Den förrådda revolutionen

Trotskijs kamp mot stalinismen efter landsförvisningen

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Historia, Trotskij, Böcker

BOKVärldsrevolutionen i Hønefoss
FörfattareYngvar Ustvedt
Hemsidamarxistarkiv.se
BOKTrotskij i Norge – et sår som aldri gror
Författare
Oddvar Høidal
FörlagSpartacus (2009)
”Den rasande fascisthunden Trotskij, låt honom få en hunds död!”, utropade Prav­da från Moskva den 24 augusti 1936, när Stalin inlett Moskarättegångarnas fruktansvärda terror. Fyra dagar senare internerades Leo Trot­skij av den socialdemokratis­ka regeringen i Norge, där han levde i exil.

Den ryske revolutionären Trotskijs 18 månader i Norge uppmärksammas i en ny bok av den norsk-amerikanske professorn Oddvar Høidal. ”Han är den viktigaste politiska figur som bott i Norge i modern tid”, motiverar Høidal sitt ämnesval. ”Han spelade en ledande roll i den ryska revolutionen 1917 och som organisatör av Rö­da armén gjorde han det möjligt för den nygrundande kommunistregeringen att vinna det ryska inbördeskriget och etablera Sovjetunionen som en världsmakt. Då han kom till Norge kunde därför större delen av landets befolkning mycket väl komma ihåg den makt Trotskij haft bara någ­ra år tidigare.”
Men Sovjetunionen på 1920-talet utvecklades i motsatt riktning mot politiken hos Lenin, Trotskij och revolutionen 1917. Landets isolering och ekonomiska underutveckling i kombination med nederlagen för revolutionerna i andra länder lade grunden för Stalins välde. Ett konservativt skikt byråkrater satte sina egna privilegier främst. De varken ville eller kunde understödja arbetarkampen internationellt.

Stalin och stalinismen tog över makten genom ett långt utdraget ensidigt inbördeskrig, där Trotskij personifierade traditionerna från 1917 och därmed arbetarklassens motstånd mot byråkratin. Han uteslöts ur kommunistpartiet 1927 – det var sista gången Stalins ’linje’ blev motsagd in­om partiet. Ustvedt visar i sin bok hur folkmassor som ropade ’Leve Trotskij’ hindrade det första försöket att deportera honom till Kazakstan.
År 1929 inleddes Trotskijs tredje och längsta exil. Han utvisades av Stalin till Turkiet och kom 1934 till Frankrike.
Høidals bok ger en detaljerad bild av Trotskijs liv i Norge från ankomsten strax före midsommar 1935 till transporten ut ur landet, med lastbåt till Mexiko, i december 1936. I jämfö-relse med en bok i samma ämne från 1974 – Världsrevolutionen i Hønefoss, av Yngvar Ustvedt, som finns på marxistarkiv.se – har dock Høidals bok inte samma ambition att beskriva Trots­kijs roll och idéer.
Høidal konstaterar dock att Trotskij tillsammans med Lenin symbolise­rat ledningen för den ryska revolutio- nen. Trotskij spelade en särskild roll i den Kommunistiska Internationalen, där han skrev alla viktiga dokument till de första kongresserna. Här fanns en koppling till Norge – Arbeiderpar­tiet (Ap) var det enda socialdemokratiska partiet i Europa som i sin helhet anslutit sig till Komintern.
När Ap senare bröt med Komintern beskrev man sig som de ”sanna kommunisterna” som stod till ­vänster om ”högerkommunisterna” som följ­de Moskvas linje. Arbeiderpartiet behöll också sin massbas inom arbetar- klassen medan kommunistpartiet aldrig fick något verkligt stöd.

Med siktet inställt på valframgångar började också Ap:s färd högerut. Under 1930-talets första år lämnade Arbeiderpartiet den radikala traditionen från när partivänstern vann majoritet 1918 och partiet anslöt sig till Komintern. ”Från att vara ett uttalat revolutionärt ’kommunistiskt’ parti blev det inom några år en bred populistisk rörelse, villig att regera och samarbeta med borgerliga partier…”, beskriver Høidal.
Arbeiderpartiet utvecklades i reformistisk riktning, förespråkade my­ten om att ett socialistiskt samhälle kunde nås via stegvisa reformer utan konfrontation med kapitalister, militä-ren eller monarkin. Ap lämnade också internationalismen och lämnade även det internationella samarbete man haft med mindre vänsterpartier efter brytningen med Komintern.
Men även utanför Komintern fanns det inom ledande skikt en slags beundran för Sovjet, där man inte gjorde skillnad på revolutionen och de ekonomiska framstegen å ena si­dan och den groteska diktaturen och dess förödande politik å den andra.
Det var bland Arbeiderpartiets kritiska vänstermedlemmar som Trotskij skulle finna stöd och sympatisörer, med redaktörerna Olav Scheflo och Trotskijs husvärd det första året, Konrad Knudsen, som de främsta. Här fanns också den unge tyske trots-kisten Walter Held, som arbetade o­avbrutet för Trotskijs sak.
När Trotskij anlände med fartyg till Oslo strax före midsommar 1935 var det efter beslut av den nya AP-regeringen. Strax efteråt fick han besök av en trio Ap-ledare: Martin Tranmæl, som lett vänstern i partiet 1918 och nu var redaktör på Arbeiderbladet, ju­stitieminister Trygve Lie och Ole Colbjörnsen, som skrev den intervju med Trotskij som publicerades i Arbeider­bladet. Ett villkor Trotskij tvingades acceptera innan inresan var att inte vara aktiv i norsk politik, men i träffen med Ap-ledarna verkade det inte finnas några hinder för uttalanden i aktuella internationella frågor.
Arbeiderpartiets stöd för Trotskijs asyl, om än inte för hans politik, förstärktes när partiets förlag gav ut hans självbiografi Mitt Liv på norska. Detta var särskilt viktigt när vissa högertidningar och fascistorganisationen Na­sjonal Samling började hetsa mot Trotskij.

