Sociala reformer eller revolution?, del 2

Publicerad av

Tema: Marxism

Den viktigaste landvinningen un­der den proletära klasskampens utveckling har varit upptäckten, att det kapitalistiska samhällets ekonomiska förhållanden kunde användas som utgångspunkt för socialismens förverkligande. Därmed har socialismen bli- vit till en historisk nödvändighet från att ha varit ett ”ideal”, som under årtusenden föresvävat mänskligheten.
Bernstein bestrider, att socialismen har sina ekonomiska förutsättningar i det nuvarande samhället. Härvidlag genomgår hans bevisföring en intressant utveckling.

I början, i Neue Zeit, bestrider han endast snabbheten i industrins koncentration och stöder sig härvid på en jämförelse av industristatistiken i Tyskland åren 1895 och 1882. För att kunna utnyttja denna statistik för sina ändamål måste han ta sin tillflykt till ett ytterst summariskt och mekaniskt tillvägagångssätt. Men inte ens under de gynnsammaste omständigheter har Bernstein med sina hänvisningar till de medelstora industriföretagens uthållighet kunnat komma åt Marx’ analys.
Ty Marx uppställer varken något bestämt tempo för industrins koncentration, det vill säga en bestämd termin för det socialistiska slutmålets förverkligande, eller ens de små kapitalmängdernas absoluta försvinnande, respektive småborgarnas försvinnan­de, som villkor för socialismens realiserande, vilket vi också har visat.
I sin bok [Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter, 1899] utvecklar Bernstein sina åsikter vidare och lämnar nytt bevismaterial, nämligen aktiebolagsstatistiken, vilken skall bevisa, att antalet aktieägare ständigt stiger, och kapitalistklassen sålunda inte smälter samman, utan tvärtom blir allt större. Det är förvånansvärt, hur små kunskaper Bernstein har om sitt material, och hur föga han förstår att använda det till sin fördel! (…)

Vad beträffar den avgörande frågan om anarkin i den kapitalistiska ekonomin, bestrider Bernstein själv blott de stora, allmänna kriserna men inte partiella och nationella kriser.
Härmed förnekar han existensen av en stor mängd anarki, men medger att det finns lite grann anarki. Hos Bernstein råkar kapitalismen ut för samma sak som den fåvitska jungfrun med barnet, som ”bara var helt litet”, för att tala med Marx.
Det fatala är bara, att litet och mycket är lika illa, när det gäller sådana saker som anarki.
Om Bernstein tillåter lite grann anarki, så sörjer varuhushållningens mekanismer av sig själva för att denna anarki stegras i otroligt hög grad – än­da till sammanbrottet.
Men om Bernstein hoppas på att – med bibehållen varuproduktion – kunna förvandla den lilla smulan an­arki till ordning och harmoni, så förfaller han åter till ett av den borgerliga vulgärekonomins mest fundamentala fel, nämligen det att se bytessättet som oberoende av produktionssättet.
Bernstein förklarar, att Marx arbetsvärdelag endast är en abstraktion, och detta är tydligen enligt Bernstein ett skällsord inom den politiska ekonomin. Men om arbetsvärdet endast är en abstraktion, ”en tankebild”, då har varje rättskaffens medborgare, som har gjort sin värnplikt och betalat sina skatter, rätt att knåpa ihop vilka vansinnigheter som helst till en sådan ”tankebild”, det vill säga till en värdelag.

Men Bernstein har totalt glömt bort, att Marx abstraktion inte är en uppfinning, utan en upptäckt, att den inte existerar i Marx huvud, utan i varuhushållningen, att den inte har en inbillad, utan en reell, social existens, en så reell existens, att den skärs till och hamras, vägs och präglas.
Det av Marx upptäckta abstrakt-mänskliga arbetet är nämligen i sin utvecklade form inget annat än – pengar.
Och just detta är en av Marx mest genialiska ekonomiska upptäckter, medan penningens mystiska väsen för hela den borgerliga ekonomin, från den förste merkantilisten fram till den siste klassikern, förblivit en bok med sju insegel.
Bernstein har alltså totalt förlorat sinnet för Marx värdelag. Men den, som är någorlunda förtrogen med Marx ekonomiska system, inser utan vidare, att hela systemet skulle vara helt obegripligt utan värdelagen, eller, konkretare uttryckt, att hela den kapi-talistiska ekonomin och alla dess sammanhang skulle vara obegripliga utan insikten om varans och varuutbytets natur.
Men vad är det nu som är Marx förtrollade nyckel till alla de kapitalistiska fenomenens innersta hemligheter, vad är det som ger honom förmå- gan att lekande lätt lösa problem, om vilkas existens den borgerliga klassis­ka ekonomins största hjärnor, Smith och Ricardo [Adam Smith och David Ricardo, två kända borgerliga ekonomer] till exempel, inte ens hade en aning? Inget annat än just Marx sätt att uppfatta hela den kapitalistiska ekonomin historiskt, och inte endast med perspektiv bakåt, vilket de bästa männen inom den klassiska ekonomin också gjorde, utan just med perspektiv mot den socialistiska framti- den.
Hemligheten med Marx  värdelära, med hans analys av pengarnas funktion, hans lära om profitkvoten, hemligheten med hela hans ekonomiska system är – den kapitalistiska ekonomins förgänglighet, dess sammanbrott – och alltså det socialistiska slutmålet, vilket endast är konsekvensen härav.
Endast och just därför att Marx var socialist och alltså från början såg den kapitalistiska ekonomin från historisk synvinkel, kunde han dechiffrera dess hieroglyfer, och emedan han gjorde den socialistiska ståndpunkten till utgångspunkt för sin vetenskapliga analys av det borgerliga samhället, kunde han också ge oss socialismens vetenskapliga grundvalar. (…)

Vi har sett, att Bernsteins socialism går ut på att låta arbetarna få del av samhällets rikedomar, på att förvand­la de fattiga till rika. Hur skall nu detta ske?
I sin artikelserie Socialismens problem i Neue Zeit gav Bernstein endast fackföreningarnas hjälp vill han kom­ma åt industriprofiten, med kooperationens köpmannaprofiten.
Vad beträffar kooperationen, särskilt då produktionskooperativerna, så utgör de enligt Bernstein en mellanform mitt i den kapitalistiska ekonomin: nämligen en i smått socialise- rad produktion med bibehållet kapita-listiskt varuutbyte. Men i den kapitalistiska ekonomin behärskar varuut- bytet produktionen och gör, med hänsyn till konkurrentföretagen den hänsynslösa utsugningen, det vill säga ett fullständigt behärskande av produktionsprocessen genom kapitalets intressen, till ett existensvillkor för det enskilda företaget.

