Proteststormar över Sydafrika

Publicerad av Liv Shange

Nästan omedelbart efter att Jacob Zumas ANC-regering svurits in i maj i år svepte två stora protest­vågor  över Sydafrika. På arbetsplatserna inleddes en kamp för bättre lö- ner och arbetsvillkor samtidigt som människor i kåkstäder och slumområ-den reste krav på grundläggande service som el, avlopp, vatten o s v.
Knappt hade ANC- och de fackli­ga ledarna andats ut och börjat hoppas på att stormen lagt sig förrän en ny protestvåg bröt ut med förnyad styrka i oktober.
Fattiga bostadsområden, i ”town­ships” (”kåkstäder”, bostadsområden runt Sydafrikas städer dit den svarta arbetarklassen förpassades av ap­artheidregimen) och rena slumstäder (så kallade informella bosättningar, där tusentals människor ofta bor i­hopträngda i skjul av plåt, papp, plast etc, utan toalett, el, vatten eller dräneringssystem), har gått man ur huse i beslutsamma protester. I Sakhile ägde ett lokalt uppror rum.
Från slutet av september och två veckor framåt försatte invånarna i Sakhile, ett township ”tillhörande” den lilla staden Standerton i Mpumalangaprovinsen, sin kommun i ett ”o­styrbart” tillstånd. De genomförde flera demonstrationer, upprepade lokala generalstrejker, barrikaderade in- och utfarter och försvarade sig med stenar och brandbomber mot polisens gummikulor och tårgas.

Sakhileborna anklagade, på vad som verkar vara goda grunder, borgmästaren och andra i kommunfullmäktige för korruption. De lokala ANC-politikerna misstänks ha lagt beslag på miljontals rand (1 rand är lite mindre än 1 krona) ämnade för kommunala utvecklingsprojekt. Pengarna använde de för att bygga sig sto­ra villor i de ”vita” förorterna.
Ett tydligt drag under kampen i Sakhile och i samband med liknande protester har varit ett totalt misstroende gentemot alla representanter för regeringen och staten.
Ingenstans i världen är klyftan mellan fattig och rik så stor som i Sydafrika.
I ett land där den verkliga arbetslösheten har legat konstant på om­kring 40 procent under de senaste tio åren har en miljon jobb försvunnit i år. Ytterligare hundratusentals har fått sina löner sänkta genom att tving­as gå ned i arbetstid.

Skatteinkomsterna minskar nu snabbt till följd av kapitalismens kris. Regeringen är med andra ord hårt pressad till att skära ned, men vågar inte. Därför växer budgetunderskottet och statsskulden. Jämsides med detta ökar pressen på Zuma om att han ska infria sina vallöften från i vå­ras.
Tidigare löften om att bygga ut den offentliga sektorn och anställa fler, vilket regeringen tvingades ge vid offentligstrejken 2007, har ignorerats av såväl den tidigare presidenten M­beki som av Zuma. Sjukvården präglas, som allt annat i det sydafrikanska samhället, av enorma klassklyftorna, som i stort går längs samma skillnad i hudfärg som under apartheid. Bar-nadödligheten är bland vita barn 7 per 1 000 födda mot 67 per 1 000 svarta barn.
I skolan är situationen densamma. Medan de allra flesta barn med arbetarklassbakgrund cementeras fast i skolor utan resurser – med 60-80 elever per klass eller fyra klasser i ett klassrum – sätter de rika sina barn i skolor där föräldrarna betalar extra för fler lärare, stödpersonal, bättre lokaler, utrustning o s v. De allra rikaste skickar barnen till privatskolor som drunknar i resurser.
Sydafrikas landsbygd saknar fortfarande till stor del el, rinnande vatten, vägar och något att leva av. Den vita befolkningen – 9 procent av Sydafrikas totalbefolkning – äger fortfarande omkring 80 procent av all jord, i stort sett samma andel som när den rasistiska marklagen berövade svarta rätten att äga mark 1913.