Trotskijs politiska arbete under 1930-talet hör till marxismens allra viktigaste. När han kom till Norge arbetade han sedan två år tillbaka för att bygga upp Fjärde Internationalen, en ny international istället för de båda existerande men urartade socialdemokratiska och stalinistiska. Behovet av Fjärde Internationalen var en av Trotskijs slutsatser efter Hitlers makt-övertagande i Tyskland 1933. Under 1930-talets första år hånade stalinisterna Trotskijs maningar till enhetsfront mot nazisterna och efteråt fortsatte man att hylla sin ”korrekta” lin­je.

Det var i Norge som Trotskij fullbordade sin analys av stalinismen, i boken Den förrådda revolutionen, vars manus var klart den 5 augusti 1936. Trotskij visade att revolutionen 1917 var en social revolution, det vill säga den förändrade samhällets egendoms- och produktionsförhållanden. På motsvarande sätt som den franska revolutionen från 1789 och de följan­de åren avskaffade feodalismen, avskaffade den ryska 1917 kapitalismen – men i det ekonomiskt underutveck­lade Ryssland fanns inte de materiella förutsättningarna för ett socialistiskt samhälle – det vill säga en mer utvecklad ekonomi och demokratiska rättigheter långt utöver vad som finns under kapitalismen. När revolutioner­na i Tyskland, Finland, Ungern o s v gick förlorade isolerades Ryssland, vilket lade grunden för en politisk kontrarevolution.
Stalins diktatur upprättades utan att kapitalismen återinfördes. Trotskij lade fram två perspektiv – antingen skulle arbetarna åter ta makten i en ny, politisk, revolution eller så skulle kapitalismen återupprättas.
De båda författarna till böckerna om tiden i Norge har haft svårt att förstå Trotskijs politiska roll.
Även om han avgav löften om att inte bli aktiv i norsk politik arbetade Trotskij under sin period i landet outtröttligt för att sprida och bygga marxismen, ett arbete där han var oumbärlig. Det gällde också analyser­na och råden om strejkvågen i Frankrike i maj 1936 och i den spanska revolutionen, där inbördeskriget inleddes i juli samma år.

De norska nazisterna runt den senare globalt ökände Vidkun Quisling i Nasjonal Samling agiterade mot ”juden Trotskij” så fort denna anlän­de. På sommaren 1936 inledde de en stor kampanj, där de avlyssnade telefonen, bevakade huset och stal dokument ur Trotskijs arbetsrum. Deras aktion berömdes av högerpressen, även sedan de erkänt att de skickat vidare adresser till Trotskijs tyska vänner till Gestapo. De dömdes så små- ningom villkorligt och lämnade rättegångarna som fria män.
Både Arbeiderpartiet och kommu­nisterna angrep nazisterna hårt. ”He­la den stora platsen var fylld av träng- sel av människor som protesterade mot nazisternas uppträdande mot Trotskij”, skriver Ustvedt om ett protestmöte den 8 augusti i Birkelunden i Oslo.
Men när Stalin bara en dryg vecka senare inledde Moskvarättegångarna vände både de norska stalinisterna och Ap-regeringen. Den 15 augusti annonserade Moskvaradion en ”oförsonlig kamp” mot ”den trotskistiska ohyran och dess rasande horder, folkets fiender”.  Och den 19:e inleddes rättegångarna mot påstådda terrorhandlingar av ”Trotskij-Zinovjev-blocket”. Sex dagar senare hade alla de 16 åtalade – ledande bolsjeviker, bland dem Zinovejev och Kamenev – avrättats med ett skott i munnen. Huvudåtalade i sin frånvaro var Leo Trotskij och hans son Leon Sedov, som då bodde i Paris. Det norska kommunistpartiet uttalade sig för Trotskijs utlämning till Moskva och skrev att ”döden och utplånandet är ett för milt öde för detta slödder”.
Trotskij befann sig i centrum av världens intresse och var utsatt för ”en av de största förfalskningarna i hela den politiska historien”. Han avslöjade omedelbart lögnerna från påstådda vittnen (som också alla avrät- tades) om träffar med honom själv och Leon Sedov, förutom det politiskt uppenbara – att Trotskij liksom alla marxister är motståndare till individuell terrorism. (läs gärna mer i Stalins brottmarxistarkiv.se).