I praktiken yttrar sig detta i nödvändigheten att göra arbetet så intensivt som möjligt, reducera eller öka det allt efter marknadssituationen, dra till sig eller stöta bort, det vill säga avskeda arbetskraften allt efter marknadens krav, kort sagt i att använda sig av alla kända metoder för att göra ett kapitalistiskt företag konkurrenskraftigt. För produktionskooperationens del medför detta den motsägelsefulla nödvändigheten att arbetarna skall styra sig själva med erforderlig absolutism, att de gentemot sig själva måste spela den kapitalistiske företagarens roll.
På denna motsättning stupar ock­så produktionskooperationen, i det den antingen utvecklar sig bakåt, i riktning mot ett kapitalistiskt företag, eller, om arbetarnas intressen segrar, upplöses.
Detta är fakta, som Bernstein själv konstaterar, men han missförstår dem och ser liksom fru Potter Webb or-saken till de engelska produktionskooperativernas undergång i den bristande ”disciplinen”. [Beatrice Potter Webb uppmanade under 1890-talet de engelska arbetarna att starta konsumentkooperativ/föreningar. Tillsammans med sin make Sidney Webb skrev hon flera böcker som politiskt var i Bernsteins anda och 1935 skrev de båda en bok som hyllade Stalins Sovjet. Leo Trotskij kallade makarna Webb för borgerliga liberaler].
Bernstein här helt ytligt kallar dis­ciplin, är inget annat än kapitalets naturliga, absoluta regim, som ju arbe- tarna omöjligen kan tillämpa på sig själva.
”Arbetarnas egna kooperativa fabriker är det första försöket att bryta den gamla formen inom ramen för just denna form, ehuru de naturligtvis överallt i sin faktiska organisation måste reproducera alla det bestående systemets brister” (Marx, Kapitalet: tredje boken). (…)

Vad beträffar
fackföreningarna, som enligt Bernstein skall utgöra ett medel mot produktionskapitalets utsugning, så har vi redan visat, att fackföreningarna inte är i stånd att säkra arbetarna något inflytande på produktionsprocessen, vare sig beträffan­de produktionens omfång eller den tekniska proceduren.
Beträffande den rent ekonomiska sidan, ”lönekvotens kamp med profitkvoten” i Bernsteins terminologi, så utkämpas denna kamp inte uppe i det blå, utan inom lönelagens utstakade gränser, och dem kan denna kamp inte riva ned, utan endast förverkliga. Detta framgår också klart, om man ser saken från ett annat håll och frågar efter fackföreningarnas egentliga funktioner.

Fackföreningarna, som enligt Bernstein under arbetarklassens kamp för frigörelse skall gå till angrepp mot industrins profitkvot och gradvis göra om den till lönekvot, kan nämligen ingalunda föra någon aggressionspolitik mot profiten, eftersom de inte är något annat än arbets- kraftens organiserade defensiv mot profitens angrepp, arbetarklassens försvar mot den kapitalistiska ekonomins nivåsänkande tendens. Detta är de av två orsaker.
För det första har fackföreningarna till uppgift att genom sin organisation utöva inflytande på marknads- situationen för varan arbetskraft.
Denna organisation försvagas emellertid ständigt till följd av proletariseringsprocessen inom medelklas- sen, som ständigt tillför marknaden ny vara.
För det andra avser fackföreningarna att höja arbetarklassens levnadsstandard och öka dess andel av sam- hällets rikedomar. Denna andel sjunker emellertid beständigt, med samma ödesbestämdhet som en naturprocess, på grund av arbetets växande produktivitet. För att inse detta senare behöver man inte vara marxist, det räcker om man kastat en blick på Rodbertus Till belysande av den sociala frågan [Johann Karl Rodbertus, 1805-1875, var tysk ekonom med stort socialt samvete].

I båda sina ekonomiska huvud­funktioner förvandlas alltså fackföreningskampen på grund av objektiva processer i det kapitalistiska samhället till ett slags sisyfosarbete [en lika oändlig som resultatlös uppgift]. Detta sisyfosarbete är förvisso nödvändigt, om arbetaren över huvud taget skall nå upp till den lönekvot han är berättigad till enligt den aktuella marknadssituationen, om den kapitalistiska lönelagen skall förverk- ligas och den ekonomiska utveck­lingens nivåsänkande tendens skall kunna förlamas eller rättare sagt försvagas.
Men om man ämnar förvandla fackföreningarna till ett medel att successivt inskränka på profiten till förmån för arbetslönen, så förutsätter detta socialt sett för det första att medelklassens proletarisering och arbetarklassens tillväxt stagnerar, för det andra att arbetets produktivitetsökning stagnerar, det vill säga en återgång till äldre kapitalistiska förhållan- den, alldeles som fallet var beträffan­de förverkligandet av den konsumentkooperativa ekonomin.
Bernsteins båda socialistiska reformmedel: kooperationen och fackföreningarna, saknar alltså fullständigt förmåga att omdana det kapitalistiska produktionssättet. Bernstein själv är också i grund och botten dunkelt medveten om detta och uppfattar dem blott som medel att plocka åt sig den kapitalistiska profiten och på det­ta sätt rikta arbetarna. Men därmed avstår han också från kampen mot det kapitalistiska produktionssättet och inriktar i stället den socialdemokratiska rörelsen på kamp mot den kapitalistiska fördelningen. Bernstein formulerar också upprepade gånger sin socialism som strävan efter en ”rättvis”, ”rättvisare” , ja t o m ”ännu rättvisare” fördelning.

Den första impulsen till en socialdemokratisk rörelse är ju också, åtminstone hos den stora massan, den kapitalistiska samhällsordningens ”o­rättvisa” fördelning. Och då socialdemokratin kämpar för hela ekonomins socialisering, eftersträvar den givetvis också en ”rättvis” fördelning av samhällets rikedomar. Men tack vare Marx insikt om att en viss fördelningsmetod är den naturlagsenliga följden av en viss produktionsmetod, inriktar sig socialdemokratin inte på en fördelning inom ramen för den kapitalistiska produktionen, utan på ett upphävande av själva varuproduktionen.
Socialdemokratin vill kort sagt åstadkomma en socialistisk fördelning genom att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet, medan Bernstein går till väga på rakt motsatt sätt: han vill bekämpa den kapitalistiska fördelningen och hoppas på detta sätt så småningom kunna genomföra ett socialistiskt produktionssätt.
Varpå grundar sig i detta fall Bernsteins socialistiska reform? På vissa tendenser i den kapitalistiska produktionen? Ingalunda, ty för det första förnekar han ju dessa tendenser, och för det andra är för honom enligt föregående den önskade produktionsorganisationen ett resultat av, inte en orsak till fördelning. Hans socialism kan alltså inte grunda sig på ekonomiska resonemang. Sedan han vänt upp och ned på socialismens mål och medel och därmed på de ekonomiska sakförhållandena kan han inte ge någon materialistisk grundval för sitt program, utan han är tvingad att ta till en idealistisk grundval.

