Löftet som brast

Publicerad av Bilbo Göransson

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia, Kommunal

Socialdemokraterna och Göran Persson förklarade före valet i september 2002 att lönerna i den kvinno-dominerade offentliga sektorn måste upp. S vann valet, vilket Kommunals förbundsledning såg som grönt ljus för att säga upp avtalet den 31 oktober i hopp om bättre löneutrymme. Men det gick inte som planerat.
Knappt hade valplakaten hunnit städas undan förrän den omvalde statsministern tog tillbaka sitt viktigaste vallöfte. Några extra miljarder kom inte från Göran Perssons regering och i januari lämnade medlarna ett skambud som gav mindre än de 3,5 procent som det uppsagda avtalet hade lovat.
– Om vi hade lyckats hålla sjuktalen nere och om arbetslivet fungerat väl, ja då hade vi haft tiotals miljarder till för att förbättra den offentliga sektorn, sa buffel-Persson arrogant.
Kommunal menade att ordentliga lönelyft behövdes för jämställdheten mellan kvinno- och mansdominerade yrken.
S-toppen ställde sig, överraskande enbart för Kommunals ledning, på S-arbetsgivarparterna Kommunförbundets och Landstingsförbundets sida. Utan stöd för höjda löner från ”arbetarpartiet” i regeringen kunde de socialdemokratiska arbetsgivarna stå på sig.
Denna knepiga sits tvingade Kommunals förbundsordförande Yl­va Thörn och resten av ledningen att ovilligt dra in förbundets medlemmar i en allt mer konflikthotande situation.
En Temoundersökning innan strejken visade att stödet för kommunalarnas krav var massivt. 97 procent av de tillfrågade tyckte att det var viktigt att politikerna höll sina vallöften om högre löner till de anställda inom vård och omsorg.

Tre av fyra tilfrågade sa att de trod­de att äldreomsorgen skulle ­förbättras om man höjde personalens löner. 77 procent trodde att det var bra för samhället att kommunalarna får hög­re löner, och bara 8 procent ansåg att det var dåligt för samhället. Samma undersökning visade att allmänheten ansåg att det behövdes lönepåslag på ungefär 2 000 kronor i månaden för att uppnå ”rimliga löner” för barn-skötare, brandmän och undersköterskor.
Tiotusentals kommunalare deltog i manifestationer och konfliktförberedelser under våren 2003.
Förväntningarna växte när avtalet gick ut den 31 mars och förbundsledningen ännu inte skrivit på något av­tal. Medlarnas förhandlingar stranda- de den 7 april utan att parterna hade kommit fram till något avtal.
Därför varslade kommunal om strejk, nyanställnings- och övertidsblockad.

Den 23 april gick 9 000 ut i strejk. Strejken varierade i längd från kommun till kommun och från bransch till bransch.
I barnomsorgen togs alla barnskötare och dagbarnvårdare ut i åtta kommuner. Den 5 maj trädde nästa varsel i kraft och alla medlemmar i barnomsorgen i sju kommuner till togs ut i strejk, samt total arbetsnedläggelse i ytterligare sju kommuner.
Konfliktvarslen mottogs med avvaktande tystnad från arbetsgivarna och medlemmarnas otålighet växte om att utöka konflikten. Den 25 april varslade Kommunal 46 000 medlemmar till – en kraftig utökning av strejken. Alla medlemmar i 58 kommuner lade ner arbetet i två veckor från den 12 maj, däribland samtliga medlemmar i jättekommunerna Stockholm och Uppsala. Det var en kraftig utökning av strejken och förväntningarna på golvet ökade.
Borgerlig medias rapportering svängde nu från att ha varit nästan o­delat positiv till att tala om hur vårdtagarna och föräldrarna drabbades av en utdragen strejk.
Detta trots att förbundets något märkliga taktik hade varit att de som strejkat de första veckorna skulle, trots att konflikten inte var löst, gå tillbaka till arbetet efter en till två veckor och stafettpinnen lämnas vidare till andra medlemmar.
Stafettstrejkernas syfte var att inte slå hårt mot ”tredje man” (i detta fall samhälle, brukare och föräldrar), vilket mycket riktigt kritiserades av medlemmarna underifrån eftersom det är mot tredje man som en offentlig strejk blir märkbar.
Medan kommunalarbetare som ännu inte tagits ut i strejk uttryckte otålighet och kampvilja, berättade många strejkande om snopenheten i att gå tillbaka till jobbet under pågående konflikt. Nya försök till medling gjordes, men misslyckades. Samtidigt som de första 14 kommunerna gick tillbaka till arbetet den 6 maj, utökades strejken till 123 kommuner. De tidigare varslen som lagts fram fram till detta datum hade varit tidsbegränsa­de, men det nya varslet var obegränsat.
Medias positiva rapportering, entusiasmen bland medlemmar och stödet från allmänheten pressade led- ningen att fortsätta och utöka konflikten mot arbetsgivarnas hårdnacka-de motstånd.