Trots de extrema lögnerna gjorde nu den norska regeringen allt för att tysta Trotskij. En chef på passkontoret fick göra en utredning och drog slutsatsen att Trotskij ”överträtt reg­lerna” för sin asyl. Høidal förklarar: ”När man undersöker rapportens grundval är det som omedelbart slår en att han i stor grad baserat sina slutsatser på dokumentation som skaffats fram av Nasjonal Samling. Detta var samma ’bevis’ som regeringens huvudorgan tidigare karaktäriserat som ’värdelösa papper’.”
Inom några dagar var Trotskij un­der polisvakt. Och i den första rättegången om inbrottet, där han formellt var vittne, behandlades han som huvudanklagad. Omedelbart efter att han vittnat greps han och hans båda sekreterare fick sina uppehållstillstånd indragna och utvisades dagen efter. Erwin Wolf och Jan van Heijenoort var nära att utvisas till Hitlertyskland, men hamnade i Köpenhamn.
Den norske författaren Helge Krog konstaterade att Trotskij sattes i det ”första norska koncentrationslägret”. Tretton poliser höll vakt runt huset i Sundby. Posten censurerades i båda riktningar och varje försök från Trotskij att försvara sig mot anklagelserna från Moskva stoppades av de norska myndigheterna. Ingen fick besöka honom, med undantag för hans advokat ett fåtal gånger. Bland hans vakter fanns Leif Konstad på passkontoret, som senare satt i den nazistiska högsta domstolen i Norge, och Jonas Lie som var polisminister under Quisling.

När inbrottet var uppe i hovrätten fick Trotskij bara tala bakom lyck­ta dörrar och ingen fick anteckna. Trotskij uppmärksammade att han anklagades för att ha begått brott i Norge och att detta borde prövas av norsk rätt, men nya lagar instiftades för att hindra honom att använda norska domstolar. ”Om Trotskij ska få sin sak prövad, får det väl bli på månen”, konstaterade Krog.
Justitieminister Trygve Lie ”var mycket tillmötesgående” gentemot Stalins representanter och ”ville uppenbarligen smickra in sig hos ryssar­na”, skriver Høidal.
Inom arbetarrörelsen fanns dock ett motstånd, med bland annat en facklig protest den 11 september och uttalanden från Ap:s ungdomsförbund.
Förutom nazister och stalinister drev även högerpolitiker och kapitalister kampanjer mot Trotskij, som bland annat anklagades för att störa fiskehandeln med Sovjetunionen.
Ap-regeringen anpassade sig hela tiden till trycket utifrån och från sina motståndare inne i landet. Även Tranmæl gick så långt att han indirekt försvarade Stalin mot Trotskij. Genom att lova att inte förlänga Trotskijs asyl och den 18 december föra honom till ett fartyg för avresa till Mexiko hoppades Ap-ledarna få lugn och ro – men Trotskij varnade dem: ”Ni kommer själva att bli politiska flyktingar inom några år...”, en förutsägelse som besannades när Nazityskland ockupe­rade Norge tre och ett halvt år senare. Istället för att ställa arbetarrörelsen på stridsfot mot både nazism och stalinism innebar Ap-ledningens eftergifter att arbetarklassen avväpnades po- litiskt.
Stalins mål var att utplåna varje form av opposition. Flera miljoner människor internerades och avrättades i samband med Moskvarättegång­arna.
Stalin satte in enorma resurser på att döda Trotskij, den huvudanklagade under rättegångarna. I febru­ari 1938 mördades Leon Sedov när han var inlagd på sjukhus. Och i augusti 1940 mördades Trotskij i Mexiko (Offensiv återkommer till detta).

Interneringen av Trotskij i Nor­ge på hösten 1936 är en skamfläck i den nordiska arbetarrörelsens historia.
Det svenska kommunistpartiet och dess arvtagare, Vänsterpartiet, har fortfarande inte presenterat nå­gon analys av vad stalinismen representerade och hur den kunde ha be- kämpats.
Att på allvar studera 1920- och 30-talens enorma historiska omvälvning­ar, revolution och blodig kontrarevo- lution, är omöjligt utan att ta ställning till Trotskijs analyser, råd och gärningar.
Per-Åke Westerlund