”Varför måste socialismen grundas på ekonomisk nödvändighet?” hör vi honom säga. ”Varför måste människornas insikt, deras rättsmedvetande, deras goda vilja degraderas?”. Bernsteins rättvisare fördelning skall alltså förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikt om rättvisan, i kraft av rättvisans idé.
Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken alla historiens Don Quichotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.
Relationen rik-fattig som socialismens samhälleliga grundval, ”principen” om kooperativ som dess inne- håll, den ”rättvisare fördelningen” som dess mål och rättviseidén som dess enda historiska legitimation – för denna sorts socialism var Weitling för mer än 50 år sedan en mycket mera kraftfull, idérik och glänsande företrädare. Marx och Engels träffade honom dåtidens kanske mest kände kommunist. Men den genialiske skräddaren hade aldrig hört talas om den vetenskapliga socialismen. Och för att i dag, efter ett halvt sekel, lappa ihop denna av Marx och Engels söndertrasade uppfattning och erbjuda den åt det tyska proletariatet som vetenskapens sista ord, behöver man kanske vara skräddare – men inte genialisk. [Wilhelm Weitling, 1808-1871, var skräddare och kommunistisk utopist, vars idéer allt mer kom att utvecklas mot vad Marx och Engels kal- lade ”primitiv kristendom”. Weitling emigrerade till USA 1849, där han sedan levde till sin död].
Liksom fackföreningar och kooperativ utgör revisionismens ekonomiska stödjepunkter, så utgör demo- kratins ständiga framåtskridande dess viktigaste politiska förutsättning. Dagens reaktionära utfall är för revisionismen endast tillfälliga, övergående ”ryckningar”, som man inte behöver räkna med, då man ställer upp allmänna riktlinjer för arbetarnas kamp.

Bernstein uppfattar till exempel demokratin som ett oundvikligt stadium i den moderna samhällsutvecklingen, ja, demokratin är för honom, liksom för liberalismens borgerliga teoretiker, den stora grundprincipen för hela den historiska utvecklingen, en princip som alla makter i det politiska livet måste arbeta på att förverkliga. I denna absoluta form är uppfattningen emellertid totalt felaktig.
Den är inget annat än en småborgerlig, ytlig, schablonmässig generalisering av en liten del av den borger- liga utvecklingens resultat under de senaste 25 à 30 åren. Om man ser på demokratins historiska utveckling och samtidigt skärskådar kapitalismens politiska historia, kommer man till ett helt annat resultat.

Vad Bernsteins första tes beträffar, så finner vi demokrati inom de mest olikartade samhällsformer: i de ursprungliga, kommunistiska samhällena, i antikens slavstater, i medeltidens stadskommuner. Likaså möter vi absolutism och konstitutionell monarki i de mest olikartade ekonomiska sammanhang.
Å andra sidan framkallar kapitalismen i sitt begynnelsestadium– som varuproduktion – en demokratisk författning i stadskommunerna; senare, i sin mera utvecklade form, manufakturen, motsvaras den politiskt av den absoluta monarkin. Som utvecklad industriekonomi slutligen framkallar den i Frankrike omväxlande demokratisk republik (1793), Napoleon I:s absoluta monarki, res­taurationstidens adelsmonarki (1815-1830), Louis Philippes borgerliga konstitutionella monarki, återigen demokratisk republik, återigen monarki under Napoleon III, och slutligen republik för tredje gången.
I Tyskland är den enda verkligt demokratiska institutionen, den allmän­na rösträtten, inte den borgerliga libe- ralismens verk, utan ett verktyg för att politiskt sammansvetsa småstaterna, och endast i den bemärkelsen är den av betydelse för den tyska bourgeoisins utveckling. Den tyska bourgeoisin har annars låtit sig nöja med en halvfeodal konstitutionell monarki.
I Ryssland frodades kapitalismen länge under ett orientaliskt självhärskardöme, utan att bourgeoisin gjorde någon min av att längta efter demokrati. I Österrike tillkom den allmän­na rösträtten för att rädda den sön- derfallande monarkin I Belgien slutligen beror arbetarrörelsens demokratiska landvinning – den allmänna rösträtten - otvivelaktigt av militarismens svaghet, på grund av Belgiens speciella geografiska och politiska lä­ge, och framför allt har detta ”stycke demokrati” inte vunnits genom bourgeoisin, utan mot bourgeoisin.
Demokratins oavbrutna uppsving, vilket för revisionister och borgerligt frisinnade tycks vara den stora grund- principen i mänsklighetens historia eller åtminstone i den moderna historien, är alltså vid närmare påseende en hägring. Något allmänt, absolut samband mellan kapitalistisk utveckling och demokrati kan inte konstru­eras. Den politiska formen är alltid re- sultatet av hela summan politiska, inre och yttre, faktorer, och den tillåter in­om sina gränser hela skalan från ab­solut monarki till demokratisk repu- blik. (...)

Den utvecklade världsekonomin och den skärpta och generaliserade konkurrenskampen på världsmarknaden har gjort militarismen och marinismen till världspolitikens tongivan- de verktyg i de stora staternas yttre och inre liv.
Men om världspolitiken och militarismen utgör en uppåtstigande tendens i den nuvarande utvecklingsfa- sen, så måste den borgerliga demokratin följaktligen vara stadd i sjunkande.

