Gruvstrejken 69/70 – 57 dagar som förändrade Sverige

Publicerad av Jonas Brännberg

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia

År 1968 och 1969 hade skakat Europas makthavare. Strejker och generalstrejker skakade land efter land. Nu hade det kommit till Sverige. Och det var det statliga LKAB:s arrogans och maktspråk som hade tvingat ut 5 000 gruvarbetare i en vild strejk, den största arbetskonflikten sedan metallstrej­ken 1945. Strejkens motto, ”Vi är ej maskiner”, gav resonans i hela Arbetarsverige och sympatin blev enorm.
Strejken blev snabbt ett ställningskrig, där gruvarbetarförbundet och LO-ledningen gjorde allt för att visa att vilda strejker inte lönar sig. Men även om fackbyråkraterna till slut ge­nom sin förhalnings- och splittrings­taktik lyckades få arbetarna tillbaka till jobbet utan större utfästelser så var snöbollen redan i rullning. Gruvstrejken 1969/70 följdes av en våg av arbetarkamp över hela Sverige, där den allt mer konservativa fackbyråkratin utmanades och där arbetarklassen stärkte sin position i samhället.

Orsakerna till att strejken bröt ut var många, men det var ett nytt ack­ordssystem i Leveäniemigruvan i Svappavaara som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Efter sex månader långa förhandlingar, där LKAB hade sänkt(!) sitt lönebud slöts en lokal ackordsuppgörelse den 12 november. Det var när arbetarna i början av december på sin november­lön fick reda på resultatet av ackordsuppgörelsen som allting brast. Arbe- tarna hade fått betydligt mindre än de förstått av ackordsuppgörelsen. Se­dan tidigare hade Svappavaara arbetarna sämst betalt av alla tre gruvorter trots att gruvan var LKAB:s produktivaste. När arbetarna i Leveäniemi­gruvan satte sig i protest följde snart hela Kiruna och Malmberget efter. Där hade lönerna sänkts med mellan en och två kronor per timme när ack-orden räknades om med hjälp av en så kallad ”omräkningsfaktor”.
I själva verket var den senaste löneförhandlingen bara toppen på ett isberg. Under många år hade gruvarbetarnas löner halkat efter. Till följd av att de har ett riskfyllt och tungt arbete har gruvarbetare haft högre lö­ner än genomsnittet för industriarbe- tare. Men under 1960-talet pressades lönerna ned samtidigt som antalet anställda minskade och produktionen fördubblades. Samtidigt steg vinsten. År 1969 var vinsten 400 miljoner kronor, 40 procent av omsättningen!

Allt fler ackord räknades om ef­ter det nya systemet UMS, Universal Maintenance Standards (”Standardtider för underhållsarbete”). Alla arbetsuppgifter tidsstuderades, till exempel: gå 7 till 14 meter – 3,6 sekunder, använda hammare 1 till 5 slag – 3,5 sekunder. Sedan sattes ackorden med tidsstudierna som grund. Det var i verkstäderna ovan jord som UMS först infördes, och det var också i truckverkstaden i Svappavaara som strejken startade.
”Enligt UMS har man beräknat att vi bara får 16 sekunder på oss att ta på säkerhetsskydd och linor och sånt där. 16 sekunder är vad man har allt­så, sedan är det förlorad lön. När dom till och med har börjat sätta pris på ens liv då börjar det lukta ruttet” (LKAB-arbetare i boken Strejken, Thunberg).
Arbetarna kallade UMS för ”Ultra Modernt Slaveri”, men fackledningen försvarade systemet. ”Vi har träffat ett nytt avtal om UMS, som har blivit mottaget mycket positivt av medlemmar som arbetar med UMS” (avd 12:s ombudsman Rehnqvist i norsk radio, Pappren på bordet I).
Faktum var att sedan LKAB förstatligades 1957 så hade villkoren för arbetarna inte blivit bättre – tvärtom. Omplaceringar var vanliga och användes som ett medel för att hota och bestraffa arbetare. Ett exempel från Sara Lidmans berömda bok Gruva (som kom ut före strejken) är två arbetare som jobbade med att byta traverslinor i Vitåforsgruvan i Malm- berget. Efter att ha druckit en kopp kaffe i tjänstemännens matsal medan de väntade på besiktningsmannen för att diskutera en teknisk fråga drabbades de av LKAB:s bestraffningsmeto-der. Den ena, som jobbat 19 år i före- taget fick avsked medan den andre, med 32 år i företaget, varnades och omplacerades (LKAB ville ha honom till lokalvården, men efter förhandling fick han en annan tjänst, men fortfarande med betydligt lägre lön).

