En av tio utan jobb
Arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå i år och 2011.
De färskaste konjunkturprognoserna andas visserligen mer optimism än fjolårets prognoser, men den vändning man talar om sker från en historisk bottennivå. 2009 var året när Sveriges bruttonationalprodukt [BNP] noterade den största nedgången i fredstid” (Svenska Dagbladet den 17 januari).
Även om de mest optimistiska prognoserna slår in kommer nära en av tio att gå utan jobb åren 2010-2011.
Den totala sysselsättningen minskar med 290 000 personer under perioden 2009 till 2011. ”Inkluderas per- soner sysselsatta i arbetsmarknadsprogram kommer den totala arbetslösheten att vara oroväckande hög, ungefär 15 procent av arbetskraften under 2011”, varnar Swedbank den 14 januari.
Massarbetslösheten permanentas, särskilt för unga och utlandsfödda. Under 2009 ökade ungdomsarbetslösheten dubbelt så mycket som arbetslösheten för hela befolkningen. Knappt var tredje av de utlandsfödda som varit i Sverige två år eller mindre har i dag någon form av sysselsättning.
Den svaga globala ekonomiska vändning som inleddes i slutet av 2009 kan snabbt följas av en ny kapitalistisk istid till följd av akuta finans- kriser, statsbankrutter, uppblåsta bubblor som spricker o s v.
I Sverige är det inte frågan om bo- och lånebubblan spricker, utan när.
”Bostadspriserna har stigit med över 150 procent sedan 1997. Uppgången tillhör den högsta i hela världen och är betydligt större än i USA före kraschen. Skuldsättningen i förhållande till inkomsterna är rekordhög. Den är högre än innan 90-talskrisen och högre än de amerikanska hushållens på toppen. I nästan alla andra länder faller skuldsättningen. I Sverige stiger den” (Svenska Dagbladet den 17 januari om varför bububblan måste spricka).
De svaga ljus som tänts i tunneln lyser bara över delar av ekonomin (främst den privata tjänstesektorn) och för många arbetarhushåll har krisen just börjat.
Samtidigt fortsätter industrikrisen. Företagen har stor ledig kapacitet och kan öka produktionen utan nyanställningar.
I fjol försvann 60 000 industrijobb och ytterligare 30 000 försvinner i år. Dessutom väntar nya svångremmar på den offentliga sektorn efter valet.
Att några ekonomiska indikatorer i Sverige och globalt inte längre visar rött beror främst på de enorma belopp som regeringar och centralbanker spenderat för att förhindra ett ekonomiskt och socialt sammanbrott.
Merparten av pengarna har gått till att rädda banker och finanshus samt socialisera de privata skulderna, men en del har även satsats på att minska den öppna arbetslösheten.
En sammanställning över vad enbart den svenska regeringen varit beredd att punga ut med ”visar att statens åtagande för alla generöst tilltag-na garantiprogram, stabilitetsfonder, kapitaltillskott, exportkreditgarantier, räddningsprogram för svensk-baltiska banker m m fram till vintern 2009 uppgår till över 3 500 miljarder kronor, vilket motsvarar mer än fyra gånger den offentliga sektorns årliga utgifter” (Stefan de Vylder i boken Världens springnota).
När dessa stödinsatser avvecklas, räntan höjs och notan ska betalas med nedskärningar kommer jobb på nytt att slås ut.
Såväl regeringen som arbetsgivarna ser den fortsatt höga arbetslösheten som en chans till att ta nya steg mot en låglönemarknad och det som kallas flexibel arbetsmarknad – fler tillfälliga jobb och inhyrd personal samt försvagad arbetsrätt.
Facken kan inte huka sig längre. Jätteavtalsrörelsen 2010 handlar kanske mer än någon annan avtalsrörelse i modern tid om framtidens arbets- marknad.
Rusta för avtalsstrid. Det är genom att ta kamp nu som facken sätter press på den regering som bildas efter valet.