Tyskland fick betala för sin stora upprustningsera och för den av Kiautschou [Jiaozhou] inaugurerade världspolitiken med två offer av den borgerliga demokratin: frisinnets upplösning och centrumpartiets omsvängning från oppositionsparti till regeringsparti. De senaste riksdagsvalen, år 1907, som utkämpades i kolonialpolitikens tecken, blev samtidigt den tyska liberalismens historiska begravning.
[Jiaozhou (Kiautschou) är en bukt väster om staden Qingdao på Shandonghalvöns sydöstsida på Kinas östkust. Den 1 november 1897 grunda- de Johann Baptist von Anzer en tysk missionsstation på Shandonghalvön och när två missionärer som arbetat under mördades samma år använde Tyskland detta som en förevändning för att ockupera ett 552 km² stort område runt Jiaozhoubukten. Mellan 1898 och 1914 blev detta område en tysk koloni , vars administrativa huvudstad var Qingdong. År 1912 hade kolonin ungefär 200 000 invånare, varav ungefär 400 var tyskar. Området besattes av japanerna under förs­ta världskriget och blev vid Versailles- freden 1919 japanskt, enligt wikipedia.se]
Om sålunda utrikespolitiken driver bourgeoisin i armarna på reaktionen, så gäller detta inte mindre för inrikespolitiken, som driver den uppåtsträvande arbetarklassen i samma rikt- ning. Bernstein tillstår själv detta, då han gör den socialdemokratiska ”uppslukningslegenden” det vill sä­ga arbetarklassens socialistiska strävanden, ansvarig för den liberala bourgeoisins fanflykt.

I samband härmed råder han proletariatet att ge avkall på sitt socialistiska slutmål för att åter locka fram den dödsförskräckta liberalismen ur reaktionens råtthål.
Genom att sålunda göra den socialdemokratiska arbetarrörelsens undergång till livsvillkoret och den so- ciala förutsättningen för den borgerliga demokratin, bevisar han emellertid själv på det mest slående sätt, att denna demokrati står i motsättning till det nuvarande samhällets inre utvecklingstendens i lika stor utsträckning som den socialistiska arbetar- rörelsen utgör en direkt produkt av denna tendens.
[Med ”uppslukningslegenden” åsyftas att arbetarrörelsens revolu­tionära kamp och socialistiska mål skrämmer de liberala borgarna och får dem att gå över till högern].
Men därmed bevisar han ytterliga­re en sak. Då han gör arbetarklassens avkall på sitt socialistiska slutmål till ett villkor och en förutsättning för den borgerliga demokratins återupplivande, visar han själv, i hur ringa utsträckning den borgerliga demokratin kan vara en nödvändig förutsättning eller ett nödvändigt villkor för den socialistiska rörelsen och det socialistiska slutmålet.
Här sluter sig Bernsteins resonemang till en bristfällig cirkel, där den sista logiska slutsatsen ”uppslukar” sin första förutsättning.
Det finns en mycket enkel utväg ur denna cirkel: det faktum, att den borgerliga liberalismen har dött av skräck för den uppåtsträvande arbetarrörelsen och dess slutmål, resulterar endast och allenast i att just den socialistiska arbetarrörelsen i dag är demokratins enda möjliga stöd, och att den demokratiska utvecklingens öde är knutet till den socialistiska rörelsen, och inte den socialistiska rörelsens öde till den borgerliga demo- kratin.
Det är inte så, att demokratin blir livsduglig i samma utsträckning som arbetarklassen ger upp sin frigörelsekamp, utan den blir i stället livsduglig i samma utsträckning som den socia­listiska rörelsen blir stark nog att verksamt kämpa mot de reaktionära följderna av världspolitiken och av den borgerliga fanflykten.
Den som önskar en starkare demokrati, måste också önska en starka-re socialistisk rörelse, inte en svagare, och den, som ger upp de socialistiska strävandena, ger också upp både arbetarrörelsen och demokratin.
Demokratins öde är, som vi sett, knutet till arbetarrörelsens öde. Men kan ens den mest gynnsamma utveck­ling av demokratin leda till att proletariatets revolution, det vill säga över- tagandet av statsmakten, blir överflödig eller omöjlig?

Bernstein avgör denna fråga ge­nom att väga den lagenliga reformens respektive revolutionens goda och dåliga sidor mot varandra, och det gör han med ett behag, som påminner om uppvägning av kanel och peppar i en konsumbutik. I en lagenlig utveckling ser han intellektet verka, i en revolutionär utveckling känslan, i reformarbetet ser han en långsam me­tod för historiskt framåtskridande, i revolutionen en snabb metod, i lagstiftningen ser han en planerande makt, i omstörtningen en elementär makt.
Nu är det ju en välkänd historia, att den småborgerlige reformatorn ser en ”god” och en ”dålig” sida hos allting, och att han knycker i alla blomrabatter. Men det är en lika välkänd historia, att tingens verkliga utveckling bryr sig ytterst litet om småborgerliga kombinationer, att den spränger alla de noggrant hopplocka­de små högarna med ”goda sidor” i luften i en handvändning. Faktiskt fungerar i historiens utveckling lagen­liga reformer respektive revolution enligt andra, djupare liggande orsaker än fördelarna respektive nackdelarna med ett eller ett annat förfarings­sätt.

I det borgerliga samhällets historia har de lagenliga reformerna tjänat till att förstärka den uppåtsträvande klassen, tills den känt sig mogen att erövra den politiska makten och kullkasta hela det bestående rättssystemet till förmån för ett nytt. Bernstein, som skäller det politiska maktövertagandet för en blanquistisk våldsteori råkar ut för olyckan att kalla det, som sedan sekler varit den mänskliga historiens vändtapp och drivkraft, för ett blanquistiskt räknefel.
[Termen blanquistisk har fått sitt namn efter Louis-Auguste Blanqui (1805-1881) som menade att små grupper av konspiratörer kunde genomföra ett uppror och agera som massornas ställföreträdare. Alltså en direkt motsatt uppfattning till marxis-men, som menar att ett uppror måste baseras på massornas egen aktivitet och stödjas av en majoritet].

