Socialister och kampen för reformer

Publicerad av Katja Raetz

Tema: Marxism

År 1898 ägde en debatt rum på de tyska socialdemokraternas kongress, som startades av en viss Eduard Bernstein och som gällde partiets program. Han menade att kapitalismen ha­de funnit sätt att övervinna sina inre mot- sättningar. Därmed, menade han, hade Karl Marx lära om kapitalismen förlorat sin aktualitet med följden att även partiets praktiska ageran­de måste förändras.

Det tyska socialdemokratiska partiet, SPD, var det största och mest dominerande i den socialistiska internationalen som bildades 1889. Till skillnad från idag betydde socialdemokratisk då detsamma som socialistisk. Även Lenin och bolsjevikerna var länge socialdemokrater.
Socialdemokraterna grundades i Tyskland redan 1875, som första land i hela internationalen. Dess ledare var August Bebel och Karl Kautsky, den senare länge en av de ledande teoretikerna för hela internationalen.
Fram till året 1890 hade socialdemokratin varit förbjuden i Tyskland. Efter att antisocialistlagen slopades, sökte sig fler och fler radikala småborgerliga och intellektuella till parti­et, bland an­nat också för att det inte fanns något starkt borgerligt parti.
Det var mot denna bakgrund som diskussionen om programmet blossa­de upp framemot sekelskiftet. Den som gjorde sig internationellt känd i debatten var Rosa Luxemburg, som efter kongressen förklarade de grundläggande skillnaderna och felaktigheterna i Bernsteins teorier i sin skrift Sociala reformer eller revolution.

I skriften förklarade hon Bern-steins position som följande:
”Enligt Bernsteins åsikt bevisas kapitalismens anpassningsförmåga av följande tre fenomen: för det första har de allmänna kriserna försvunnit tack vare utvecklingen inom kreditsy­stem, företagarorganisationer, kommunikationer och nyhetsförmedling; för det andra är medelklassen motståndskraftigare, eftersom produktionsgrenarna kontinuerligt different- ieras, och eftersom breda skikt av proletariatet kommit upp till medel­klassnivå; för det tredje har proletari­atets ekonomiska och politiska situa- tion förbättrats genom fackföreningarnas kamp”.
Bernstein själv sammanfattade sin hållning med den (ö)kända meningen: ”Slutmålet, vad det än månde vara, betyder ingenting för mig. Rörelsen betyder allt.” Med detta menade han att kampen för reformer, rörelsen, är det avgörande. Vilket mål rörelsen har, socialism eller något annat, hade för honom en underordnad betydel­se.
Då kallades detta revisionism, d v s en omvärdering av marxismen, men idag betecknas denna hållning som reformism.

Rosa Luxemburg vände sig emot föreställningen att socialister är för antingen reformer eller revolution, så som det påstods av Bernstein. Hon sade att det för socialister finns ett ”o­upplösligt samband” mellan båda de­larna: ”Kampen för sociala reformer är dess [socialdemokratins] medel, den sociala omvälvningen däremot dess mål” (kursiv i originalet).
Luxemburg sammanfattade den marxistiska positionen så här: ”Socialismens vetenskapliga grundvalar stöder sig ju som bekant på tre resultat av den kapitalistiska utvecklingen: för det första den kapitalistiska ekonomins växande anarki, vilken oundvikligen leder till dess undergång; för det andra produktionsprocessens fortskridande socialisering (d v s att den antar en alltmer samhällelig karaktär), som skapar positiva utgångspunkter för den framtida sociala ordningen, och för det tredje proletariatets ökan- de organisering och klassmedvetande, vilka utgör den aktiva faktorn i den förestående omvälvningen”.
Med detta menas: Genom denna socialisering av produktionsprocessen och samarbete blir arbetarna nästan helt naturligt organiserade på sin arbetsplats, till skillnad från ensamarbetet som dominerade bilden i bonde- samhället innan kapitalismens uppkomst. Samtidigt är produktionsmedlen privatägda, varför vinsten från försäljningen tillkommer den som äg­er företaget. Vinst görs dock bara om en vara kan säljas för mer än vad det kostade att framställa den. Därför finns det inom kapitalismen alltid en tendens till att kapitalisterna måste utvidga produktionen och sänka utgifterna genom till exempel billigare produktionsmetoder (exempelvis ge­nom teknisk utveckling och stordrift) och sänkta löner. Problemet inom kapitalismen är att det bara finns en begränsad konsumtionsförmåga eftersom arbetarna helt enkelt inte kan köpa tillbaka alla sina egna varor som de producerar. Det är de motsättning- arna som existerar inom kapitalismen, vilka beskrevs för första gången av Karl Marx och som sedan ifrågasattes av Bernstein.
Ett av de viktigaste medel som kapitalismen har för att förhindra kriser är kreditväsendet, menade Bernstein. Luxemburg förklarade att krediter visserligen har viktiga funktioner in­om kapitalismen. Den förbättrar möjligheten till ökad produktion när pri- vatkapital inte räcker till, till exempel genom att en företagare kan ta lån för nya investeringar. Med andra ord, den ”ökar produktionens möjligheter till expansion”. Krediter kan också ”förmedla respektive underlätta varuutby­te”, d v s både privatpersoner och ka- pitalister kan ta lån för att kunna köpa mer.