Bakom LKAB:s bestraffningar låg de ”31 teserna” som importerats från en amerikansk ”relationsforskare”, George Kenning. LKAB hade redan förberett för en hårdare styrning uppifrån genom ökade löneskillnader mellan arbetare och deras chefer. Teserna satte det hela svart på vitt:
Tes 9: En anställd har aldrig mer än en chef (d v s du kan inte klaga hos någon annan om du blir illa behandlad av din chef).
Tes 11: En chef måste intaga fö-rarplatsen, utöva sina befogenheter, tillämpa fast ledarskap och ha kontroll över sina anställda.
Tes 13: Varje förändring i en anställds arbetsuppgifter och placering i organisationen måste accepteras så­som vidtagen i företagets intresse (d v s förbjudet att ifrågasätta).
Tes 15: Effektivt ledarskap är att leda genom styrning, inte genom exempel.
Tes 16: Skicklighet som fackman innebär i och för sig inte skicklighet i ledarskap – en chef kan i princip leda vilken verksamhet som helst.
Tes 17: En chef måste visa fullständig lojalitet mot överordnad.
Tes 18: En chef identifierar sig med, understödjer alla beslut i företaget.
Tes 20: En chef måste vara beredd att byta ståndpunkt för att stödja hög­re chef (inte byta ståndpunkt för att den kan vara fel).
Tes 21: Att utföra arbetsuppgifter­na med villighet är en merit.
Tes 27: Den enskildes värde för företaget bestäms i hans bidrag till hela organisationens framgång.
Tes 29: En chef skall utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order.
”De kenningska tesernas värld är märklig. Där finns inga människor, bara chefer och icke-chefer. Där finns bara order neråt och lojalitet uppåt. Relationerna är benhårt fastlagda som i ett feodalt samhälle” (Pappren på bordet I – strejkkommitténs vitbok).

Teserna var aldrig tänkta att nå offentlighetens ljus, men någon som uppenbarligen inte gillade dem läckte teserna till bibliotekarien i Malmberg-et som förstorade upp dem och häng­de upp dem på väggen bredvid Sara Lidmans och Odd Uhrboms utställning Gruva. Till saken hör att Gruvs ordförande Bernt Nilsson satt i LK­AB:s styrelse och kände till teserna, men hade hållit tyst om det.
Tankarna bakom teserna finns nog i varje företag och har långt ifrån försvunnit, utan har snarare fått ökat kraft. I till exempel Luleå kommun pågår 2009 stora nedskärningar i skolan. En av kommunledningens (S) metoder för att genomföra detta är ”ledarskapsutbildningar” för rektorer, där de bland annat lär sig att inte ifrågasätta beslut uppifrån (tes 13, 17 och 18) och att kunskap om verksamheten är mindre viktig för en ledare (tes 16). En annan metod är att öka antalet chefer (tes 11). Tes 21 kan man se återspeglas i införandet av individuel­la löner o s v.

”Skillnaden är att LKAB varit o­taktisk nog att sätta dem svart på vitt” (Pappren på bordet I).
Ledarstilen i LKAB fick praktiska konsekvenser: Felaktiga varningar till arbetare blev kvar, eftersom en chef aldrig gör fel. Chefers misstag, beslut som till och med riskerade livet på arbetare, sopades under mattan av sam­ma anledning. Men värst var kanske att LKAB:s ledarstil lade en död hand över alla arbetsmiljöproblem som fanns och som till och med förvärrades: det handlade om farliga dieselavgaser, olycksrisken, buller och över- tidsarbete.
Orsakerna till strejken var alltså många och den kom inte som en blixt ifrån klar himmel. Under hela 1968 hade fackets medlemsmöten kokat av ilska och krav på strejk hade rests, äv­en när representanter för LKAB deltagit. Den 1 december sittstrejkade truckverkstaden i Kiruna i två dagar och den 4 december var det sittstrejk i rörverkstaden i Malmberget. Ändå hävdade LKAB:s disponent Torsten Göransson när strejken bröt ut den 9 december att det måste röra sig om ett missförstånd!