Så länge det funnits klassamhällen, med klasskamp som det väsentliga draget i sin historia, har nämligen övertagandet av den politiska makten utgjort målet för alla uppåtsträvan-
de klasser och begynnelse- och slutpunkten i varje historisk period. Det­ta ser vi exempel på i bondeståndets långvariga kamp mot penningkapitalister och adel i det gamla Rom, i patriciernas kamp mot biskoparna och hantverkarnas kamp mot patricierna i medeltidens städer, i bourgeoisins kamp mot feodalismen i nyare tid.
Lagenliga reformer och revolution är alltså inte olika metoder för historiskt framåtskridande, vilka man kan välja efter behag vid historiens disk, som man gör med varm eller kall korv, utan de utgör olika moment i klassamhällets utveckling, moment som betingar och kompletterar, men också utesluter varandra, liksom till exempel sydpol och nordpol, eller bourgeoisi och proletariat.
Den vid en viss tidpunkt givna, lagenliga författningen är nämligen endast en produkt av revolutionen. Me- dan revolutionen utgör klasshistoriens politiska skapelseakt, är lagstiftningen samhällets politiska vegeteran- de.
Det lagenliga reformarbetet har ingen egen, av revolutionen oavhäng­ig drivkraft, det rör sig i varje historisk period endast i rät linje och en- dast så länge, som det drivs framåt av den senaste omvälvningens spark, el­ler, konkret uttryckt, det fungerar endast inom ramen för den genom den senaste omvälvningen skapade samhällsformen. Däri ligger just frågans kärna.
Det är totalt felaktigt och ohistoriskt att föreställa sig det lagenliga reformarbetet endast som en utspädd revolution, och revolutionen som ett koncentrerat reformarbete.
En social omvälvning och en lag­enlig reform är olika moment på grund av sin natur, inte på grund av sin varaktighet. Hela hemligheten med användandet av politisk makt vid historiska omvälvningar ligger ju just i att man ger de blott kvantitativa förändringarna en ny kvalitet, konkret uttryckt: i övergången från en historisk period till en annan, från en samhällsordning till en annan.

Den som därför talar för den lag­enliga reformmetoden i stället för och i motsats till politiskt maktövertagan­de och samhällsomstörtning, väljer i praktiken inte en lugnare, säkrare, långsammare väg till samma mål, utan i stället ett annat mål, nämligen oväsentliga förändringar i den gamla samhällsordningen i stället för en helt ny samhällsordning.
Så kommer man till samma slutsats om revisionismens politiska åsikter som om dess ekonomiska teorier: att de i grund och botten inte avser att förverkliga den socialistiska samhällsordningen, utan endast att reformera den kapitalistiska, inte att upp- häva lönesystemet, utan endast att reglera utsugningen, kort sagt att avskaffa kapitalismens missfoster, men inte kapitalismen själv.
Men kanske är ovanstående satser om den lagenliga reformens respektive revolutionens funktion endast giltiga beträffande den tidigare klass- kampen? Kanske har utbildandet av det borgerliga rättssystemet och de lagenliga reformerna visat vägen för samhällets övergång från en historisk fas till en annan och gjort proletariatets övertagande av statsmakten ”till en fras utan innehåll”, som Bernstein säger?

Det förhåller sig på rakt motsatt sätt. Vad är det som utmärker det borgerliga samhället jämfört med tidigare klassamhällen – antikens och medeltidens? Just den omständigheten, att klassherraväldet numera inte grundar sig på ”väl förvärvade rättigheter” utan på faktiska ekonomiska omständigheter, att lönesystemet inte är ett rättsförhållande, utan ett rent ekonomiskt förhållande.
I hela vårt rättssystem kan man inte finna en enda juridisk formel för det rådande klassherraväldet. Om det skulle finnas spår av någon sådan, så är det, liksom beträffande tjänste­hjonsstadgan, kvarlevor från en feodalistisk tid.
Hur skall man nu successivt, ”på laglig väg”, kunna upphäva löneslaveriet, om det inte alls finns uttryckt i några lagar? Bernstein, som vill ge sig på lagenligt reformarbete för att med dess hjälp göra slut på kapitalismen, råkar i samma situation som Uspienskijs ryske polis, som berättar om sitt äventyr: ... ”Kvickt högg jag karlen i kragen, och vad fann jag? Att den förbannade karlen inte hade någon kra­ge!” Där är det nämligen, som skon klämmer.

”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp” (Det kommunistiska manifestet, av Karl Marx och Friedrich Engels). Men i det moderna samhällets tidiga­re utvecklingsfaser uttrycktes denna motsättning i vissa rättsliga förhållanden, och just därför kunde de inom ramen för de gamla förhållandena lämna ett visst utrymme för nya förhållanden.
”Den livegne har i sin livegenskap arbetat sig fram till medlemskap i kommunen” (Det kommunistiska manifestet). Hur? Genom att man inom stadsområdet successivt upphävde alla dessa dellagar: dagsverkena, arvsskatten, capitaskatten, giftotvånget, arvdelningslagen etc, etc, vilka tillsammans utgjorde livegenskapen.
Likaledes har ”småborgaren under den feodala absolutismens ok arbetat sig fram till bourgeoisin (Det kommunistiska manifestet). På vilket sätt? Ge­nom att skråbanden formellt eller faktiskt upphävdes till en del, genom att förvaltningen, finansväsendet och försvarsväsendet så småningom ombildades så mycket som behövdes.
Om man alltså vill behandla frågan abstrakt i stället för historiskt, så är under de tidigare klassförhållandena en rent lagenlig, reformmässig övergång från feodalt till borgerligt samhälle åtminstone tänkbar. Men vad ser vi i verkligheten? Att inte heller där de lagenliga reformerna kunde göra borgerskapets politiska makt­övertagande överflödigt, utan att de tvärtom förberedde och ledde fram till detta maktövertagande.
En verklig politisk och social omvälvning var nödvändig, både för att upphäva livegenskapen och för att avskaffa feodalismen.
Helt annorlunda ligger det emellertid till nu. Det är inte någon lag, som tvingar proletären att underkasta sig kapitalets ok, utan nöden, bristen på produktionsmedel.
Ingen lag i världen kan förskaffa honom dessa medel inom ramen för det borgerliga samhället, emedan de berövades honom inte genom lagar, utan genom den ekonomiska utvecklingen.

Inte heller beror utsugningen in­om löneförhållandet på lagar, ty lönernas storlek bestäms inte av lagar utan av ekonomiska faktorer. Och själva utsugningen beror inte på någon lagbestämmelse utan på det rent ekonomiska faktum, att arbetskraften utgör en vara, som bland annat har den angenäma egenskapen, att den producerar värde, mera värde än den själv förtär i livsmedel åt arbetaren. Kort sagt: det kapitalistiska klassherraväldets alla grundförhållanden kan inte förändras genom lagenliga reformer på borgerlig basis, eftersom de inte uppstått genom borgerliga lagar och inte heller fått sin form ge­nom sådana lagar. (…)

Hela vårt program vore ju faktiskt bara en usel papperskonstruktion, om det inte förmådde vara oss till gagn för alla eventualiteter och alla faser av vår kamp, och till gagn ge­nom att praktiskt användas, inte ge­nom att förkastas.
Om vårt program verkligen utgör formeln för samhällets utveckling från kapitalism till socialism, då måste det uppenbarligen också innehålla formler för alla övergångsstadier i denna utveckling, och sålunda för varje stadium kunna ge proletariatet förhållningsregler för dess närmande till socialismen.
Härav följer, att det inte kan finnas något moment, där proletariatet vore tvunget att lämna sitt program i sticket, eller där programmet skulle kunna lämna dem i sticket.