Statsminister Göran Persson stack inte under stol med sina åsikter: ”Det finns en risk att ett bra avtal för Kommunal blir golv i nästa avtalsrörelse” samt ”Det är farligt för att en stor strejk ofta är svår att avbryta, utvecklingen får sin egen logik och dramatik” i Dagens Nyheter den 12 maj 2003.

Den 23 maj varslade Kommunal om de första sympatiåtgärderna. Både bussförarna och de kooperativanställ­da skulle tas ut i obegränsad strejk den 4 juni.
Dessutom varslade SEKO den 26 maj samtliga lokförare på Pågatågen, Öresundstågen samt pendeltågen i Göteborg och Stockholm för att gå ut i strejk och blockad den 6 juni och Transport varslade alla sina bussföra­re.
Även Polisförbundet varslade sina parkeringsvakter och trafikövervakare  i Stockholms stad.
Den enorma effekt dessa varsel skulle få skrämde Kommunals ledning mer än arbetsgivarna. Inga av dessa tunga sympatiåtgärder fick verkställa sina varsel, då förhandlingarna i stället upptogs den 26 maj.
Den 28 maj skrevs ett tvåårigt av­tal på som gav 3,2 procent i snitt. Även barnskötarnas påslag på 3,8 procent, som var det högsta av alla, var bara några tjugor ifrån det ursprungliga avtalet som sagts upp.
I det nya avtalet höjdes lägstalönen till 13 000 kronor det första året och 14 000 det andra året. Men i det nya avtalet slopades bestämmelsen om lägstalön för 18-åriga medlemmar (nu 19-åriga) samt infördes krav på utbildning och ett års yrkeserfarenhet för rätt till lägstalön. Det första året berördes 1 350 medlemmar av detta lyft – majoriteten av dessa fick ett lönelyft på mindre än 100 kronor. Det andra året gynnades 0 personer.
Besvikelsen tog sig först uttryck genom ilska. Lokalkontoren blev nedringda, Kommunals hemsidor fylldes med arga kommentarer och framträdande förtroendevalda på sektioner och avdelningar uttalade sig i pressen om ”svekavtalet” och nyttan med strejken ifrågasattes.
I svekdebatten restes mycket riktigt det faktum att man faktiskt varslat om utökad strejk till flera sektorer och sympatiåtgärder som kunde ha tvingat igenom ett bättre avtal och satt press på arbetsgivarna.

Medlemmarna kände mycket riktigt att förbundsledningen inte hade uttömt möjligheterna till seger utan lagt sig platt utan att föra kampen till sitt slut. Inte ens ett enda arbetsplatsombud tillfrågades om avtalet eller om man skulle avbryta strejken.
– Avtalet är ett svek utan motstycke! Ylva Thörn måste avgå, sammanfattade en av Kommunals sek-
tionsordföranden i Stockholm, Lena Ezelius, det nya avtalet samma dag som det skrevs på (den 28 maj).
Enligt en enkät i Kommunalarbetaren dömde också 53 procent av Kommunals 400 sektionsordföranden ut avtalet – medan 63 procent sade att medlemmarna är ”negativa eller mycket negativa”.
Kritiken uppgavs vara särskilt stark i Blekinge, Dalarna, Gävleborg, Halland, Jämtland, Jönköpings län, Norrbotten, Örebro län, Skaraborg, Stockholm, Värmland, Väst, Västerbotten och Västernorrland – praktiskt taget hela landet!
När denna ilska inte resulterade i några förändringar förbyttes den i uppgivenhet och passivitet. Många arbetsplatsombud och sektionsföreträdare avsade sig sina uppdrag och tusentals medlemmar lämnade förbundet i protest.
Förbundsledningen ville förklara varför man skrev på avtalet med påstått sjunkande stöd bland allmänheten. Sanningen är att en majoritet stödde strejken även under medias hätskaste attacker mot Kommunal.
S-regeringen bröt sitt vallöfte på våren 2003. Men det största förräderiet var när pamparna i förbundsledningen och delar av LO-styrelsen svek det fackliga löftet bakom ryggen på kommunalarna.

Bilbo Göransson