Strejken startade i Svappavaara, men redan den 11 december 1969 var sittstrejken total även i Kiruna och Malmberget. Den 62-årige förrådsarbetaren Harry Holmlund (sedan ordförande för Kirunas strejkkommitté) hyrde då på eget initiativ Kirunas sporthall för ett stormöte där 2 000 arbetare slöt upp.
”[Strejken beror på att] en högfärdig driftsledning, arbetsledning, inte kan tänka sig att komma arbetarna till mötes och säga: vad är era största problem, vad är det främst ni vill ha löst? Neejdå, man måste vara som en kille i mustasch och pannlugg som härjade från 1930 till dess han slocknade 1945” (Harry Holmlund på stormötet).
Mötet valde en strejkkommitté på nio personer. Liknande stormöten valde strejkkommittéer i Svappavaara (tre personer) och Malmberget (nio personer). Tillsammans bildade de ”Centrala strejkkommittén” på 21 personer. Mötet beslutade också att arbetarna i stället för att sittstrejka skulle stanna hemma.

På de första stormötena antogs några viktiga krav som hade diskuterats bland arbetarna under strejkens första dagar:
  • Lönefrågan ska upptas innan arbetet återupptas.
  • Månadslön ska införas med motsvarande minst 15 kronor/timme un­der jord och 13:50 kronor/timme ov- an jord.
  • Omräkningsfaktorn ska bort.
  • UMS ska bort.
  • LKAB ska lämna SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen).
  • Förhandlingarna ska vara öppna (d v s hela strejkkommittén ska delta i förhandlingarna).
  • Åldertillägg.
  • Rekreationsbidrag i nivå med tjänstemännens.
  • Reducerad övertid.
  • Busstransporter måste förbättras.
  • Undersöka riskerna med dieselavgaser.
Dessa krav förfinades, förtydligades och utökades sedan av Centrala strejkkommittén.
Redan på det första stormötet sat­te gruvarbetarna många av fackbyråkraternas metoder för att kontrollera arbetarna ur spel. De krävde att gruvarbetarna skulle godkänna avtalet, in­te LO eller förbundsstyrelsen. Och de skulle godkänna uppgörelsen IN­NAN man gick tillbaka till arbetet. Detta med vetskapen om att det är oerhört svårt att återuppta en strejk när den väl har avslutats, även om man skulle vara missnöjd med uppgörelsen. De krävde öppna, lokala och samordnade förhandlingar. Alla orters strejkkommittéer skulle förhandla tillsammans utan någon elit som enskilt förde samtalen med arbetsgivaren och därmed kunde styra resultatet (Ture Rantatalo från strejkkommittén berättade senare att han som förhandlingsledare tidigare hört LKAB säga till fackombudsmannen ”Nu gäller det bara att lägga ut lite dimridåer så att arbetarna köper det här”).
De krävde också lokala förhandlingar eftersom de inte hade något förtroendet för förbundet, som skulle ta över om det blev centrala förhandlingar.

På det första stormötet startade insamlingen till strejkkassan. Med ett bejublat inlägg lovade Sara Lidman att skänka allt överskott (10 000 kronor) från pocketupplagan av Gruva till strejkkassan. Under strejken samlades totalt hela 5,2 miljoner kronor in, var­av 3,8 miljoner kronor betalades ut som strejkunderstöd.
Stöduttalanden spelade redan från första dagen en viktig roll i att ingjuta mod i gruvarbetarna. På det första mötet rapporterades det om hur elever, lärare och personal vid kommunkontoret i Junosuando hade samlat in 800 kronor till de strejkande. Under strejkens gång satte strejkkommittén upp tusentals stöduttalanden i entrén till Folkets hus i Kiruna. Många var från fackföreningar och politiska orgaisationer men även från enskilda. Från strejkkommitténs protokoll kan man läsa om hur enskilda blev ”faddrar” åt gruvarbetarfamiljer genom att försörja dem under strejken.

