En arbetarkvinnas historia – nyutgåva på Droppar i folkhavet

Publicerad av Lina Westerlund

Tema: Böcker

BOK
Droppar i folkhavet
Författare
Maria Sandel
FörlagMurbruk (2009)
Starka livsöden i Stockholms arbetarklasskvarter på 1920-talet speglas på ett opretentiöst sätt av Maria Sandel i boken Droppar i folkhavet. Vi får följa unga Gerda och kvinnor runt henne, medan föraktet för våldsamma och försupna ”ka-a-rarrr” är något genomgående i boken.

Den flitiga fabrikarbeterskan Gerda träffar och förlovar sig med Ulrik Isberg när hon är i sina tjugo år. Men hennes ”heta blod” och kärlekens förblindelse straffar sig, då Ulrik är en tjuv, lögnare och bedragare. Efter knappt ett år kommer Gerda, som nu är gravid, hem till ett länsat hus med texten: ”Jag har fått nog av dig, din hjulbenta hora. Gå och dränk dig. Ul­rik Isberg” skrivet på golvet.
Men Gerda går inte och dränker sig, utan lyckas starkt resa sig igen. Om än hon aldrig blir densamma. Gerda lyckas kvarta in sig hos den rediga fru Hägg och hennes vuxne son Ansgar, som trots sin lungsjukdom orsakar sin mor en ständig oro med sitt drickande.

Droppar i folkhavet skrev Maria Sandel 1924. Takten är långsam trots att handlingen utvecklas raskt. De knappt 200 sidorna är lättlästa, språket är tidigt 1900-tal och vackert, nästan diktat, i målande beskrivning­ar:
”Gerda hade det kvävande hett, fönstret gick ej att öppna, hon tog av sig livstycket och behöll endast en tunn blus över linnet. Elden sprakade, vattnet sjöd i pannmuren, rasp, rasp lät rotborsten under hennes kraftiga tag, löddret stänkte henne högt på armarna. Det var en lust att arbeta, tyckte hon.”
I sluten på boken tillkommer två efterord. Ett där Tilda Maria Forseli­us, skribent och litteraturkritiker, beskriver Maria Sandels arbetarklass- bakgrund och varifrån hon fått stoff till sina böcker: ”Hon gjorde en pionjärinsats i svensk litteratur när hon med sitt unika inifrånperspektiv skrev om sådant som trångboddhet, alkoholmissbruk, kvinnomisshandel och det slit för brödfödan som drabbade de ensamstående mödrarna värst.”

Kritikern Eva Heggestad menar att Maria Sandel inte bara var känd som en av våra första kvinnliga prole­tärförfattare, utan även som moralisk pekpinneviftare som uppmanade till avhållsamhet: ”endast genom att av­stå från mannen och sexualiteten kan kvinnorna leva ett lyckligt och anstän­digt liv”. Där tycker jag mansförakt, baserat på suputer och kvinnomisshandlare (ej alla män), blandas ihop för mycket med moralism.
I Droppar i folkhavet skildras för kanske första gången i svensk litteratur även lesbisk kärlek, genom två prostituerade. I Eva Heggestads analys görs det dock tydligt att hon själv saknar ett hbt-perspektiv, då hon ser verkligheten för svartvitt.

Lina Westerlund