Aldrig mera svekavtal!

Publicerad av Bilbo Göransson

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia, Kommunal

”Vi kan inte vara neutrala i en konflikt. Vi är arbetsgiva­re” sa det socialdemokratis­ka kommunalrådet Leif Persson i Östersund när han öppnade grindarna på Gäfs­åsens soptipp. Det är framförallt Socialdemokraternas svekfulla roll inom fackföreningarna som understryker behovet av ett nytt arbetarparti.

Att ställa sin egen priviligerade ställning på spel var aldrig tänkbart för Ylva Thörn och Kommunals socialdemokratiska förbundsledning.
Den priviligerade facktoppen är knuten med tusen och en trådar till makthavarna genom sitt parti. För att vinna kommunalstrejken hade förbundsledningen varit tvungen att ta kamp mot regeringen för de miljarder som Socialdemokraterna lova-de i valet.

Kommunals ledning pressades till strid när de trängdes mellan medlemsopinionen och de socialdemokratiska arbetsgivarnas hårdnackade motstånd. Men de var aldrig inställ­da på att ta kampen till sin spets.
Ylva Thörn erkände att hon aldrig ville utlysa någon strejk från början men tvingades till det av faktorer hon inte kunde rå för. Dessa faktorer var beslutsamheten från medlemmarna och lokalavdelningarna att få igenom de blygsamma krav som avtalskonferenserna kommit fram till.
Verkliga socialister i fackföre­ningarna måste erbjuda ett program som behövs för att arbetarnas organisationer ska segra i perioder av konflikt.Vad som hade behövts för att uppnå jämställda löner var en förbundsledning som litade på de hundratusentals medlemmarnas gemensamma styrka.
Banden mellan facken och Socialdemokraterna kallas för facklig-politisk samverkan. Tidigare, när S ha- de en miljon medlemmar och sågs som ett verktyg för arbetarna, fanns åtminstone en viss möjlighet för facken att sätta sin prägel på S-politiken. Men nu för tiden garanterar denna samverkan bara fackens stöd till S i valen samt att inte ställa för höga krav.
Men facktoppen kan ändå motvilligt tvingas till kamp under tillräckligt tryck från medlemmarna och de aktiva skikten i förbundets lokalavdelningar.
Facken är massorganisationer som står under trycket från tusentals och ibland hundratusentals medlem­mar och arbetsplatsombud, men uppifrån pressade regeringen, S-arbetsgivarna, partistyrelsen och LO-ledningen för en snabb uppgörelse. ”Det är dags att pröva den positiva anda som arbetsgivarna säger sig ha”, förklarade Ylva Thörn. Efter en sista vecka av varsel bjöd Kommunal in arbetsgivarna till förhandling och svekavtalet skrevs på.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) deltog aktivt i  kampen under de fem strejkveckorna, demonstrationerna innan och svekdebatten efter.

RS:are besökte strejkvaktskedjorna varje dag och sålde tusentals Offensiv och över 200 prenumerationer.
Tidningen Offensiv innehöll öv­er 30 intervjuer med kommunalarbetare och presenterade, förutom ett fullständigt och otvivelaktigt stöd till strejken, förslag på kampkrav som strejkande arbetare kunde lyfta i sina egna avdelningar och till sitt eget förbund, i artiklar som ”Det finns ingen prutmån”, ”Hur stoppa strejk­brytarna”, eller ”Öka trycket på Persson” och ”Politiker – infria era löften eller avgå”.
Stämningen i strejkvaktskedjorna kunde sammanfattas med citaten ”Vi måste få rösta om avtalet”, ”Ta ut alla på en gång”, ”Vi måste vin­na” samt efter strejken ”Ett svek ut­an motstycke”. Att följa Offensivs rapportering av strejken är en studie i stämningen på arbetsplatserna, kryddad med analys för oberoende kamp till seger.
I artikeln ”Hur kan strejken vinnas” beskrivs hur en landsomfattan­de protestdag skulle ökat pressen på arbetsgivarna och att ”Lika viktigt är att skärpa den politiska tonen mot arbetsgivarpartiet S och dess medlöpare i V och MP – genom att avbry­ta allt politiskt valstöd. Den motbju- dande situationen i årets första maj med stridande motparter i samma tåg, visar att flertalet medlemmar fått nog”.
Varje gång arbetarna de senaste årtiondena har tagit kamp har man varit tvungen att gå runt de traditionella S-strukturerna och ofta ta strid direkt mot dem.
Socialdemokraterna har en konservativ roll inom fackföreningarna, för att organisera de lydigaste inom byråkratin.

För att på allvar ta kamp för jämställda och rättvisa löneavtal måste kommunalarna tillsammans med alla fackföreningsrörelsens gräsrotsmedlemmar och arbetsplatsombud påbörja bygget av ett nytt kämpande socialistiskt arbetarparti.
Facktoppen som skrev på svekavtalet måste avsättas och ersättas med representanter som är villiga att kämpa och redo att leva på samma avtal som det de förhandlar fram för sina medlemmar. Inget pampvälde! Alla kollektivavtal måste ut på omröstning på lokalsektionernas och fackklubbarnas medlemsmöten in­nan de skrivs under centralt.
För att det fackliga förtroendet ska kunna återupprättas väntar välfärdens vardagshjältar på de offentliga arbetsplatserna fortfarande på att kommunalstrejkens uppgifter ska slutföras och yrkesstoltheten återupprättas.

Bilbo Göransson

Fakta: Kommunal är LO:s största fackförbund med en halv miljon medlemmar.
Under konflikten 2003 hade Kommunal 525 000 medlemmar, 85 procent var anställda direkt av olika kommuner eller landsting.
De största branscherna var äldreomsorgen med 206 000 anslutna, sjukvården med 106 000 anslutna, och barnomsorgen med 90 000 anslutna medlemmar.