Redan samma kväll som det första stormötet ägde rum träffades avdelning 12:s styrelse och förbunds- ombudsmannen. De beslutade att de aldrig skulle acceptera en uppgörelse mellan Centrala strejkkommittén och LKAB. Detta omformulerades sedan till att heta att ”LKAB kommer aldrig att godkänna en uppgörelse med strejkkommittén” och att ”LKAB kommer aldrig att förhandla under pågående strejk”. Under strejkens gång blev det mer och mer tydligt att detta framförallt inte var ett krav från LKAB, utan från förbundet och LO. De ville kväsa den arbetardemokrati som växte fram underifrån, behålla kontrollen över arbetarna och visa att vilda strejker inte lönar sig.
I riksmedia som Dagens Nyheter och Svenska Dagblader försökte man från första början framställa det som att strejken var politiskt styrd. Det backades även upp i media av Gruvs ordförande Bernt Nilsson: ”Den här strejken är inte spontan, den är i detalj planerad. Men vilka krafter som lagt upp planeringen är svårt att säga. Det går inte att peka åt bara ett håll, åtminstone vill inte jag göra det…” (Dagens Nyheter den 13 december 1969).
Försöken att framställa strejken som kommuniststyrd misslyckades dock, dels på grund av de massiva stormötena som var öppna för allmänheten och visade på strejkkommitténs stöd underifrån, men också därför att de journalister som bevaka­de strejken entusiasmerades av den och inte kunde undvika att rapportera sympatiskt om den situation gruvarbetarna befann sig i.
– Expressen skickade dit två reportrar, men fick tillbaka två helt and­ra. Strejken förändrade våra liv, berät- tade Annika Hagström under 40-årsjubiléet av strejken.
Men eftersom strejken drog ut på  tiden hårdnade dock censuren i media och ledarskribenters tyckande tog öv­er allt mer.

Den 15 december ägde en ny vändning i strejken rum. Hela Gruvs förbundsstyrelse kallades ned till LO:s måndagsmöte i Stockholm, där de tvingades att riva upp uppgörelsen med strejkkommittén (efter ett möte mellan förbundet, LKAB och regeringen). Som vanligt använde de para-grafer och lade skulden på arbetarna: de två observatörerna från Malmberget var inte stadgeenligt inbjudna till förhandlingen med LKAB. Vad det egentligen handlade om var att försöket att slå in en kil mellan Kirunas och Malmbergets strejkkommitté ha­de misslyckats (Malmbergets strejkkommitté ansågs vara mer kommu- niststyrd än Kirunas). Kirunas strejkkommitté var helt inne på samordna­de förhandlingar för alla tre orter.
Istället beslutade förbundet att försöka splittra strejken genom en förhandling i Stockholm om ”primär­konflikten i Svappavaara”. Till den förhandlingen inbjöds den av medlemmarna underkända avdelningsstyrelsen för avd 135 och några slumpvis utvalda arbetare (de flesta tackade nej). Själv bröt nu förbundet mot en rad paragrafer, till exempel hade inget avdelningsmöte tillsatt förhandlingsdelegationen. Dessutom visade Gruv att de ljög: LKAB förhandlade visst under pågående strejk, bara LO och förbundet godkände det. Men försöket att splittra misslyckades återigen. När uppgörelsen presenterades för arbetarna i Svappavaara sa de blankt nej eftersom de inte accepterade någon särlösning utan Kiruna och Malmberget. På avdelningsmötet i Svappavaara den 20 december fråga­de Elof Luspa från strejkkommittén deltagarna om de accepterade en separat uppgörelse som gav 240 kr/ timme (samma lön som VD:n Arne S Lundberg): ”NEEJ” blev svaret. Omröstningsresultatet blev 144-5, bara avd 135:s styrelse röstade för överens­kommelsen.