Luxemburg betonar dock att det­ta på inget sätt övervinner motsättningarna, utan tvärtom tillspetsar kri- sen:
”Kreditsystemet är ett tveeggat vapen. Som faktor i produktionsprocessen bidrar det till att framkalla öv­erproduktion, men under en kris slår det de sålunda framdrivna producerande krafterna till marken i sin egenskap av varuutbytesförmedlare. Vid de första tecknen på stockning krymper krediten samman, [...] och krymper sålunda vid kristillfällen konsum- tionen till ett minimum.”
Dagens ekonomiska kris visar att hon slår huvudet på spiken med sin analys. Sedan mitten av 1990-talet har enorma lånebubblor byggts upp, exempelvis på bostadsmarknaden, som har gjort att tillväxten kunde hållas igång ett tag till. Lånebubblorna var inte orsaken till krisen, men när de sprack blev krisen desto djupare. Samtidigt vägrade bankerna att låna ut, en s k credit crunch, och staterna världen över fick gå in med enorma stödpaket för att hålla företag flytan­de.

Just när debatten i Tyskland 1898 ägde rum hade man inte haft någon djup kris på 20 år. Medan Bernstein menade att det socialistiska programmet därför inte längre gällde, förklara­de Luxemburg orsaken till denna spe- ciella situation. Hon menade att detta hänger ihop med att kapitalismen just vid sekelskiftet befann sig i övergång­en mellan sin uppkomst och sin nedgång. Hon såg inte Marx analys som en dogm utan som någonting som kan användas och formas även i samband med ny utveckling.
Då förutsättningarna för revolution inte längre var givna, enligt Bern­stein, menade han att också medlen för att uppnå socialismen hade förändrats. Det är ”fackföreningar, sociala reformer och, enligt Bernstein, statens politiska demokratisering, de medel, med vilka man successivt skall genomföra socialismen”.
Luxemburg menade däremot att fackföreningarna inte kan upphäva lönelagen; ”i bästa fall kan de hålla det kapitalistiska utnyttjandet av arbetskraften inom ’normala’ gränser, men de kan aldrig gradvis upphäva detta utnyttjande”. Orsaken till fackets begränsningar ligger i att det är grundläggande för kapitalismen att arbets- kraften är en vara som arbetaren mås­te sälja för sin överlevnad: ”Det är in­te någon lag, som tvingar proletären att underkasta sig kapitalets ok, utan nöden, bristen på produktionsmedel”. För att bryta detta förhållande och stoppa utsugningen krävs upphävandet av privat ägande av produktionsmedlen och detta kan inte upp- nås via reformer.
Dessutom såg Luxemburg att fackföreningsrörelsen redan vid den tidpunkt då debatten fördes inte vann mer och mer makt, som Bernstein påstod, utan tvärtom att kapitalismen hade nått sin högsta utveckling och började gå neråt. Därmed skulle kapi-talisterna angriper arbetarnas rättigheter, löner m m.
Enligt Bernstein kan arbetarna med hjälp av sociala reformer utöva mer och mer kontroll över kapitalisti­ska egendomsförhållanden. Men alla reformer som genomförs stannar av nödvändighet inom kapitalismens ra­mar. De reglerar samhället som det är, men utmanar det inte.

Bernstein menade också att staten mer och mer blir samhället och förlorar sin klasskaraktär. Han mena­de att arbetarklassen är den klass som ökar sitt inflytande. Därmed är det för honom avgörande att SPD får majoriteten i parlamentet – likställt med makten över samhället.
Enligt Luxemburg företräder staten tvärtom mer och mer den härskande klassen, kapitalisterna. Hon skriver ”å ena sidan växer statens allmännyttiga funktioner, dess inblandning i samhällslivet och dess ’kontroll’ över detta. Men å andra sidan tvingas staten av sin klasskaraktär att alltmer förlägga tyngdpunkten för sin verksamhet och sitt inflytande till områden, som endast är till nytta för bour- geoisiens klassintressen, medan de däremot har negativa verkningar för samhället”.
Som exempel nämner hon tullpolitiken och militarismen. I dagens samhälle skulle man kunna nämna privatiseringar som tydligt går emot samhällets intressen, men som ändå görs för att ge kapitalisterna nya inve-steringsobjekt.