Praktiskt sett följer härav, att det inte kan finnas någon utvecklings­fas, under vilken ett härskande proletariat inte vore i stånd eller inte vore förpliktat att vidta vissa åtgärder för att förverkliga sitt program, vissa övergångsåtgärder i socialismens intresse.
Bernsteins påstående, att det so- cialistiska programmet när som helst skulle kunna svika proletariatets politiska herravälde och att det där inte skulle kunna bidra praktiskt till sitt eget förverkligande, döljer ett annat påstående: att det alltid och under alla förhållanden är omöjligt att realisera det socialistiska programmet.
Och om det är för tidigt för sådana övergångsåtgärder? Denna fråga innehåller ett helt knippe missförstånd beträffande de sociala omvälvningarnas verkliga förlopp.
Framför allt kan man inte med konstlade medel åstadkomma att proletariatet, det vill säga en stor folkklass, övertar statsmakten.
Detta maktövertagande förutsätter en viss grad av mogenhet hos de ekonomiska och politiska förhållandena – bortsett från sådana fall som Pariskommunen, där proletariatet undantagsvis inte fick herraväldet ge­nom målmedveten kamp, utan däri- genom, att makten låg där som en herrelös, övergiven persedel, färdig att plockas upp av vem som helst.
Just mogenhetsgraden är det, som utgör skillnaden mellan blanquistiska statskupper av en ”beslutsam minoritet”, vilka alltid kommer som skjutna ur en kanon och därför alltid olägligt, och den stora, klassmedvetna folkmassans erövring av statsmakten. Den klassmedvetna folkmassan är ju själv endast produkten av det borgerliga samhällets begynnande sammanbrott och därför bär den i sig själv sin tidsbetingade ekonomiska och politiska legitimation.
Om man sålunda med utgångspunkt från de sociala förutsättningar­na aldrig kan tala om arbetarklassens ”för tidiga” maktövertagande, så är det å andra sidan oundvikligt, att det­ta maktövertagande med hänsyn till sin politiska effekt: kvarhållandet av makten, inträffar ”för tidigt”.

Den för tidiga revolutionen, som håller Bernstein vaken om nätterna, hänger över oss som ett damokles­svärd, och mot detta hjälper inga böner, ingen skräck och ingen tve­-kan. Detta har två mycket enkla orsaker.
Det är för det första helt otänkbart, att en så väldig omdaning av samhället som övergången från kapitalistisk till socialistisk samhällsordning skulle kunna ske på en enda gång, genom en segerrik kupp av proletariatet.
Den som tror så ger uttryck åt blanquistiska idéer av renaste vatten. Omdaningen till socialism förutsätter en lång och hårdnackad strid, under vilken proletariatet förmodligen kommer att lida mer än ett nederlag, så att det nödvändigtvis, sett ur det önskade slutresultatets synvinkel, måste sägas ha kommit till makten ”för tidigt”.

För det andra är detta ”för tidiga” maktövertagande nödvändigt av ännu en orsak. Just dessa proletariatets ”för tidiga” attacker bidrar nämligen i väsentlig grad till att skapa de politiska förutsättningarna för slutsegern, emedan proletariatet först under den politiska kris, som kommer att följa på dess maktövertagande, först ge­nom dessa långa och hårdnackade strider kan uppnå den grad av politisk mogenhet, som är nödvändig för den slutgiltiga, stora omvälvningen. Sålunda utgör dessa proletariatets ”för tidiga” angrepp på den politiska statsmakten i sig själva viktiga historiska moment, vilka även bidrar till att bestämma tidpunkten för den slutliga segern. ‘Sedd ur denna synpunkt är idén om att det arbetande folket skul­le kunna erövra den politiska makten ”för tidigt” inget annat än en politisk orimlighet, som utgår från en mekanisk utveckling av samhället och förutsätter en viss tidpunkt för klass- kampens seger utanför och oberoen­de av klasskampen själv.
Men emedan proletariatet sålunda inte kan erövra statsmakten på annat sätt än "för tidigt", då det med andra ord nödvändigtvis måste erövra den­na makt ”för tidigt” en eller flera gånger, för att slutligen kunna erövra den för gott, är oppositionen mot detta ”för tidiga” maktövertagande inget annat än en opposition mot var­je försök från proletariatets sida att erövra statsmakten.
Även detta resonemang leder sålunda helt konsekvent, liksom alla vä­gar leder till Rom, till det resultatet, att revisionismens uppmaning att ge avkall på det socialistiska slutmålet innebär uppmaningen att ge upp hela den socialistiska rörelsen.
Bernstein började sin revision av det socialdemokratiska programmet med att ge upp teorin om kapitalismens sammanbrott. Men eftersom det borgerliga samhällets sammanbrott är en hörnsten i den vetenskapliga socialismen, så måste avlägsnan- det av denna hörnsten helt logiskt leda till att hela Bernsteins socialistiska uppfattning rasade samman. Under loppet av debatten uppger han den ena efter den andra av socialismens positioner för att kunna försva­ra detta första påstående.
Det är omöjligt att expropriera kapitalistklassen, om inte kapitalismen bryter samman – och Bernstein avstår från expropriationen och ställer upp det successiva genomförandet av ”kooperationsprincipen” som mål för arbetarrörelsen.
Men kooperationen kan inte förverkligas inom en kapitalistisk produktion – så Bernstein avstår från produktionens socialisering och kommer fram till en reformering av handeln, till konsumentföreningen.
Men idén att omdana samhället genom konsumentföreningar och fackföreningar stämmer inte överens med det kapitalistiska samhällets faktiska, materiella utveckling – så Bern­stein ger upp sin materialistiska histo- rieuppfattning.
Men hans uppfattning om gången i den ekonomiska utvecklingen stämmer inte överens med Marx mervärdeslag – så Bernstein ger upp Marx värdes- och mervärdeslagar, och därmed hela hans ekonomiska teori.
Men utan bestämt slutmål och utan ekonomiska grundvalar i det moderna samhället kan man inte föra någon proletariatets klasskamp – så Bernstein avstår från klasskampen och förkunnar rörelsens försoning med den borgerliga liberalismen. Men i ett klassamhälle är klasskampen ett naturligt, oundvikligt fenomen – så Bernstein förnekar helt konsekvent, att det existerar några klasser i vårt samhälle: arbetarklassen är för ho­nom endast en hop individer, splittrade icke blott politiskt och idémäs- sigt, utan även ekonomiskt. Enligt honom sammanhålls inte heller bourgeoisin av inre ekonomiska intressen, utan endast av det yttre trycket – uppifrån eller nerifrån.