Under tiden hade pengarna börja rulla in till strejkkassan. Över hela landet startades det insamlingar och det blev en stor apparat att hålla reda på alla insamlingar så att pengar inte skulle hamna i orätta händer, något som man var orolig för att det skulle skada strejken.
Förutom en mängd jättestora demonstrationer i Kiruna och Malmberget genomfördes det stödaktioner runt om i hela landet. I en opinionsundersökning den 6 januari stödde 64 procent av svenska folket strejken och hela 80 procent ansåg att gruvarbetarnas krav var berättigade.
När försöken att splittra de strejkande mellan olika orter misslyckades ändrade fackbyråkraterna taktik och försökte istället splittra den centrala strejkkommittén inifrån. Det började med att LO-ordförande Arne Geijer ringde upp Hilding Lindström från strejkkommittén för att fråga om LO:s andre ordförande Kurt Nordgren kunde komma upp för ett samtal. Strejkkommittén accepterade och nu föreslog Nordgren att han kunde delta i förhandlingar som observatör. Även om svaret blev ett klart nej visa­de sig för första gången en spricka i strejkkommittén, när ordföranden Harry Holmlund och Hilding Lindström välkomnade LO:s ingripande.
Även om strejkkommittén fortfarande var relativt intakt så hade förbundet och LO:s agerande tagit fokus ifrån viktiga händelser. Redan den 14 december hade arbetarna vid LKAB:s enda vinteröppna hamn i norska Narvik erbjudit sig att sympatistrejka. Frågan diskuterades i strejkkommittén som beslutade att inte ta ställning, utan ansåg att det var upp till arbetar­na i Narvik att bestämma, som därmed fortsatte att jobba. Med facit i hand kan man nog säga att det var ett misstag. LKAB hade stora malmlager i Narvik, vilket gjorde att malmexpor­ten kunde fortsätta som vanligt ända fram till den 20 januari 1970. En strejk i hamnen skulle ha stoppat exporten omedelbart och satt en enorm press på LKAB att komma fram till en lösning, oavsett vad LO och Gruv ville. Så länge utskeppningen i Narvik fortsatte som planerat kunde LKAB avvakta den utnötningstaktik som användes emot de strejkande.

I början av januari 1970 föreslog förbundet en ny förhandlingsdelegation bestående av 27 man, de 21 i strejkkommittéerna och 6 man från avd 4 och 12. Efter att Centrala strejkkommittén fick bekräftat att de fick utse Ture Rantatalo från strejkkommittén till förhandlingsledare godkände de ”27-mannadelegationen”. Men delegationen sprack åter­igen när ombudsman Rehnqvist ute- slöts efter att ha ljugit och ersattes av Anders Stendalen från förbundet. Stendalen hävdade nu med stöd från förbundsstyrelsen att han skulle vara förhandlingsledare.
Vad var orsaken bakom de ständiga turerna från förbundet och LO som gjorde att samtalen med LKAB hela tiden sköts upp? Förhoppningen var att genom att fördröja allting demoralisera arbetarna, minska förtroendet för strejkledningen och öka splittringen inom densamma. På grund av att hamnen i Narvik stod öppen fanns det ännu tid innan      LK­AB skulle bli desperata i fråga om att få igång produktionen.
Under januari 1970 blev de två linjerna inom Centrala strejkkommittén allt tydligare.
En grupp litade inte på arbetarnas styrka och stödet ute i landet och sat­te sitt hopp till LO, förbundet och kompromisser. En annan grupp an­såg att man skulle stå fast vid det som stormötena beslutade om och såg en chans till verklig förändring.
Att skiljelinjen skulle gå mellan ”kommunister med en egen agenda” och andra är långt ifrån sanningen.
På slutet var det de oorganiserade arbetarna i strejkkommittén som mest stod emot trycket från etablissemanget medan VPK:are (idag Vän-sterpartiet) som Ture Rantatalo och Ivar Hermansson vacklade fram och tillbaka och Hermansson enligt strejkprotokollet ”hoppas på regeringen”.