Det är förstås ingen slump att världens mest ojämlika samhälle ock­så har en hög nivå av våldsam brottslighet. 120 000 grova rån anmäldes från april 2008 till mars i år. Över 18 000 människor mördades under samma period. En av fyra sydafrikan­ska män medger att de har våldtagit en kvinna. Uppemot 40 procent av alla tjejer uppger att de har utnyttjats sexuellt innan de fyllt 18 år. Utan nå­gon lösning på de underliggande problemen har Zumaregeringens svar blivit att återuppliva apartheids aukto-ritära metoder.
Regeringen försöker driva igenom en lagändring som ska ge polisen rätt att ”skjuta för att döda” och har deklarerat att polisen, som efter 1994 går under benämning­en ”service”, ska återmilitariseras.
Zumas regering har kommit till makten med stöd av Cosatu (Sydafrikas LO) och SACP (landets kommunistparti). Det fanns vid maktöver- ta­gandet vitt spridda förhoppningar om att ANC:s mytiska ”arbetarklass-partiskhet” skulle återställas av Zuma, men hans regering hemfaller allt mer åt högerpopulism.
Faran i detta blev tydlig då regeringen, med hänvisning till en soldatstrejk i augusti, tog ett beslut som förbjuder fackföreningar inom försvarsmakten. Omkring 2 000 soldater som demonstrerat för bättre löner (de tjänar omkring 1 800 rand (1 700 kronor) i månaden jämfört med generaler som tjänar mer än en miljon rand per år) avskedades, med Zumas stöd. ANC som parti motsatte sig dock regeringens beslut, liksom Zumas viktigaste stödjepunkter Cosatu och SA- CP.
Detta visar på den tilltagande splittringen inom ”Zumakoalition­en”. Som Democratic Socialist Move­ment (CWI i Sydafrika) hela tiden har förklarat är ANC:s allians med Cosa­tu och det stalinist-reformistiska SA­CP, oavsett vem som är president, dömd att trasas sönder av de motstridiga klassintressena som trängts un­der ANC:s kapitalistiska befäl. I och med Zumas ”maktövertagande” har dessa slitningar ökat i styrka.

Pressen på Cosatus och SACP:s ledare, som nu sitter och direkt administrerar den kapitalistiska staten un­der sin favorit Zuma, blir allt våld- sammare.
Flera fackliga företrädare har skadats då de attackerats fysiskt av sina medlemmar på grund av missnöjet med låga lönehöjningar o s v. Cosatus kongress i september i år präglades av å ena sidan ledarnas isolering från arbetarnas arbets- och levnadsvillkor och å andra sidan av att medlemmar har börjat söka efter vägar till att organisera ett internt uppror. Bland an­nat kom busslaster med avskedade gruvarbetare och en delegation av fångvaktare till kongressen i protest mot sina lokala företrädare, som de anklagade för toppstyre, korruption och samarbete med cheferna. Även inom SACP finns det tydliga sprickor som följd av att man deltar i regeringen.
Med vädjan om tålamod och nya löften köpte regeringen sig ett tillfälligt lugn efter protestvågen i juli, men till priset av hastigt fördjupade sprick­or inom regeringen och trepartsallian-sen (mellan ANC, Cosutu och SA- CP). En massiv strejk av de offentliganställda undveks t ex bara genom att ministern som ansvarade för löneförhandlingarna, Richard Baloyi, smög in ett relativt generöst (dock långt un­der arbetarnas krav på 15 procent) erbjudande på 11,5 procents löneför- höjning bakom ryggen på andra i regeringen, i synnerhet finansdepartementet, som till sin stora förtret ställ- des inför ett fullbordat faktum. Att politiker och media nu ständigt refererar till denna löneökning som förklaring på regeringens budgetunder- skott är en förberedelse för de attack­er som snart lär komma. Episoden ger också en inblick i hur Zumas regering går en balansgång, knuffad hit och dit av direkt och indirekt tryck från motstridiga klassintressen.

Medan regeringen köpte sig lite tid i sitt hanterande av den första vå­gen protester, förbrukade den också en del av sina reserver. Människor i townships var beredda att lyssna, men när ingen förändring syns till tryter tålamodet, redan mycket hårt prövat ef­ter 15 års ANC-styre, snabbt. På sam- ma områden där regeringen lyckades stilla oron i juli (och otaliga andra) jä­ser det av besvikelse och nya protester har inletts igen.
Med ett allt tydligare sökande efter politiska alternativ och steg bortom barrikader och press på politikerna mognar grunderna för att bygga ett revolutionärt socialistiskt alternativ.
Democratic Socialist Movement arbetar hårt för att bygga länkar mellan dagens proteströrelser som de första stegen mot bildandet av ett nytt socialistiskt arbe­tarparti med massstöd.
Liv Shange
DSM (CWI i Sydafrika)