Men om det inte finns några ekonomiska grundvalar för klasskampen, och i grund och botten inte heller några samhällsklasser, då är inte bara proletariatets framtida strider mot bourgeoisin absurda, utan även de re­dan utkämpade striderna, då är både hela socialdemokratin och alla dess landvinningar obegripliga.
Eller också blir de begripliga endast om man ser även dem som resultat av det politiska regerings- trycket, begripliga inte som lagbundet resultat av en historisk utveckling, utan som en slumpprodukt av hohenzollrarnas [tysk kung och kejsarätt] politiska kurs, inte som det kapitalistiska samhällets legitima avkomma, utan som en reaktionens bastard.
Sedan man avsvurit sig hela den socialistiska kritiken av det kapitalistiska samhället återstår det endast att åtminstone också vara nöjd med det bestående. Och Bernstein drar sig in­te heller för det: han finner, att reaktionen i Tyskland inte är särskilt stark, ”i de västeuropeiska staterna märker man inte mycket av den politiska reaktionen”, i nästan alla västliga länder är ”de borgerliga klassernas inställning till den socialistiska rörelsen på sin höjd av defensiv, inte av underkuvande art”.
Arbetarna lever inte i misär, utan tvärtom i allt större välmåga, bourgeoisin är politiskt framstegsvänlig och till och med moraliskt sund, av reaktion och underkuvande märker man ingenting – och allt är väl beställt i denna den bästa av världar ...
Sålunda genomlöper Bernstein helt logiskt och följdriktigt hela skalan från A till Ö. Han började med att ge upp slutmålet till förmån för rörelsen. Men eftersom det inte kan finnas någon socialdemokratisk rörelse utan ett socialistiskt slutmål, måste han till slut ge upp också själva rörelsen. (…)

Bernsteins bok har varit av stor historisk betydelse för den tyska och den internationella arbetarrörelsen: den var det första försöket att ge de opportunistiska strömningarna inom socialdemokratin ett teoretiskt fundament.
De opportunistiska strömningarna i vår rörelse är, om man medräknar mera sporadiska yttringar, av gammalt datum. Men en uttalad, enhetlig opportunism finner vi först från början av1890-talet, sedan socia­listlagens [som fram till 1890 förbjöd en tyska socialdemokratins att verka fritt] fall och återerövringen av legaliteten.
Vollmars statssocialism [som inte hade något med socialism att göra], budgetomröstningen i Bayern, den sydtyska agrarsocialismen, Heines kompensationsförslag och Schippels ståndpunkt i tull- och militärfrågan utgör milstolpar för utvecklingen av en opportunistisk praxis [högersocialdemokrater som i olika omröstning­ar svikit och som argumenterade för att SPD skulle samarbete med borgarna. Georg von Vollmar, SPD:s ledare i Bayern, argumenterade även för att partiet skulle rösta för nedskär­ningsbudgetar och samarbete med välbeställda bönder].

Vad är det som är utmärkande för dessa milstolpar? Deras fientlighet gentemot ”teorin”. Och detta är helt naturligt, ty vår ”teori” – den vetenskapliga socialismens principer – ställer upp mycket fasta gränser både vad beträffar målen för vår kamp, de me­del som skall användas, och sättet att kämpa på. Därför finner man hos dem, som endast jagar efter praktiska resultat, dylika ansträngningar att skaffa sig fria händer, det vill säga att skilja ”teorin” från praktiken och göra dem oberoende av varandra.
Men det var just teorin, som slog dem på fingrarna vid varje sådant praktiskt försök: statssocialismen, agrarsocialismen, kompensationspolitiken och den militära frågan ledde alla till nederlag för opportunismen.
Det är självklart, att denna riktning i sina försök att hävda sig mot våra principer så småningom måste våga sig på själva teorin och angripa principerna, i stället för att ignorera dem. Bernsteins teori utgjorde just ett sådant försök att skapa en egen teori, och därför såg vi också alla opportunistiska element formera sig kring Bernsteins fana på partikongressen i Stuttgart.
Eftersom det med hänsyn till villkoren för och utbredningen av vår kamp är fullt förståeligt att det uppstår opportunistiska strömningar i praktiken, så är också Bernsteins teori ett lika förståeligt försök att sammanfatta dessa strömningar, ge dem ett teoretiskt uttryck och komma till en uppgörelse med den vetenskapliga socialismen. Det stod sålunda från början klart, att Bernsteins teori utgjorde opportunismens teoretiska eldprov, dess första vetenskapliga legitimering.
Hur har detta eldprov utfallit? Det har vi redan sett. Opportunismen är inte i stånd att ställa upp en positiv teori, som håller för kritik.
Det enda den kan är följande: först bekämpa vissa enstaka lösryckta principer i Marx lära, och slutligen förstöra hela Marx system från grunden, eftersom det utgör en fast sammanfogad byggnad. Därmed har opportunismen bevisat, att dess praxis till sitt väsen och sina för-
utsättningar är oförenlig med Marx system.

Därmed är det emellertid också bevisat, att opportunismen är oförenlig med socialismen över huvud taget, att dess inre tendens går ut på att leda över arbetarrörelsen i borgerliga ba­nor, det vill säga att förlama proletariatets klasskamp.
Det är visserligen sant, att proletariatets klasskamp historiskt sett inte är identisk med Marx system. Även före Marx och oberoende av honom har det funnits arbetarrörelse och diverse socialistiska system, som vart och ett på sitt sätt var tidsbetingade teoretiska uttryck för arbetarklassens emancipationssträvanden.
Socialismen grundad på moraliska rättviseprinciper, kampen mot fördelningssättet i stället för mot produktionssättet, uppfattningen av klassmotsättningarna som motsättningen mellan rik och fattig, och försöken att ympa in ”kooperation” i den kapitalistiska ekonomin, alla des­sa delar av Bernsteins teori har funnits förr.
Och dessa teorier var på sin tid trots sin otillräcklighet verkliga klasskampsteorier, de utgjorde de väldiga barnskor, i vilka proletariatet lärde sig marschera på historiens skådeplats.
Men efter det att utvecklingen av klasskampen och dess sociala villkor lett fram till avskaffandet av dessa teorier och till formulerandet av den vetenskapliga socialismens principer kan det – åtminstone i Tyskland – inte finnas rum för något annat än Marx socialism, och inte för någon socialistisk klasskamp utanför socialdemokratin. Nu för tiden är socialism och marxism identiska begrepp, liksom proletär klasskamp och socialdemokrati är det. Ett återfall till förmarxistiska socialistiska teorier är därför inte ett återfall till proletariatets väldiga barnskor, utan till bourgeoisins utslit­na dvärgtofflor.
Bernsteins teori utgjorde det första, men också det sista försöket att skapa teoretiska grundvalar för opportunismen. Vi kallar teorin det sista försöket, emedan Bernstein gått så långt man gärna kan tänka sig i såväl negativ som positiv riktning: negativt, genom att avsvärja sig den vetenskap­liga socialismen, positivt genom att koka ihop alla tänkbara teoretiska förvillelser.
Genom Bernsteins bok har opportunismen fullbordat sin teoretiska utveckling och dragit de yttersta konsekvenserna härur.