Strejken drog ut på tiden och det kändes förstås för arbetarna, även om strejkunderstöd betalades ut. Risken för utmattning och strejktrötthet blev allt större. Detta utnyttjades av de in­om strejkkommittén som nu alltmer, nästan till vilket pris som helst, ville återgå. De förde en massiv kampanj där minsta rykte om att den enade strejkfronten höll på att brytas försto­rades upp. I mitten av januari fördes till exempel ett rykte fram som fakta om att hela Svappavaara snart skulle återgå till arbetet om inget hände, ett rykte som visade sig sakna grund. Enligt Nils-Erik Wikberg, senare medlem i strejkkommittén, var det tvärt- om: Ju mer facket trilskades, desto mer beslutsamma blev de flesta.
Trots allt tal om att stödet bland de strejkande för strejken sviktade visade stormötena något annat.
Den 17 januari ordnades det stormöten där ett kompromissförslag, det ”Dahlströmska” (Stendalen från förbundet och Nordgren från LO var förhandlingsledning tillsammans med strejkkommittéernas ordförande) ställdes emot ett förslag om att Centrala strejkkommittén skulle bjuda in LKAB:s vd Arne S Lundberg till samtal om dessa frågor. En stor majoritet (1 530-939) beslutade för det senare förslaget, men Lundberg avvisade inbjudan.
Enligt protokollen fördes det väldigt lite diskussioner inom strejkkom­mittén om hur trycket på LKAB och regeringen skulle kunna ökas ytterligare, till exempel genom en sympatistrejk i Narvik eller en uppmaning till landsomfattande protestaktioner mot regeringens stöd till ett statligt företags auktoritära styre. (Statsminister Olof Palme (S) hade fått ett telegram men sa ingenting. Finansminister Gunnar Sträng och industriminister Krister Wickman hade däremot träffat både LKAB:s vd och förbundsled­ningen den 15 december när förbun- det bröt samarbetet med strejkkommittén). De som inte ville kompromissa hade enligt protokollen svårt att ge konkreta förslag på hur dödläget skulle brytas.

När 27-mannadelegationen återuppstod i slutet av januari efter ett kompromissförslag om förhandlingsdelegationsledare var återigen Kurt Nordgren med som ”observatör”. Han agerade dock stenhårt för en återgång, trots att de första ”samtalen” med LKAB, som egentligen var regelrätta förhandlingar, gett ytterst vaga löften (i princip bara att UMS och omräkningsfaktorerna kunde tas bort). ”Samtalen” fördes öppet, d v s inför hela 27-mannadelegationen.
27-mannadelegationen beslutade att Gruvs medlemmar på avdelningsmöten skulle få rösta om ”löftena” från LKAB var tillräckliga för att avbryta strejken. Nu hade fler börjat i-frågasätta arbetarnas möjlighet att vinna, däribland 27-mannadelegationens ordförande Ture Rantatalo. Omröstningen genomfördes slutet på alla tre orter och kommittén besluta­de att rösterna skulle räknas gemensamt (även om ombudsman Bruna Poromaa försökte få igenom separat röstning för att kunna splittra).
Röstsiffrorna blev 1 620-1 552; 68 mans övervikt för fortsatt strejk.
Efter mötet kallade Ivar Hermans­son, ordförande för avd 4 i Malmberget, ihop 27-mannadelegationen, för- utom 2 personer som hann åka. Han ville att delegationen skulle ge en rekommendation om återgång eller in­te. Efter en het debatt slutade om- röstningen med röstsiffrorna 12-12. Ordförande Rantatalo fällde avgöran­det genom att rösta för återgång, till ombudsmännens jubel.
Men efterföljande måndag, den 2 februari, var det få arbetare som gick till jobbet och viss förvirring rådde. På ett nytt stormöte på kvällen höll Rantatalo ett känslofyllt tal för återgång till arbetet och lämnade talarsto­en gråtande.
Det var dock först när Centrala strejkkommittén sammanträdde och enigt beslutade om en enig återgång som situationen klarnade. På ett stormöte samma kväll i Malmberget godkändes beslutet återigen enhälligt och strejkkommittén ingjöt nytt mod i mötesdeltagarna och lovade fortsatt strid i förhandlingarna med företaget.

