1970-talet – Arbetarkvinnorna tar kamp

Publicerad av Ingrid Eriksson

Plats: Umeå, Norsjö, Skellefteå Tema: Kamp mot kvinnoförtryck, Svenska arbetarrörelsens historia, Facklig kamp

Många arbetarkvinnor tog strid för jobb och löner i mitten på 1970-talet. År 1974 gick ASAB-städerskorna på Domnarvets järnverk i Borlänge ut i en ”vild” strejk för högre löner. De följdes snart av ASAB-städerskor i Malmberget och Skövde. De 13 städerskorna i Skövde avskedades omedelbart, vilket gjor­de att städerskor på Arlanda och i Umeå gick ut i en sympatistrejk med krav på återanställning och löneförhöjningar.
Även textilarbeterskorna på Algots Nord i Skellefteå och Eiser i Sollefteå tog strid.

I början på 1970-talet pumpade staten in 70 miljoner kronor i Algots, som startade fabriker i Skellefteå, Norsjö och Skellefteå (Algots Nord). Löftet var 1 000 nya jobb. Sömmerskorna bildade en fackförening. Moni­ka Simu var fackklubbsordförande på Algots Nord i Skellefteå. Så här beskrev hon företagsledningens attityd:
– De tänkte sig nog att i Norrland skulle de kunna behandla människor hur som helst. De tog det som ett skämt att vi kvinnor bildade fackföre-ning.
Algots Nords statliga miljoner försvann snabbt i olika bluffaffärer. Hösten 1977 förstatligades Algots Nord och sommaren 1978 varslades samtli­ga sömmerskor vid de tre fabrikerna om uppsägning. Sömmerskorna gav dock inte upp. Inspirerade av arbetarna vid flygplansindustrin Lucas i England startade man studiecirklar och arbetsgrupper för att ta fram idé­er om så kallad alternativ produktion. Bland annat ritade och sydde man upp sjukhuskläder i samarbete med vårdpersonal och patienter. Trots det­ta lades Algots Nord ned.

På Eisers textilfabrik i Sollefteå ockuperade sömmerskorna 1981 sin fabrik i nästan åtta månader för att förhindra en nedläggning. Kampen fick ett stort stöd; 100 fackföre­ningar och 60 socialdemokratiska lokalorganisationer antog stöduttalanden.
Rättvisepartiet Socialisterna (dåvarande Offensiv) var väldigt aktivt i stödarbetet. Vi organiserade bland annat en turné med tre av sömmerskorna. Ockupationen resulterade i att ett arbetarkooperativ bildades med statligt stöd. 15 av de 65 sömmerskor-na fick jobb där.
Kampen på arbetsplatserna ledde inte bara till bättre avtal och höjda lö­ner. Tillsammans med den våg av radikalisering som svepte över hela värl- den, där många unga engagerade sig mot USA:s krig i Vietnam, skapades ett nytt samhällsklimat. En rad reformer genomfördes. Dessa berörde bland annat de fackliga förtroendemännens ställning och anställningsskyddet (LAS – Lagen om anställ- ningsskydd) samt rätten till ökad information, utvidgad förhandlingsrätt och tolkningsföreträde (MBL – Medbestämmandelagen).
I vissa fall flyttade lagarna fram löntagarnas positioner, men lagarna hade även direkt negativa sidor. SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen, föregångare till Svenskt Näringsliv) ha­de redan 1971 i en skrivelse till inri- kesdepartementet fört fram sina önskemål om en lagstiftning för att få bukt med strejkerna. Genom LAS fick arbetsgivarna för första gången rätt att avskeda den som deltar i en o­laglig strejk. Före denna lag rådde en oklar situation. Både LO och vissa jurister hävdade före 1974 att arbetsgivarens rätt att säga upp anställda inte gällde vid strejker, lagliga eller inte. Med LAS blev denna rätt lagfäst, nå­got som LO inte protesterade mot. Med MBL utvidgades arbetsgivarens rätt att avskeda vid ”vilda” strejker. Den negativa sidan av MBL kom att användas redan 1978, då 43 arbetare på Bil och Traktor i Boden avskedades efter en fyra månader lång ”vild” strejk. Ett annat exempel är de 33 arbetare vid Norrbottens Cementgjute-ri i Öjebyn utanför Piteå, som avske- dades 1981 efter sex veckors strejk.

Vi måste återerövra traditionen att kämpa. Behovet av att slå tillbaka mot alla försämringar är idag större än någonsin. Samtidigt talar strejkstatistiken sitt tydliga språk om den nedgång som har skett i kampen. Det finns flera orsaker till detta. Globaliseringen har gjort att det är svårare att vinna snabba segrar idag. Företag använder ständigt hotet om att flytta produktionen utomlands. Många ser idag inte heller något alternativ till marknadsekonomin – hur illa man än tycker om den.
Men den enskilt viktigaste orsaken är att det saknas ett redskap för att kämpa, i form av demokratiska fackföreningar och ett arbetarparti. Facktopparna sitter ofta i knät på arbetsgi- varna – oavsett om det handlar om Volvoledningen eller S-styrda kommuner och landsting. Detta lägger en våt filt över många initiativ till kamp. Det är i det läget lätt att idealisera 1970-talet. ”Då var minsann facket och sossarna annorlunda”. Delvis är det sant. Socialdemokratin hade fortfarande många arbetare i sina led. Känslan av att det ändå fanns ett arbetarparti som genomförde reformer präglade hela samhällsklimatet och gav självförtroende.
Men det är viktigt att komma ihåg att även under 1970-talet var ofta topparna inom S och facket mer på arbetsgivarnas sida än på arbetarnas.

Den viktigaste lärdomen
från 1970-talet är kanske därför att vi inte kan vänta på att initiativet till kamp ska komma uppifrån. Om inget händer, måste initiativet tas underifrån.
En annan lärdom från 1970-talet är att kampen vitaliserade fackföre­ningarna. Att omvandla fackförening­arna till demokratiska och kämpande organisationer samt att bygga ett nytt, socialistiskt arbetarparti är idag avgörande frågor. Både för att kunna åter- knyta till det ”röda 70-talet” och för att kunna avskaffa det kapitalistiska system som idkar rovdrift på människor och miljö.

Ingrid Eriksson
(Denna artikel publicerades först i Offensiv # 678, 8 december 2005)

 Fakta ▼

  • 1970-talet hade föregåtts av årtionde som präglats av att allt fler kvinnor kom ut på arbetsmarknaden. Det var bakgrunden till den andra vågen av kvinnokamp.
  • År 1972 firades Internationella kvinnodagen för första gång­en på årtionden i Sverige. Bakom firandet stod socialistiska kvinnoorganisationen Grupp 8.