Marx lära är inte bara i stånd att teoretiskt vederlägga opportunismen, utan den är också det enda system, som förmår förklara opportunismen i dess egenskap av historiskt fenomen i partiets utvecklingshistoria. Proletariatets världshistoriska segermarsch är faktiskt ”ingen enkel sak”. Hela den­na rörelses särart består däri, att det är folkmassorna själva, som för förs­ta gången genomdriver sin vilja mot de härskande klasserna, och däri, att denna viljas mål måste förläggas ovanför och bortom det nuvarande samhället.
Denna massornas vilja kan emellertid formas och utbildas endast i ständig kamp mot den bestående samhällsordningen.

Det stora problemet för den socialdemokratiska rörelsen är sålunda att förena den stora massan med des­sa mål, som ligger bortom den bestående ordningen, att förena alldaglig kamp med världsreform, och i sin utveckling arbetar sig socialdemokratin följaktligen fram mellan klipporna: att ge upp karaktären av massrörelse – att ge upp slutmålet, att återfalla till sekterism - att förfalla till borgerlig reformpolitik, att bli anarkistisk – att bli opportunistisk.
Ur den marxistiska lärans arsenal kunde man visserligen redan för femtio år sedan hämta förintande vapen mot alla dessa extremvarianter. Men eftersom vår rörelse är en massornas rörelse, och hoten mot den sålunda inte framspringer ur människohjärnor, utan ur samhällsvillkoren, har inte heller Marx teori helt kunnat förhindra anarkistiska och opportunistis­ka sidosprång: de måste först vinna praktisk gestalt, innan rörelsen med hjälp av marxistiska vapen kunde övervinna dem.
Den mindre faran, den anarkistis­ka småbarnsmässlingen, har socialdemokratin övervunnit genom sin oav- hängighetsförklaring. Den större fa­ran – nämligen den opportunistiska vattusoten – håller den just nu på att övervinna.
Om man tar i beaktande hur en­ormt rörelsen utvidgats under senare år och hur komplicerade villkoren för kampen och dess mål är, förvånas man inte över att rörelsen nått det stadium, där skepticism beträffande dess mål och en vacklande inställning till dess ideal gör sig gällande. Sådant måste denna stora proletära rörelses förlopp vara, och dessa moment av tvivel och vacklan är långt ifrån någon överraskning för den marxistiska lä­ran.

Marx har själv förutsett och förutspått dem. För ett halvsekel sedan skrev han i sin Louis Bonapartes adertonde Brumaire, 1852:
”Sådana revolutioner som sjuttonhundratalets borgerliga revolutioner stormar raskt från framgång till fram­gång, de dramatiska effekterna över­träffar varandra, människor och hän- delser tycks infattade i eldbriljanter, extasen är vardagsmat: men de är kortlivade, snart har de nått sin höjdpunkt, och samhället drabbas av långvariga kopparslagare, tills det lärt sig att nyktert dra nytta av resultaten från sin Sturm-und-Drang-period. Sådana revolutioner som artonhundratalets proletära revolutioner kritiserar däremot ständigt sig själva, av- bryts ständigt i sitt lopp, kommer tillbaka till det synbarligen redan uppnådda, för att börja om på nytt, gör gruvligt och grundligt hån av halvhe­ter, svagheter och ömkligheter i sina första försök, tycks slå ner sina motståndare endast för att låta dem suga nya krafter ur marken och sedan resa sig igen, ryggar ständigt tillbaka inför den vaga vidunderligheten i de egna målen, tills de slutligen skapat den situation, som omöjliggör varje åter­gång, den situation, där förhållande­na själva ropar:

Hic Rhodus, hic salta!
Här är rosen, dansa här!”

Detta är sant även nu, sedan läran om den vetenskapliga socialismen byggts upp.
Därmed är nämligen inte sagt, att arbetarrörelsen plötsligt blivit socialdemokratisk, inte ens i Tyskland; den blir för varje dag allt mera socialdemokratisk, den blir det också medan och emedan den gradvis övervinner sina extrema sidosprång ut i anarkism och opportunism, vilka båda blott är rörelsemoment i den socialdemokratiska processen.
Därför är det inte överraskande att det uppstått en opportunistisk strömning, men det är överraskande att den är så svag. Så länge den blott kom till synes i enstaka praktiska fall, kunde man förmoda en något så när allvarligt menad teoretisk grundval för des­sa fall. Men sedan opportunismen nu fått sitt fulla uttryck i Bernsteins bok, kan man inte annat än med förvåning utropa: Är det allt ni har att komma med? Inte ens fragment av någon ny tanke! Inte en enda tanke, som inte redan för decennier sedan trampats ned, krossats, förhånats och förvandlats till intet av marxismen!
Opportunismen behövde bara öppna munnen för att visa, att den in­te hade något att säga. Och däri ligger den partihistoriska betydelsen av Bernsteins bok.
Sålunda kan Bernstein, när han tar avsked av det revolutionära proletariatets tänkesätt, från dess dialektik och dess materialistiska historieuppfattning, även tacka dem för de förmildrande omständigheterna i avfal- let.
Ty endast dialektiken och den materialistiska historieuppfattningen är storsinta nog att uppfatta honom som ett lämpligt, men omedvetet verktyg att uttrycka det framstorman­de proletariatets temporära vankelmod, ett verktyg, som de vid närmare betraktande kommer att kasta ifrån sig med en huvudskakning och ett hånskratt.

Rosa Luxemburg