COP15 och klimatkrisen

Nya vetenskapliga rapporter som sammanställts strax innan klimattoppmötet i Köpenhamn (COP15) visar att koldioxidhalten i atmosfären har slagit nya rekord och att FN:s klimatpanel har underskattat takten i den globala uppvärmningen. Detta är knappast förvånande i en värld där, trots allt tal om klimatet, fler nya kolkraftverk invigs än någonsin, samtidigt som havens och regnskogarnas förmåga att fånga upp koldioxid reduceras av fortsatt försurning och skövling.
Ändå står det idag klart att COP­15-toppmötet inte kommer att resultera i några bindande överenskom- melser om minskade utsläpp av växthusgaser. USA:s president Obama gör en kort mellanlandning i Köpenhamn med ett bud om 17 procent minskade utsläpp till år 2020, räknat från år 2005. Detta motsvarar endast minskade utsläpp med ynka 4 procent jämfört med Kyotoavtalets basår 1990.
Till och med det är för mycket för en stor del av USA:s storföretag och kapitalistiska politiker, som över allt annat fruktar en skärpt konkurrens från asiatiska rivaler.
Lika litet räcker det åtagande som Kinas president Hu Jintao väntas gö­ra i Köpenhamn om att minska utsläppens andel av BNP med 40 pro- cent till år 2020 – d v s inget löfte alls om en absolut minskning, med argumentet att det är Väst som först mås­te betala sin histori­ska skuld. För lite, för sent och falska är också EU:s och den svenska regeringens löften, som bygger på en icke fungerande handel med utsläppsrätter och obevisade förhoppningar om att man inom en nära framtid ska kunna avskilja och lagra flytande koldioxid under jorden.
Inget av detta räcker på långa vä­gar för att begränsa den globala uppvärmningen till de 2-2,4°C som kanske kan förhindra en katastrofal utveckling bortom oåterkalleliga tippunkter.
Visst finns det fortfarande klimatskeptiker som hävdar att världens klimatforskare fått allt om bakfoten eller till och med ljuger i sin jakt på forskningspengar. Dessa skeptiker gottar sig just nu över den så kallade Climategateskandalen, där hackade e-postmeddelanden påstås visa att for- skare vid brittiska University of East Anglia har tillrättalagt vissa kurvor och prognoser, som den berömda hock­eyklubban, baserade på historiska data utifrån träds årsringar.
Denna typ av konspiratoriskt önsketänkande motbevisas effektivt av de nya vetenskapliga rapporter som sam- manställts i den så kallade Köpenhamnsdiag­nosen (Copen- hagen Diagnosis) av flera av världens ledande klimatforskare.
Sammanställningen, som till stor del bygger på direkta observationer med hjälp av satelliter och andra mätinstrument, visar t ex att:

• Den arktiska havsisen smälte 2007-2009 40 procent snabbare än som förutsågs av FN:s klimatpanel 2007.
• Havsnivån har höjts 80 procent snabbare än vad FN:s klimatpanel förutsåg 2001. Den väntas nu höjas minst dubbelt så mycket som enligt tidigare prognoser och kan överstiga en meter, och rentav nå två meter, innan år 2100.
• Utsläppen av koldioxid har trots Kyotoavtalet ökat med 40 procent sedan 1990.
  

Om de globala utsläppen stannar på dagens nivå utan att minskas kan enligt Köpenhamnsdiagnosen inga fler utsläpp alls tillåtas efter år 2030 om temperatökningen ska kunna begränsas till 2°C. Om dagens trender inte bryts kan den globala temperaturen öka mer än sju grader till år 2100.
Rättvisepartiet Socialisterna och kamrater från CWI i andra länder re­ser till Köpenhamn för att demonstre­ra under parollen ”Rädda planeten, skrota kapitalismen” (Save the Planet, Scrap Capitalism).
Det är ett budskap som allt fler
miljöaktivister från hela världen, inte minst från tredje världens fackliga och bonderörelser, redan har börjat inse; att det är kapitalismen som blockerar en hållbar utveckling och driver oss närmare en avgrundsliknande klimatkatastrof.