Luxemburg drar vidare slutsatsen att parlamentarismen endast formellt företräder hela samhället. I det kapitalistiska samhället är kapitalistiska intressen dock helt utslagsgivande och därmed domineras även parlamentarismen av dem. Luxemburg nämner hur enkelt parlamentarismen överges ”så snart demokratin tenderar att ta avstånd från sin klasskaraktär och bli ett verktyg för verkliga folkintressen”. Historien har visat hur rätt hon hade, inte minst när fascismen kom till makten i Tyskland 1933.
Nu ansåg Luxemburg inte att det är meningslöst med kamp för reformer eller med politisk kamp, som deltagande i val:
”Fackföreningskampens och den politiska kampens stora socialistiska betydelse ligger däri, att de socialiserar proletariatets insikt, dess medvetande, och organiserar det till en klass” (kursiv i originalet). Det betyder att arbetare ser sin egen kollektiva styrka om de börjar kämpa.
Vad är då den avgörande skillnaden i praktiken mellan socialister och reformister? Även för socialister är kampen för reformer och att vara fackligt aktiv en del av vardagen. Luxemburg nämner även kampen för demokratisering av politiska institutio- ner. ”Skillnaden ligger alltså inte i vad som göres, men väl i hur detta göres”, sä­ger Luxemburg. Vad hon menar med detta är att socialister inte stannar vid kampen för en viss reform, utan använder kampen för att förkla­ra hur samhället kan förändras i grunden.

Målet måste vara att ”proletariatet genom fackföreningskamp och politisk kamp [blir] övertygat om det o­möjliga i att medelst denna kamp sö- ka omdana sina villkor från grunden, och om att ett slutgiltigt övertagande av de politiska maktmedlen är oundvikligt”.
För socialister är det med andra ord avgörande att övertyga dem som är aktiva att gå vidare i sin kamp, att förklara att alla framsteg som görs kan angripas igen så länge kapitalism­en består och att det krävs en socia­listisk omvälvning, en revolution för att uppnå ett socialistisk samhälle. Bernstein menade däremot att kampen i sig mer och mer inskränker den kapitalistiska samhällsordningen och steg för steg leder fram till socialism­en.

Frågan kan ställas om det spelar någon roll vilken avsikt man har om man kämpar för reformer – så länge man gör det. Luxemburg menade att om inte ”strävan att erövra den politiska makten står som en ledstjärna ovanför fackföreningskampen och kampen för sociala reformer” blir denna kamp lätt inskränkt till att upp­nå omedelbara resultat med reform­erna som självändamål. Det är en illu- sion att tro att man kan gå från en framgångsrik reformkamp till nästa med ett ständigt förbättrande av den sociala situationen fram till ett socia­listiskt samhälle.
Som Luxemburg skriver: ”När o­medelbara praktiska resultat blir huvudsaken, blir emellertid också den oförsonliga, skarpa klasståndpunkten, som är ändamålsenlig vid strävan ef­ter politiskt maktövertagande, till ett obekvämt hinder. Nästa steg är alltså en ’kompensationspolitik’ – på god tyska: kohandelspolitik – och en försonlig, klokt statsmannamässig inställning”.
Som Luxemburg visade är det allt­så ingen liten skillnad ifråga om hur man ingriper i en demonstration och vilka krav man ställer, utan det handlar i grund och botten om vad socialister vill uppnå. ”Den som därför ta- lar för den lagenliga reformmetoden i stället för och i motsats till politiskt maktövertagande och samhällsomstörtning, väljer i praktiken inte en lugnare, säkrare, långsammare väg till samma mål, utan i stället ett annat mål, nämligen oväsentliga förändring­ar i den gamla samhällsordningen i stället för en helt ny samhällsordning”.

Hur gick det då för Bernstein? Han förlorade debatten på kongressen, men reformismen och opportunism­en, alltså att mer och mer anpassa sig för att inte utmana kapitalisterna, sat­te sig allt djupare inom SPD och hela den socialistiska internationalen.
År 1914, vid första världskrigets utbrott, hade SPD 1,1 miljoner medlemmar och 110 riksdagsledamöter. Då partiet hade möjligheten att använda sina positioner för kampen mot militarismen svek emellertid SPD-ledningen arbetarrörelsen och röstade för krigskrediterna och därmed för nationalism och krig. Endast Karl Liebknecht, Luxemburgs närmaste kamrat, röstade emot. Detta var den logiska konsekvensen av reformismen, precis som Luxemburg förutsåg i sin skrift 15 år tidigare.
Fyra år senare i den tyska revolutionen 1918, fulländades denna utveckling, då SPD fick makten och an- vände den för att krossa revolutionen. I januari 1919 mördades Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht av de frikårer som hade bildats av SPD-ledningen för att slå ner revolutionen och ytterligare tusentals människor dödades under de följande månader­na. Luxemburgs bidrag till arbetarrörelsen finns dock bevarat och varje socialist bör känna sig manad att studera hennes skrifter, för att låta sig inspireras av hennes teorier och använ- da dem i kampen idag.
Katja Raetz