyliberalismen. När de s k tigerekonomierna i Sydostasien kollapsade förenklades orsaken till korrumperade politiker och misslyckad penningpolitik. Krisen på Island läggs på enskilda giriga bankmän. Men faktum är att regeringar och banker sedan 1980-talet gjort precis vad nyliberalismens förespråkare sagt varit rätt. Insideraffärer, korruption och girighet är ett resultat av hur kapitalismen fungerar och av den nyliberala dagordningen globalt.
Socialister måste fördöma försöken att vältra notan för kapitalismens kris på vanligt folk. Såväl småsparare som kapitalister i Nederländerna och Storbritannien har redan kompenserats av sina regeringar. De pengar islänningarna nu krävs på ska gå till de regeringar som också är medskyldiga till den nyliberala yra som ledde till krisen.
En överhängande majoritet av islänningarna kräver att Icesave-lagen rivs upp. Det skulle inte vara första gången någon gick emot IMF och vägrat betala. Förutom diplomatiska åtgärder skulle reaktionen troligen begränsas till att nya lån inte ges.

För att rädda den isländska ekonomin, stoppa slakten av välfärden och jobben samt avskriva arbetares och hushållens skulder behövs en socialistisk politik, inklusive förstatliganden av aluminium-, fiske- och energiföretagen. Bankerna måste behållas i statlig ägo men under demokratisk kontroll, till skillnad från idag.

Mattias Bernhardsson