”Vi tar ett steg tillbaka – majoriteten av de röstande i helgen – vi tar ett steg tillbaka. Bara därför att vi vill inte att fackföreningarna ska ta över och förhandla över våra huvuden och det kommer dom att göra om det hade fortsatt att vi står i två läger” (Johnny Nilsson, ordförande i Malmbergets strejkkommitté).
Den 4 februari var återgången i princip total. Redan första arbetsdagen bröt dock en ny strejk ut när arbetare i Malmberget vägrade stämpla sina UMS-kort. LKAB tvingades att backa direkt. Även senare, när LKAB hotade med att bryta förhandlingarna med 27-mannadelegationen, utbröt det nya sittstrejker som tvingade tillbaka LKAB till förhandlingsbordet.
Det var historiskt att arbetarna vann frågan om förhandlingarna – som blev öppna, samordnade och lokala med strejkkommittén som förhandlare.
Resultatet av förhandlingarna var blandat, viktiga krav vad gäller månadslön och gruvpensioner vanns, lönerna höjdes med 14 procent, medan andra krav ignorerades helt. När förhandlingsresultatet presenterades för arbetarna röstade en stor majoritet för.
Redan under den 57 dagar långa gruvstrejken spred sig kampviljan till andra delar av Sverige och ett antal vilda strejker bröt ut. Gruvstrejken blev en tändande gnista som gjorde att missnöjet exploderade i en våg av ”vilda” strejker.
Mellan den 9 december 1969 och den 9 februari 1970 genomfördes det minst 55 strejker i Sverige.
Gruvstrejken ändrade stämningar­na i LKAB:s gruvor för alltid, men också på många andra arbetsplatser runt om i Sverige. Arbetarklassen ha­de vunnit ett nytt självförtroende som återspeglades i en ökad arbetarkamp under hela 1970-talet.
LO och Socialdemokraterna tvingades införa nya lagar som Medbestämmandelagen (MBL), Förtroen­demannalagen, Arbetsmiljölagen och Lagen om anställningsskydd (LAS).

En viktig lärdom från gruvstrejken som gäller än idag är att arbetare inte kan vänta på initiativ från facktoppen för att ta kamp.
Idag är många fackförbund på central nivå ännu mer byråkratiserade och främmande för kamp än de var på 1970-talet. Arbetare måste ta sa­ken i egna händer, som vårdbiträden och undersköterskor i Luleå kommun i sin strid för helgtillägget, eller Lagenaarbetarna i Haninges strejk mot att bemanningsföretag ersätter fast anställd personal.
Inför avtalsrörelsen 2009, där arbetsgivarna kräver nollavtal, förnyade krisavtal och vill fortsätta att undergräva arbetarnas ställning med bemanningsföretag och Lavaldomen, är det avgörande med en gräsrotsrörelse för att sätta tryck i förhandlingarna.
En ny kamp likt gruvstrejken skulle kunna återge arbetare det självförtroende som fått sig en rejäl törn under senare år och ge tillbaka insikten om den enorma styrka som arbetare besitter om man kämpar tillsammans och enigt.
År 1969 fick gruvarbetarna ta striden både mot arbetsgivarna och mot sitt eget förbund. Idag är situationen ofta densamma. Kämpande fack som Gruvtolvan och Gruvfyran är alldeles för sällsynta. Därför är kampen för demokratiska och kämpande fack en av de viktigaste frågorna för att kunna försvara arbetares villkor i den kapitalistiska kris som vi idag upplever, där direktörer och regeringar vill få arbetarna att stå för notan.

Gruvstrejken hade också en radialiserande effekt på medvetenheten, bland gruvarbetare och i hela lan- det.
Kampen gjorde klassmotsättningarna tydliga och visade vem som var ens vän respektive fiende i kampen. Under 1970-talet stärktes socialistiska idéer i hela samhället. ”Den stora massan som blivit politiskt medveten [av strejken], den har faktiskt ingenstans att vända sig i dagens Sverige” sa Harry Isaksson från strejkkommittén efter strejken (LKAB-strejken, Ze­nit 1970). Om det var sant 1970 så är det väl ett orubbligt faktum idag, ef­ter att Socialdemokraterna blivit borgerliga och Vänsterpartiet dumpat all politik i jakt på ministerposter.
Därför är tiden mer än mogen för alla radikala arbetare och fackföre­ningarna att börja diskutera vilka initiativ man kan ta gemensamt för att bygga upp ett nytt arbetarparti, fritt från pampar och privilegier, och med kamp och socialism på dagordning­en.
Jonas Brännberg


Källor:
Pappren på bordet I och II, Strejkkommitténs vitbok.
Strejken, Anders Thunberg.
LKAB-strejken, Tidskriften Zenit, 1970.
Gruva, Sara Lidman och Odd Uhr­bom.